Go-spel, biologiskt avgränsad spelkomplexitet och evolutionär mönsterigenkänning

By Wednesday, May 28, 2014 3 No tags Permalink 0

Varför är det så svårt att lära datorer spela det kinesiska spelet Go? I “The Mystery of Go” i Wired  (14:e maj 2014) skriver Alan Levinovitz om hur arbetet med att försöka skriva bra goprogram har utvecklats de senaste årtiondena. Det är en tankeväckande artikel av flera skäl. För det första snuddar den vid det intressanta begreppet spelkomplexitet, och konstaterar att Go är närmast obegripligt mycket mer komplext än schack, med ett antal olika mått. För det andra väcker artikeln den intressanta frågan – även om den aldrig går på djupet med den – om vad det är som människor gör som vi har svårt att fånga i mjukvara. Levinovitz skriver:

The trouble is that identifying Go moves that deserve attention is often a mysterious process. “You’ll be looking at the board and just know,” Redmond told me, as we stood in front of the projector screen watching Crazy Stone take back Nomitan’s initial lead. “It’s something subconscious, that you train through years and years of playing. I’ll see a move and be sure it’s the right one, but won’t be able to tell you exactly how I know. I just see it.”

Och senare i en studie av Go-mästare noterar han att man funnit något märkligt:

“A lot of people peak out at a certain level of amateur and never get any stronger,” David Fotland explains. Fotland, an early computer Go innovator, also worked as chief engineer of Hewlett Packard’s PA-RISC processor in the 70s, and tested the system with his Go program. “There’s some kind of mental leap that has to happen to get you past that block, and the programs ran into the same issue. The issue is being able to look at the whole board, not the just the local fights.”

Och:

According to University of Sydney cognitive scientist and complex systems theorist Michael Harré, professional Go players behave in ways that are incredibly hard to predict. In a recent study, Harré analyzed Go players of various strengths, focusing on the predictability of their moves given a specific local configuration of stones. “The result was totally unexpected,” he says. “Moves became steadily more predictable until players reached near-professional level. But at that point, moves started getting less predictable, and we don’t know why. Our best guess is that information from the rest of the board started influencing decision-making in a unique way.”

Samma återkommande tema: man bara ser, det är unikt, någon sorts mental hopp…det korta svaret är helt enkelt att vi inte vet. Och detta är spännande. Det finns alldeles tydligt något som en liten delmängd människor kan göra (det finns inte många Go-experter) som vi ännu inte lyckats fånga i mjukvara. Vad kan det vara?

Låt oss fundera på de möjliga hypoteserna.

I: Om vi ser på hur Go-program blivit bättre och utvecklats de senaste åren så har det handlat om avancerad statistisk analys av olika slag (Monte Carlo Tree Search) och en gissning skulle kunna vara att duktiga Go-spelare helt enkelt är bättre än datorer på att intuitivt göra sådana analyser. Det är en intressant möjlighet, och skulle betyda att hjärnan på någon nivå kan köra väldigt avancerade algoritmer snabbare och bättre än dagens bästa datorer. Motargumentet skulle kunna vara att om man frågade de flesta gomästare så skulle de inte kunna genomföra beräkningarna som krävs eller ens förklara vad Monte Carlo-analys är. Men det är förstås möjligt att det sker på en sorts undermedveten nivå, och att vi alla är mycket bättre på matematik undermedvetet än vi inser.

II: Människor gör något annat, har tillgång till en särskild förmåga som förmår, med träning, identifiera möjligheter i mycket stora spelrum snabbare än någon känd algoritm. Låt oss kalla denna förmåga (detta mentala hopp) för ett särskilt spelsinne som vi utvecklat över tid, som evolverat eftersom de som haft detta sinne haft bättre överlevnadschanser än de som inte kunnat snabbt hitta bra drag i det komplexa överlevnadsspelet. Här känns det som om vi gör oss skyldiga till en sorts deus ex machina förklaring, vi hittar på ett nytt sinne, eller pekar på teorin om intuitionen, och säger att det är en svart låda som vi inte kan reducera eller förklara ytterligare. Som förklaring är det egentligen inte mycket att hurra över.

