Charles Clarks dröm, Maskinen och DRMs nära döden-upplevelse

När Charles Clark, en av Storbrittaniens mest kända upphovsrättsjurister och internationella förhandlare på upphovsrättsområdet, mötte nätet insåg han snart att den upphovsrätt han ägnat så stor del av sitt liv åt att utveckla, vårda och förstärka stod inför sin största utmaning någonsin. Han såg hur de kostnader som tidigare kunnat hålla kopierandet på en rimlig nivå och de kvalitetsreduktioner som kopierande innebar utplånades i digitaliseringens kölvatten. Likaså insåg han sannolikt att nätverkets snabbt växande, globala omfattning skulle göra de lagvalsfrågor och jurisdiktionsfrågor som upphovsrätten så omsorgsfullt konstruerat meningslösa.

Upphovsrätten stod inför sin gamla fiende, Maskinen, i en helt ny, starkare och till synes oövervinnelig inkarnation. Liksom tidigare gånger då Maskinen dykt upp i upphovsrättens historia utmanade den själva föreställningen om att det gick att kontrollera information på något meningsfullt sätt. Tryckpressen, videobandspelaren, kassettbanden…alla Maskinens olika inkarnationer var nästan till sitt vara negationer av drömmen om informationskontroll som upphovsrätten vilar på, litar till.

Clark våndades sannolikt inför detta, men han ville inte ge loppet förlorat. I stället sökte han en lösning som en gång för alla skulle kunna neutralisera fienden – en lösning som skulle kunna besegra maskinen. I en skrift som inte kan beskrivas som något annat än grandios lade Clark fast hur lösningen skulle sökas inte i en kamp mot Maskinen, utan i Maskinen själv.

Artikeln – The Answer to the Machine is in the Machine – visade hur vi skulle kunna bygga om Maskinen för att se till att den internaliserade den makt som upphovsrätten förlänar rättighetsinnehavaren. Metoden skulle gå ut på att injicera kontrollen i Maskinen, som en mutation och förändra maskinen inifrån.

Hädanefter skulle alla Maskinens inkarnationer vara tämjda.

Clarks tanke möttes med entusiasm, inte minst från forskningshåll. Under mitten av nittiotalet lades miljontals euro ned på vad som då kallades Electronic Copyright Management Systems (ECMS) – babyloniska system som allt innehåll skulle kontrolleras i. I korporativistisk anda föreslogs att system skulle präglas av en konsensus mellan de kommande informationsindustrierna som man kallade dem, och upphovsrättsindustrin. I ett projekt – som talande nog lånade sitt namn från påvens godkännande (IMPRIMATUR) – var det uttalade målet att förhandla fram lösningar som alla kunde leva med. Eller som projektet själva uttryckte det:

Eventually IMPRIMATUR will devise and recommend processes to protect and trade all types of intellectual property, whereby rights are respected while user needs are met.

Som om det handlade om en en enkel förhandlingslösning om hur Maskinen skulle se ut.

Det byggdes till och med särskilda språk för att beskriva rättigheter i komplexa tekniska lösningar. Bland de första fanns Mark Stefiks Digital Property Rights LanguageDPRL – som saknade stöd för undantag och begränsningar i upphovsrätten, och vägrade att diskutera frågan om hur upphovsrätten kunde begränsas och hur man kunde garantera att verk släpptes fria efter skyddstiden med orden “det är en samhällelig och rättslig fråga, inte en teknisk”.

Det stora systemen och med dem drömmarna om att bygga en slutlig version av Maskinen som skulle tvingas tjäna upphovsrättens syften föll snabbt samman. ECM-systemen muterade och blev till dagens Digital Rights Management – DRM. Industrin krävde att DRM skulle inkluderas överallt och vägrade entreprenörer möjligheten att ens försöka bygga affärsmodeller utan att dessa stympades av kompliecarde skyddsmekanismer som ibland till och med endast fungerade på vissa operativsystem.

Samtidigt som DRM spreds, blev allmänt och utvecklades till helt nya nivåer av kontroll ökade piratkopieringen. Det enda samband som till dags dato kan beläggas mellan DRM och piratkopiering är ett positivt – alltså: piratkopieringen ökar med ökande användning av DRM. Ändå försvarade industrin religiöst användingen av DRM, även när resultatet blev stämningar och riktiga skandaler för att tekniken som användes skapade allvarliga säkerhetsproblem.

I en intervju nyligen ryktades det att den nuvarande chefen för Recording Industry Association of America, Lamy, sagt att DRM är dött. Men lika snabbt som ryktet spred sig, lika snabbt ångade industrins dementimaskin igång. Lamy sade aldrig att DRM är dött, förklarade RIAA. Det finns bara inte längre. (Tankarna går till John Cleese och hans papegoja.)

Charles Clark gick bort 2006. Hans dröm om att det en gång skall gå att tämja Maskinen, bygga om den och tvinga den till lydnad var så stark att det ännu – tre år efter hans död – finns en hel industri som vägrar att släppa taget om Clarks dröm trots att den falnat till en flimrande hopp vid horisonten. Det är ett vittnesmål om lockelsen i Clarks vision, men också om den rädsla som Maskinen fortfarande väcker hos många.

Kanske är det en berättigad rädsla.

Clark anade något i Maskinen som var fundamentalt motsatt upphovsrätten, ett väsen eller vara som till sin grundläggande ontologiska beskaffenhet inte kunde förenas med en föreställning om informationskontroll. Däri ligger kanske en djupare insikt än vi anar. En av våra främsta tänkare kring tekniken, Heidegger, lär oss ju att det ligger i teknikens väsen att ställa till förfogande, att blottlägga – att tekniken är Gestell. Tekniken avslöjar, eller i upphovsrättens språkspel: den tillgängliggör.

I så fall är inte DRM bara dött, det var aldrig metafysiskt ens möjligt att förverkliga Clarks dröm om en lydig Maskin.

Be Sociable, Share!

Kommentera gärna!