Jaha. Det blev nog inget av med det där att möta våren i Paris. Det löser sig dock nog med tiden. Sitter i en taxi på väg till kontoret. Funderar på hur jag lyssnar på musik. Sedan Spotify erbjöd mig en rik och varierad lista över de låtar jag lyssnade mest på 2016 har jag lyssnat på den listan mer än något annat. Den är liksom ett perfekt blandband. Men jag inser att det ju är livsfarligt. Riskerar jag inte nu att rekursivt bli en alltmer koncentrerad version av mitt 2016? Jag måste ju både återupptäcka ny gammal musik och dessutom hitta helt ny musik om jag skall ha en chans att utmana mig själv. 

Dessutom går tiden fortare om man bara gör saker som hjärnan känner igen. Den som lyssnar på samma musik hela tiden dör alltså snabbare. Subjektivt. 

Nå. Kanske är det att hårddra något. Men ändå. Jag skulle aldrig läsa böcker på samma sätt. Kvoten omläsning/nyläsning växer inte nämnvärt med åren för mig (gör den det för andra?), Men kvoten omläsning/nylyssning har helt förändrats över tid. Idag lyssnar jag nog på 100 timmar för mig redan känd musik för varje timme okänd eller ny.

Dels handlar det om att musik blivit “split-attention cognition” – jag liksom musiksätter en föränderlig vardag med bekanta låtar. Som Ally McBeals theme songs. Men det handlar nog också om en viss intellektuell lättja. Denna måste bekämpas. 

Kanske kunde man börja skriva om en ny skiva/artist med viss regelbundenhet för att hålla sig ansvarig?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *