Weil och yttrandefriheten som skyldighet

Simone Weil ställde i sin anmärkningsvärda bok Att slå rot frågan om rättigheter eller skyldigheter kommer först i samhället. Hennes svar är tankeväckande, och säkert provocerande för någon:

Begreppet skyldighet kommer före begreppet rättighet, som är underordnat och relaterat till det. En rättighet träder inte i kraft av sig själv, utan som en följd av den skyldighet som den motsvaras av. När vi utövar en rättighet gör vi det i ett sammanhang där andra anser sig skyldiga att respektera vårt utövande av den.

Rättigheter är något andra har, skyldigheter är något du själv har. Och rättigheterna andra har följer av att dessa andra också inser sina skyldigheter. När vi bygger upp ett samhälle, en konstitution eller en stat bör vi alltså inte börja med att lägga fast våra rättigheter, utan våra skyldigheter.

I ljuset av Weils analys tycks det mig allt mer klart att yttrandefriheten inte är en rättighet, utan just en skyldighet. Det är skyldigheten att låta andra yttra sig fritt som sedan också garanterar mig rättigheten att uttrycka mig utan begränsningar.

Det är, förvisso, en subtil distinktion, men det finns en nyansskillnad mellan att tala om någons rätt att yttra sig fritt, eller vår skyldighet att låta någon yttra sig fritt. Det kanske viktigaste i den skillnaden är insikten att yttranden aldrig sker i ett vakuum. Yttranden är yttranden för att de sker i ett språkligt sammanhang, i en kontext. Yttrandefriheten är inte atomär, den är en del av ett komplext språkspel, en av de grundläggande reglerna vi accepterar i det demokratiska språkspelet som just en skyldighet för oss själva. Det finns, för att parafrasera Wittgenstein, inga privata yttranden. Det är i våra delade livsformer som vi yttrar oss och formar en offentlig dialog tillsammans.

Av det följer kanske också några av de gränsdragningar som vi gör. Om vår yttrandefrihet är något andra är skyldiga oss, då bör vi också utnyttja den med just den relationen i åtanke, med sammanhanget i åtanke. Inte så att vi skräder orden, men med den gemensamma dialogen i fokus. Vi bör värdesätta yttrandefriheten som en del av vår relation med andra.

Simone Weil igen:

En ensam människa kvarlämnad i ett tomt universum skulle inte ha några rättigheter, utan bara skyldigheter.

Vad vore väl yttrandefriheten utan de Andra? Det är när vi ser yttrandefriheten som delad mellan oss och andra som vi också ser som tydligast att den nog är en skyldighet.

Det är möjligt att gå fel här, tror jag. Att läsa in fel saker i begreppet skyldighet. Att tro att respekt och kulturell relativism ger oss skäl att ursäkta de som sviker sin skyldighet att låta andra yttra sig fritt.

Men det är tvärtom.

Yttrandefriheten är en skyldighet. En skyldighet vi alla har att låta andra yttra sig, inte bara i vårt eget land, utan över gränser och över åsiktsavgrunder.

+++

Den här posten är en del i en bloggstafett. Fredrik Wass inledde och jag hoppas att Johan Norberg kanske kan fortsätta. 

Be Sociable, Share!

4 Kommentarer.

  1. Hej!

    Kul att du ville vara med i bloggstafetten =) För de som vill se fler av inläggen så finns de i länken till webbsidan (www.amnesty.se/bloggstafett).

    Hälsar,
    Jimmy Mannung, Projektledare Amnesty

  2. Jag tycker inte argumentationen om varför yttrandefriheten skulle vara en skyldighet och inte en rättighet går hela vägen i mål. Skulle det inte lika gärna handla om en skyldighet att respektera andras rättigheter? Vore jag ensam i universum utan någon annan levande varelse att ta hänsyn till skulle jag snarare säga att jag har oändligt mycket fri- och rättigheter, men knappast några skyldigheter. För vem skulle jag ha skyldigheter gentemot?
    Om man resonerar som så att en rättighet bara finns som en följd utav att “andra anser sig skyldiga att respektera vårt utövande av den” så ligger exempelvis yttrandefriheten ofta risigt till. För vad händer om någon inte respekterar den? Finns den inte så fort en journalist buras in eftersom en makthavare inte längre anser sig ha skyldigheten att respektera journalistens rättighet?
    Jag skulle känna mig tryggare om man såg på rättigheter som det som “kommer först”, och att skyldigheterna är underordnade. En politiker som har flera sätt att fullfölja sina skyldigheter i att göra det som är bäst för landet har då att ta hänsyn till de rättigheter som ligger fast.

  3. Kanske handlar det snarare om hur vi ser på situationen där någon sviker sin skyldighet? Jag tror att Weil skulle säga att ett samhälle som kräver att skyldigheterna kommer först och ur dem rättigheterna också lär oss att vi inte är atomer, utan del av en samhällelig väv. Det påminner om hur vi i modern filosofi ser hur identiteten inte har sin rot i något ogripbart inre, utan följer av hur andra ser oss – eller hur tvivel först är möjligt efter det att vi verkligen hållit något för sant. Jag kan också tycka att den värld där vi börjar med att ta på oss skyldigheter innan vi kräver rättigheter är en helt enkelt mer ödmjuk värld. Det är dock viktigt att påpeka att det inte betyder att yttrandefriheten är _svagare_ – snarare tvärtom. Om vi har yttrandefrihet i kraft av de skyldigheter vi påtagit oss, så tycker jag att den blir starkare. Om sedan någon inte uppfyller sin skyldighet är det lika illa, om inte värre än, en rättighet kränks. Och politikern som har skyldigheter hat ju just skyldigheter att respektera andras rättigheter.

    På ett plan kan vi kalla det en lek med ord, men jag tror det är en legitim fråga: kommer skyldigheter eller rättigheter först? Kanske ser vi det tydligare i den vanliga vänskapen: där anser sig nästan ingen ha rättigheter, men vi inser att vi har skyldigheter som vi bör uppfylla för att vara goda vänner. Varför skulle samhället i stort vara baserat på den omvända modellen?

    Jag inser att det är en konservativ position.

Kommentera gärna!