III: En tredje möjlighet är att det finns något i spelets utformning som gör det möjligt för oss att reducera det enorma spelrummet till ett annat mycket mindre spelrum. Låt oss se hur det skulle kunna vara möjligt. Vi vet att om vi bara analyserar spelrummet på basis av antalet möjliga drag så är Go extremt komplext – och när vi ser komplexitetsmåtten är det faktiskt rimligt att fråga hur människor alls kan spela Go – men ändå tycks människor kunna spela spelet mycket bra. Tänk om det är så att människor de facto spelar ett annat spel? För att kunna utveckla denna tanke måste vi skissa förutsättningarna för den. Antag att vi som biologiska varelser har ett visst mönsterigenkänningsrum – vi har utvecklats så att vi kan se vissa typer av mönster och tillskriva dem mening. Antag nu att detta mönsterigenkänningsrum M appliceras på universumet av möjliga Go-spel och att det inom ramen för dessa mönster finns ett mycket mindre spelrum av biologiskt meningsfulla/möjliga gopartier. När vi studerar Go studerar vi abstraktionen, men spelet är egentligen baserat på en uppsättning biologiska analogier – stenar är levande eller döda, de kan andas eller inte andas. Tänk om det är så att människor spelar Go(biologiskt avgränsat spelrum) och datorer tvingas spela Go(universellt spelrum)? En hypotes som denna tar inte sin utgångspunkt i spelets matematiska egenskaper, utan i de biologiska egenskaperna hos spelets upphovsman och hur dessa grundläggande egenskaper präglar spelets utformning. Go är ytterst ett spel skapat av människor, och därmed har det ett dolt biologiskt designarv. Det “unika som människor gör” ligger i att i Go är det fördelaktigt att söka drag i mönster som vi av evolutionen lärt oss att fästa särskild vikt vid – vårt spelrum är begränsat av vår biologiska natur, men mjukvarans möjliga spelrum är inte begränsat alls.

Jag är mest intresserad av hypotes III, eftersom jag tror att det finns anleding att fundera kring vilken roll den som skapar ett spel har. Det är en wittgensteinsk kommentar, förstås, och den har att göra med den ofta citerade kommentaren som Wittgenstein fäller om lejon. Om lejon kunde tala, säger han, så skulle vi inte förstå dem. Lejonens unika natur – deras biologiska grund eller deras unika vara om vi inte vill riskerar att bli anklagade för biologism – skulle skapa ett unikt språk. Tanken som underbygger III är att spel är en sorts språk, och att upphovsmannens natur speglas i dem på ett sätt som gör dem enklare för upphovsmannen att spela. Vi skulle kunna parafrasera och säga “Om lejon spelade lejonspel, skulle de slå oss” – eller om människor utformar ett spel så kan datorer inte slå dem.

Uppenbarligen gäller detta bara en mindre klass spel – det finns många spel där datorer kan slå oss med lätthet – men det ger oss en aning om hur det kommer sig att vi som människor kan något som datorer finner det svårt att göra: vi har utvecklat en serie mönsterigenkänningsalgoritmer över lång tid som när de reflekteras i ett spel ger oss ett distinkt övertag över ett system som inte på förhand vet hur det skall söka genom det totala spelrummet, snarare än det biologiskt meningsfulla spelrummet.

Invändningar saknas inte: en kritiker skulle med rätta kunna säga att vad jag gjort här är bara att jag klätt upp intuitionen i litet wittgensteinska citat och evolutionär biologi, och att jag fortfarande inte gett några ledtrådar om hur vi skulle kunna skapa bättre go-program. Det kan stämma. Det kan också vara så att vi skulle kunna vinna på att träna datorer på mönsterigenkänning i naturen och använda dessa domänspecifika mönsterigenkänningsverktyg för att analysera problem, snarare än att starta i det matematiskt möjliga.

 

Kolumn i SvD om nyföretagande och jobb, samt en runda andra texter

By Monday, May 26, 2014 2 No tags Permalink 0

Bloggen har varit tyst ett tag, och det är alltid något som irriterar mig. Att skriva är att tänka och när jag inte hittar tid att skriva så betyder det förmodligen att jag inte hinner tänka efter tillräckligt. Nåväl, här är en runda texter som jag skrivit på senaste tiden på andra ställen:

Sådär. Nu ska vi se om vi kan hitta tillbaka till en normal inläggsrytm här också.

Uppdaterat: 28.5 med rätt länk till strategikrönikan.

Anteckningar från Vevey

By Wednesday, April 23, 2014 3 No tags Permalink 0

Genévesjön är majestätisk och strandpromenaden i Vevey var fylld av fiskare, flanörer och fotografer i dag. Stora stim av silvrig fisk syntes utanför den murade kajen. Vi promenerade ned till det gamla torget, åt en enkel lunch på en pizzeria (vi satt på uteserveringen i solskenet), drack Pellegrino och betraktade arbetet på Grand Place, och de människor som skyndade förbi. Det är en märklig stad, en sömnig småstad samtidigt som ett av världens största företag har sitt huvudkvarter här, ett företag spårar sitt ursprung tillbaka till 1866.

Det enklaste sättet att ta sig hit är med tåg, man passerar Lausanne, och sedan hoppar man av på den lilla tågstationen. Det känns verkligen att staden har högst 16000 innevånare, och samtidigt är gatorna fulla – turister, men också affärsresenärer, gott om dem. Det slår mig att Vevey har ganska mycket gemensamt med Västerås; samma maktcentrum för ett stort europeiskt företag, samma småstadskaraktär.

I Gamla Staden är byggnaderna robust alplika, och de små gränderna precis på rätt sida pittoreska. Rousseau lär ha ätit nere vid strandpromenaden, och mjölkchokladen uppfanns i den här lilla staden — i alla fall om man får tro medborgarna. Lunchsolen övergick sedan i regn, därefter i ett lättare åskväder men precis till kvällen bröt det upp och vi hittade en liten restaurang efter dagens arbete. En entrecote, ett glas vin och en lugn promenad hem i den långsamt fallande natten.

Jag trodde nog aldrig att jag skulle besöka Vevey. Jag vet inte om jag kommer tillbaka. Det ligger något förunderligt i den tanken.

Att framföra sin moral

Studiet av beslut utgår ofta från föreställningen att de är diskreta, att de sker i ögonblicket, momentant. Den synen på beslut ligger till exempel till grund för mycket av den teoretiska analysen av beteende i ekonomivetenskaperna. Experimentell ekonomi ger vid handen att de modeller som bygger på denna föreställning om beslutet eller analyser av kostnader/intäkter inte alltid ger en rättvisande bild av verkligheten (tänk Kahnemann, Ariely). En tanke som därvid infinner sig är ju att beslut inte fattas utan sammanhang, utan att de är delar av ett mönster, bestämda av hela den väv de ingår i och att den fria vilja vi besitter – den nivå på vilken vi kan forma oss själva – i själva verket är beteendemönstrets snarare än den enskilda handlingens. Så återvänder vi till Aristoteles som menade att dygden var en vana vi måste öva in, och att när vi ställs inför moraliska frågor och beslut så handlar det litet om hur mycket tid vi ägnat åt att öva rätt beteende (en buddhistkoppling finns också här). Varje utmaning i livet är en liten konsert som vi framför av det stycke moralitet som vi övat på och resultatet speglar hur mycket tid vi investerat i att bli duktiga på moral. Här – som annars – spelar träning in. Och helgonen? Kanske är de de människor som ägnat de ikoniska 10 000 timmarna åt att öva moral…

Böcker, resor och funderngar

By Friday, March 28, 2014 0 , Permalink 0

Resande och läsande går ihop. De senaste dagarna har jag haft möjlighet att plöja en hel del böcker, av olika sorter. En sorts sammanfattning:
* Keplerdeckare – jag läste Hypnotisören och Sandmannen med stor behållning. Ett skickligt hantverk och i många avseenden väl sammanvävt. Man måste beundra sättet på vilket författarpseudonymen knyter samman historierna, men samtidigt blir den typen av “twists” ibland litet tvungna. Det är dock en kritik som är genrefrämmande – som att förvänta sig lyricismer från elektronisk industrimusik.
* Alain de Bottons Religion för Ateister. Här en spännande författare som säkerligen befinner sig i den krets i helvetet som akademiska filosofer reserverat för populärvetenskap och författare som söker en publik. de Botton är dock läsvärd, tänkvärd och intressant att ta del av. Hans senaste om nyheter blev ett riktigt bra RSA-samtal.
* Michio Kaku, Future of the Mind. Hjärnan och dess framtid kommer vi att se en miljard böcker om i framtiden, det ligger en neurorevolution i bubblans startgropar, tror jag. Och det gör inget så länge vi lyckas demontera myten om att intelligens är statisk, att den avtar över åren och att den inte kan utvecklas på bredden. Hjärnan är den kanske mest underutnyttjade resurs som mänskligheten har tillgång till. Och jag menar inte det som en sarkasm.
Just tillbaka från en trevlig resa till ett Paris och Bryssel som våren intagit med stormsteg. Paris är verkligen en makalöst vacker stad. Bryssel en makalöst intressant stad. Google anordade ett samtal med Nick Boström i Bryssel som var ett av de mest stimulerande lunchseminarier jag haft förmånen att vara på på ett tag, det påminner mig om hur viktigt det är att försöka finna nya uttryck för tankar, hitta analogier, gissningar och försöka formulera lagar om utveckling och framtid. Och hur svårt det är att göra det. Ett exempel handlade om “The technology completion conjecture” som i princip säger att allt som kan uppfinnas kommer att uppfinnas – och om det är sant bör vår politiska dialog handla om den ordning i vilket det uppfinns. En provocerande tanke, men också en hoppfull idé.

Ovidius Metamorfoser i pocket!

By Tuesday, January 28, 2014 2 No tags Permalink 0

Noterar att Ovidius Metamorfoser kommit ut i pocketupplaga. En kulturgärning.

Hur förvandlingar skett i vår värld, hur kroppar förändrats,
det vill min bok tala om. O gudar, förvandlingars upphov,
tänk i er nåd på mitt verk och led dess trådar från världens
gryning till senaste tid, den tid, som jag nämner min egen.

Annars läser jag just nu Sloterdijk, kortbloggar på Hypomnemata och önskar mig mer snö, riktigt mycket snö – kaosmycket.

 

Ny kolumn i SvD: Om rymden

By Monday, December 23, 2013 1 No tags Permalink 0

Nu är det snart dags. Den 20 januari sker det. Då kommer Rosetta, den europeiska kometjägarsatelliten, att aktiveras för att undersöka kometen Churyumov-Gerasimenko. Det är första gången vi i detalj kommer att kunna undersöka en komet – och här används svenska instrument, meddelar Rymdstyrelsen. Och vet ni vad, det är vansinnigt spännande.

Läs  vidare här…

Texter i CIO, Computer Sweden och Svensk Linje

By Thursday, December 19, 2013 3 No tags Permalink 0

Dags för en uppsamling: I CIO skriver jag om att vi nu går in i biologins århundrade. I Svensk Linje – ej på nätet ännu – skriver Joakim och jag om bioliberalismen – tanken att liberalismen, de politiska systemen och marknader kanske måste begränsas med biologiska kriterier som den hastighet med vilken en människa förmår handla, jämfört med exempelvis en algo-trader (kanske är detta en biokonservativsm). I Computer Sweden så julklappstips till barnen.