Myterna om Google Book Search – “tänk om”-argumenten

Okej, jag antar att jag har ungefär noll trovärdighet i den här frågan, och det accepterar jag. Som tidigare anställd på Google har jag heller inga hemligheter att komma med, men jag har ändå svårt att inte kommentera dagens SvD-artikel (som privatperson då).

Det finns mycket i den som jag funderat över. Förlagens inställning är inte mycket att säga om – och jag vet inte heller om det framkommer så mycket nytt i artikeln. Huvudinvändningen är att Google inte bett om lov. Och därför utgör skanningen ett upphovsrättsintrång. Google kunde lika självklart hävda, och hävdar i domstolshandlingarna om jag minns rätt, att inskanningen bör betraktas som fair use eftersom det är en kulturgärning (av bibliska mått som Pelle Snickars skrev) att skanna in dessa böcker så att de sedan kan bevaras och kunskap om dem spridas globalt.Och visionen är faktiskt ganska vacker – ett nytt virtuellt Alexandriabibliotek som bigotta härskare aldrig kan bränna ned. Men jag vet, det spelar ingen roll att jag säger det.

Hur som. Det som jag har svårast för är de återkommande “tänk om”-argumenten. Utan att hävda dem med kraft tar Stefan Eklund ändå upp dem i sin artikel och skriver: “vad än företagets företrädare säger så finns det inga garantier för hur man tänker utnyttja sitt monopol i framtiden […] vem vet till exempel vad som händer om företaget får nya ägare?”

Den typen av argument mötte jag ganska många gånger under min tid på Google och de är bland de mest frustrerande som finns. Det tycks inte finnas någon allmän skyldighet att analysera sannolikheten bakom de prognoser som målas upp, inget intresse av att försöka förstå om det verkligen föreligger en risk eller ej. Sanningen är ju – och detta kan verifieras av var och en som vill och har tid – att Google inte kontrollerar något bibliotek, och att förlikningsavtalet inte är utformat på ett sätt som ligger utom alla rättsliga förpliktelser. Om det skulle vara så att Google på något sätt missbrukar sin relation till den institution som satts upp gemensamt av författarförbundet, förlagen och Google (de två första glöms ganska ofta bort) så lyder företag fortfarande under amerikansk konkurrensrätt, och förmodligen även så under europeisk (om man frågar EG-kommissionen).

Så låt oss punktera några myter:

  • Förlikningsavtalet innehåller inga undantag från vanlig konkurrensrätt.
  • Förlikningsavtalet är ett trepartsavtal – det är inte dikterat av Google.

Den som är intresserad av en annan syn kan ju läsa The Economist här eller här. Och lyssna på professor Courant här. Och ja, man kan vara kritisk och ändå tycka om förslaget. Se exempelvis Lawrence Lessig:

Det kanske mest frustrerande med argument av den typen är ändå att de tycks utgå från att följande propositioner är sanna: Om vi inte kan förutsäga något med viss exakthet så ska vi inte heller gå med på några avtal som rör detta. Vi skall inte heller uppmuntra innovation som vi inte i detalj kan förutse konsekvenserna av. Men så kan väl ändå ingen tycka?

Ska vi avgöra frågan om förlikningsavtalet på basis av vad som skulle kunna hända? Eller på vad vi tror och hoppas kommer att hända och har medel för att inom den gällande rätten hantera om det skulle gå fel? Jag gissar att det andra alternativet är att föredra.

Det finns en diagnostisk observation här för G, emellertid, och det är att företaget nu är föremål för “”misstankens hermeneutik”. Allting som görs granskas som om vore det försett med en hemlig agenda. Myter och konspirationsteorier får fäste och växer sig starka. Jag tror att det finns en fas i alla teknikföretags liv där detta sker och jag skulle gissa att G varit i den fasen i snart ett år.

Det har varit och kommer att förbli en utmaning. Men det är en utmaning att försöka skriva och rapportera om detta på ett sätt som reflekterar den komplexitet som innovativa företag möter i kraschen med etablerade industrier också.

Be Sociable, Share!

2 Kommentarer.

  1. Som Book Search har fungerat hittills tycker jag inte det varit mycket att bråka om. Böcker utan copyright kan läsas i sin helhet och laddas ned, böcker som är skyddade får man se snippets av. Kanske har man dragit lite på fair use här, men det förefaller inte värre än alla citatböcker som florerar i alla upptänkliga ämnen.

    Frågan är vad som händer med detta nu. Är det bara de som gått med på Googles agreement genom att inte opta ut som nu får finna sig i att mera omfattande smakprov görs tillgängliga? Alla som optat ut kommer de alltså att fortfarande få sina texter publicerade på Google i snippet-form eller inte alls?

    Det talas om exklusivitet när det gäller orphan works. Just orphans-delen är egentligen en väldigt bra sak. Här öppnar man en verklig skatt och förhoppningsvis görs det på rätt sätt. Hur man utan motpart skulle kunna förhandla sig till exklusivitet här förstår jag inte riktigt.

    Några frågetecken alltså, men på det hela taget tycker jag att Googles initiativ är fantastiskt. Bara man inte hindrar andra att använda de copyrigthfria böcker man scannat in. Jag vet inte hur Google t.ex. ser på det faktum att flera av deras inscanningar finns också på Archive.org.

    Det sägs ju att Googles inscanningar av copyrightfria böcker inte hindrar någon annan från att scanna in samma böcker och göra dem tillgängliga på nätet. Men hur ställer man sig till om någon gör Googles egen inscanning tillgänglig via egna kanaler, som Archive.org gör?

    Om man inte tillåter det, så skulle man göra sig skyldig till samma – som jag ser det oetiska – agerande som flera – främst brittiska – bibliotek och museer gjort som hävdar upphovsrätt till sina egna inscannade bilder av t.ex. medeltida dokument – som definitivt inte borde skyddas av copyright, ens i form av museets egna reproduktioner.

    Det finns ett brittiskt projekt som tillhandahåller engelsk 1700-talslitteratur för framför allt forskningsbibliotek och studenter mot avgift, Eighteenth Century Collections Online (http://www.jisc-collections.ac.uk/catalogue/coll_ecco). Har Google en deal med liknande projekt i världen eller ska man förvänta sig stämningar? Eller omfattas även andra e-projekt av opt-out-tanken, så att de e-projekt som inte optat ut före 4 september automatiskt kommer att vara med – eller rättare sagt att finna sina i och för sig kidnappade “varor” till försäljning gratis hos Google? En sorts poetisk rättvisa i så fall kanske …

    Hur som helst gör Google mycket som är bra. Google News har jag t.ex. skrivit om som en avläggare till en gammal tradition med pressens lånerätt (se http://wp.me/pb64C-aD), medan Googles dominans i övrigt kan väcka en del farhågor när det gäller personlig integritet som jag nog tror kan vara minst lika allvarliga som de risker som luftats när det gäller FRA.

    /Karl-Erik Tallmo

  2. Pingback: Nya ”monopolister”. Och gamla. (Imperiet och Google Books) « Mårten Schultz.

Kommentera gärna!