Det politiska fältet låter sig ordnas på en mängd olika sätt. De vanligaste ordningarna inkluderar den s.k. höger-vänsterskalan som så ofta dödförklarats att själva dödförklaringen förvandlats till en klichéartad gest. Idag är andra ordningar som pessimism-optimism, nationalism-internationalism och långsiktighet-kortsiktighet rikare och mer analytiskt intressanta för den som försöker förstå det politiska landskapet.

Under dessa finns andra ordningar som har att göra med den mänskliga naturen, som den spänning som löper mellan Aristoteles syn på viljesvaghet som ett verkligt fenomen, och Sokrates tanke om dygd som endast beroende av kunskap – en i någon mening mycket uppfordrande syn på människan där akrasia inte existerar, utan endast utgör ett skenbart fenomen som beror av att vi inte ännu sett hur det förhåller sig på riktigt.

En annan dimension som tonat fram i de samtal som jag för är en sorts metaspänning mellan transparens och makt, som uppmärksammades tidigt av Lessig, men som nu tycks vinna mer och mer gehör hos politikerna själva.

“Det finns inga avgörande historiska ögonblick som avgjorts som de nu avgjordes, om de skett under fullständig insyn”, sade en statsman till mig nyligen, och menade att förhandlingar, politik och maktutövning är beroende av ett visst förlåtande dunkel – eller en viss intimitet. Kanske är i själva verket detta spänningen som vi behöver förstå, en spänning mellan transparens och den intimitet som krävs för att fatta svåra beslut? Det är lätt att omfamna transparensen, och det är nog den position som jag historiskt intagit, men det är svårt att argumentera för att det helt saknas skäl för en viss maktens integritet.

Samtidigt är denna integritet helt avhängig ett grundläggande, institutionellt förtroende som nu tycks erodera allt snabbare. Om vi skall tro Edelmans förtroendebarometer så lever vi i en tid där förtroendet överlag minskar för nästan samtliga samhälleliga institutioner. Var ligger den bottennivå under vilken samhället inte längre är möjligt? Finns det en Hobbespunkt, där förtroendenivåerna sjunkit så lågt att allas krig mot alla blir oundvikligt?

“Förtroende och förutsägbarhet”, förklarade en annan person för mig, “är politikens absoluta grundbultar. Vi saknar båda idag.”

Så ofta jag kan på mina resor försöker jag träffa människor som jag tror kan ha insikter i, och åsikter om, vår politiska samtid. Samtalen blir för mig en sorts återutforskande av politikens inre logik, ett försök att skissera en översiktlig förståelse för en samtid som blir mer och mer komplex. Det är en förmån att mitt yrke låter mig göra det, och att människor är vänliga nog att ta sig tid.

En genomgående fråga som intresserar mig är hur de jag träffar tror att tekniken påverkar oss. Där har vändningen varit nästan total, från en okritisk optimism till en skeptisk pessimism. Tekniken ökar, menar de, komplexiteten och därmed minskas förutsägbarheten och förståelsen för politikens beslut och former. Det falnande förtroendet behöver inte vara ett uttryck för ett växande missnöje – det skulle kunna vara ett uttryck för en växande oförmåga att förstå och gripa samhällets orsakssamband. Det finns inga proteströster i en sådan värld, bara röster för förenkling.

Våren är redan i Madrid. Igår hade vi 22 grader och strålande sol. Men en annan vinter är onekligen på ingång.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *