Så, det verkar som om vi kommer att diskutera Internet of Things mer och mer de kommande åren. Det finns skäl att applådera detta, då det förmodligen innebär att vi får flera olika sätt att lösa problem på när våra saker kopplas upp, men det finns också skäl att stanna upp och ställa kritiska frågor. Flera av dessa kritiska frågor handlar om reglering, politik och värderingar, men det här inlägget handlar om en delvis annan fråga – och det handlar om visionens förutsättningar.

Mycket av IoT utgår från tanken att vi kommer att se alla våra ting få en IP-adress. Din kyl kommer att vara uppkopplad, på riktigt denna gången. Likaså din bil och din kam och din TV och din stekpanna och…alla ting kommer att vara sammankopplade. Men vad är det som säger att det är den logiska nivån? Här måste vi kanske ställa oss en mereologisk fråga: vad är delar och vad är helheter? Sönderfaller uppkopplingen naturligt i ting?

Vi skulle lika gärna kunna tänka oss en värld i vilken tingens beståndsdelar är uppkopplade. Och i dag är motorn uppkopplad, kylens termometer är uppkopplad och kanske också bilens däck. Vad är den naturliga uppkopplingsnivån? Hela ting? Delar av ting?

Det finns en möjlighet att svaret – i förlängingen – är att vi kommer att se uppkopplat stoff i stället. Byggdelar till alla ting som naturligt är sammankopplade, en sorts lego. Jag satt och diskuterade detta med några vänner på landet härom helgen, och det är inte alls osannolikt att vi om femtio år måste förklara för våra barnbarn att lego, ja det startade som en leksak. “Visst, allt är byggt av lego nu” – säger vi då i framtiden – “men vi visste inte att den tekniska utvecklingen gick mot smarta byggklossar. Vi trodde vi skulle ha smarta kylskåp. Vi trodde att lego var en leksak.”

Barnbarnen skrattar då och frågar:

“Varför skulle någon någonsin bygga något som inte gick att plocka isär i sina beståndsdelar och bygga om? Ett ting som bara kunde en enda sak? Det vore ju som en dator som bara gjorde en enda sak!”

Då går vi ned i vår källare och spelar på våra gamla bortglömda playstationmaskiner.

Förresten: lika intressant är det om det inte blir så alls, eftersom vi då måste ställa oss en annan fråga. I balansen mellan generisk konnektivitet och beräkningskapacitet och specifik ändamålsenlighet – vad är det som avgör om en viss maskin överlever eller ej? Den gamla videon där allt på skärmen blir till en mobiltelefon är intressant, men än intressantare tycks att fråga vad det är som mobiltelefonen kanske inte kan bli?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *