Mönstersökare och berättelsers sannolikhet

Vi bedrar oss ofta, särskilt när vi letar efter mönster i världen, vi vill se den som meningsfull. Se på följande citat fråm Daniel Kahneman:

We are pattern seekers, believers in a coherent world, in which regularities (such as a sequence of six girls) appear not by accident but as a result of mechanical causality or of someone’s intention.

Kahneman var och hälsade på nyligen på jobbet. Han höll en föreläsning om sin senaste bok, Thinking fast and slow (2011).

Hans studier av vår oförmåga att fatta rationella beslut är både förfärande och intressant läsning. Problemet jag har med Kahnemans forskning är att den inte erbjuder så mycket alternativ – det är svårt att ta till sig att vi verkligen är så usla på att fatta rationella beslut om det inte också bjuds på någon sorts hjälp. Det finns något nästan förlamande i att inse att vår förmåga att med förnuftet förändra världen är så begränsad, och det är också något i mig som gör uppror mot den slutsatsen.

Kanske är det så att det vi menar med att förändra världen faktiskt är vårt, om än ofullständiga sätt, att samla information, besluta oss och handla. Och Kahnemans forskning är baserad på en rationalitetsidé som helt enkelt inte är mänsklig. Det bästa sättet att inse det är kanske genom att se på ett av hans experiment, det som ibland kallas konjunktionsfelslutet. Experimentet består i en utvärdering av följande text:

Linda is 31 years old, single, outspoken, and very bright. She majored in philosophy. As a student, she was deeply concerned with issues of discrimination and social justice, and also participated in anti-nuclear demonstrations.

Which is more probable?

  1. Linda is a bank teller.
  2. Linda is a bank teller and is active in the feminist movement.

Ur ett rent sannolikhetsteoretiskt perspektiv är 1 alltid mer sannolik än 2.  2 består nämligen av två olika propositioner, och produkten av sannolikheten av dessa är alltid lägre än den enkla sannolikheten. (Antag att det är 90 procents chans att Linda är banktjänsteman, och 99 procents chans att hon är aktiv i feminist rörelsen. Produktsannolikheten blir då i alla fall 89.1 procent, alltså lägre än sannolikheten för 1.)

Problemet är, förstås, att många människor anser att 2 är mer sannolikt givet berättelsen som föregår frågorna. Av det kan man dra olika slutsatser. Kahneman och Tversky drog, och blev berömda för att ha dragit, slutsatsen att vi har betydande brister i vår förmåga att hantera vissa sorters problem. Men det går också att dra slutsatsen att något annat är fel i experimentet. Jag lutar åt det senare. Jag tror att föreställningen att 2 är sammansatt och att 1 är enkel är fel. När vi bedömer sannolikhet bedömer vi inte propositioners sannolikhet, det är fel nivå.

Vi bedömer narrativ sannolikhet, eftersom vi är biologiskt predisponerade att förstå världen i berättelser. Det är alltså berättelsen som är den relevanta bedömningsenheten, inte de logiska satser som kan extraheras ur berättelsen. Enskilda satser är inte sannolika eller osannolika. Berättelser kan vara sannolika eller osannolika.

Går vi tillbaka till berättelsen då och ser den som en enhet, då följer av den narrativa strukturen att den berättelse som i sin helhet blir resultatet av att lägga till 2 är mer sannolik än motsvarande berättelse 1. Det är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt. Vår förmåga att bedöma berättelsers sannolikhet har säkert också varit mer central ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv än vår förmåga att bedöma logiska satsers sannolikhet. Men det är inte heller ett misstag. Misstaget är att tro att formaliseringen av språket till logiska satser som bör bedömas som meningsbärande atomer på något sätt avslöjar en mer rationell nivå av språket, att det mönstret på något sätt är viktigare än det mönster som består av berättelser. 

Jag gillade Kahneman. Jag älskar hans bok, men den visar inte vad han tror att den visar, tror jag. Den visar något om hur vi fångats i en falsk rationalitetsanalys under mycket lång tid. Med vad Tversky och Kahneman visar oss kan vi istället konstruera en mycket mer intressant bild inte bara av oss som beslutsfattare, utan av världen i stort. De epistemologiska sprickorna avslöjar något om ontologin. Kahneman antyder inte bara det utan sade det också rätt ut, så jag tror att problemet kanske snarare ligger hos alla de som läser honom för att hitta svagheter och brister i vår förmåga att förstå världen.

Och kanske är det inget tillkortakommande att se världen som meningsfull.

Be Sociable, Share!

5 Kommentarer.

  1. Okej, vi har två sätt att se på saken.

    1. Det rent logiskt matematiska sättet som givetvis är helt korrekt matematiskt.

    2. Det du argumenterar för, men kanske inte riktigt kan förklara, men somjag också sällar mig till.

    Jag hävdar nu att skillnaden mellan de två stavas intelligens. En dator skulle besluta enligt modell 1. inte människor som är ett steg vassare, i synnerhet när frågan handlar om andra människor.

  2. Jag tror att det stammer. Det handlar om en sak som jag tror Wittgenstein skrev om, om varfor vi tror att ett visst satt att dela upp varlden ar mer grundlaggande an ett annat. Kahneman och andra tror kanske att varlden bestar av logiska propositioner och att vi kan lara oss nagot mer grundlaggande om varlden om vi studerar dessa an om vi studerar storre enheter, som beratteleser. Men varldens granularitet ar inte meningsbarande.

  3. “Ur ett rent sannolikhetsteoretiskt perspektiv är 1 alltid mer sannolik än 2. 2 består nämligen av två olika propositioner, och produkten av sannolikheten av dessa är alltid lägre än den enkla sannolikheten. (Antag att det är 90 procents chans att Linda är banktjänsteman, och 99 procents chans att hon är aktiv i feminist rörelsen. Produktsannolikheten blir då i alla fall 89.1 procent, alltså lägre än sannolikheten för 1.)”

    Njae.. För mig implikerar 1:an att hon _inte_ är feminist, eftersom det specificeras i 2:an. 1:an utan 2:an skulle alltså ge 90%, medan 1:an i ljuset av den efterföljande satsen, ger en betydligt lägre sannolikhet… Det är ett felaktigt sätt att se på saken, men intuitivt, och försvarbart.

  4. Det ar det som ar tricket, tror jag. Att det intuitiva ar just forsvarbart har. Problemet ar den forenklade rationalitetsdogmen som vilar som en vat handduk over mycken samhallsvetenskaplig teori.

  5. Pingback: MartinNygren.se - Att snubbla i tankegångarna

Kommentera gärna!