Vanderlyle Crybaby Geeks live in San Francisco

Okej, så det var en ganska fantastisk konsert med The National igår. En vän sade nyligen att publiken i SF är svårflörtad, och desperat vill visa hur laid back den är (något som inte gick under VNV Nation konserten direkt, eftersom Ronan skriker åt publiken att dansa och röra på sig rätt så oavbrutet) – och jag måste säga att jag är litet småbesviken på min medpubliken. Det fanns gott om tillfällen att hoppa litet, men tydligen är det koolare att svaja med ett glasrödvin litet sådär lagom insiktsfullt spillande. Det kan i och för sig vara gruppen som uppmuntrar detta. Sångaren drack sisådär en flaska vin under konserten. Det syns också i det sista numret, en allsång på mitt favoritspår från nya plattan: Vanderlyle Crybaby Geeks.

Någon vänlig själ fångade det hela på YouTube och det är värt att se:

Den enda gången folk hoppade var mer i chock under Mr November, då sångaren helt prompt hoppade ut i folkhavet, promenerade runt och sjöng för full hals. Döm om min förvåning när han dök upp bredvid mig, klappade mig snällt på ryggen och försvann vidare i publikmassan. Här ser man hur han smyger runt litet i största allmänhet och sjunger så gott det går. Stackars mic-killen.

Det är något med konserter, alltså. Jag tror att det kan vara så att den gamle AI-skeptikern Hubert Dreyfus (Heideggerian galore) är något på spåren när han skriver att vi behöver hitta tillbaka till de ögonblick då verkligheten glöder dionysiskt (i boken All Things Shining). Eller så är det bara att jag blivit så gammal att jag måste ha ett filosofiskt alibi för att hoppa runt som en tjugoåring och sjunga med halvbra i refränger. Det är förmodligen det senare.

Hursomhelst: I will explain everything to the geeks.

Dela gärna

Be First to Comment

Kommentera gärna!