Om “public service”-mediernas framtid

Mina anteckningar inför Hanaholmen. En del spår och tankar som jag ännu inte tänkt i botten.


Var tar Public Service vägen efter Internet?

Public Service-tanken har en anrik historia. I de nordiska länderna tillkommer en hel del av våra public service-medier under 1920-talet – något som gör dem samtida med en utopisk informationskultur där figurer som Paul Otlet visionerade om ett världsbibliotek knutet till FN som ett stort gemensamt projekt. Men varefter tekniken utvecklas, förskjutit fokus och förändrat medielandskapet har också public service-tanken utmanats på olika sätt. Det kanske mest intressanta är inte de profetior, dystra och skissartade, som säger att de gemensamfinansierade medierna kommer att gå under – nej, det intressanta är i stället att fundera kring vilka uppgifter som finns kvar eller tillkommer när informationssamhället växer fram.

Utmaningarna

Detta sagt finns det en hel del utmaningar. Den utmaning som i det korta perspektivet har störst betydelse följer av de sjunkande kostnaderna för medieproduktion. En del av logiken bakom public service låg i att om det offentliga skulle ha en röst så var det kostnadsmässigt logiskt att samförlägga denna verksamhet i ett bolag som kunde klara av de nödvändiga investeringar som krävdes i infrastruktur och teknisk utrustning. Med videokameror, digitala fickminnen och datorer har den kostnadslogiken nästan lösts upp. Infrastrukturen är fortfarande dyr, men den behövs inte för att en offentlig aktör skall kunna kommunicera med medborgarna.
Den dynamik som följer på detta är rätt enkel. Antag att du är en operaföreståndare och att dina bidrag är beroende av att du kan redovisa att du sprider kultur. Du har då två val: antingen talar du med public service-medierna och försöker få bra sändningstider, eller så bestämmer du dig för att skapa egna websändningar av olika uppsättningar. I det senare fallet får du kontroll över spridningen av det som operan skapar, kan skapa en egen publik och dessutom snabbt sammanställa den statistik som behövs för att visa att just du bör få mer bidrag.

Eller ta högskolorna. Hur lång tid tar det innan de inser att den tredje uppgiften enklast kan uppfyllas genom att skapa egna mediekanaler? Att svenska universitet ännu inte följt MIT i fotspåren och lagt upp alla föreläsningar och kurser på nätet (som på Open CourseWare) är en gåta som bara kan förklaras med en avsaknad av ambitioner. Om vi verkligen vill att svensk utbildning skall hävda sig i framtiden och att svenska universitet ska få ett gott anseende är det bara att konkurrera på den globala marknaden för utbildningsmedier, till exempel på iTunes University. Varför ägna tid åt UR?

Det är lätt att se att samma sak gäller flera andra offentliga aktörer: museér och bibliotek är redan på väg.

Men det gäller inte bara de offentliga aktörer som har egna uppgifter. Det gäller också de folkvalda. Där de tidigare använde public service-medierna för att profilera sig, erbjuda access till beslutsprocessen och delaktighet i demokratin, ja, där gör de olika folkvalda församlingarna detta själva. Från Vita Huset till riksdagen till Tyresö kommun arrangeras i dag webbsändingar, chatsessioner och andra typer av interaktiva evenemang där makten agerar medium. Att det granskande elementet i klassiska public service-medier faller bort ses nog inte bara som en nackdel.

När detta sker löses en del av logiken bakom public service upp. Även uppdragen att skapa sammanhållning och stärka medborgarskap och nätverk naggas i kanten. Både verk och kommuner lägger i dag upp sidor på Facebook och kommunicerar direkt med sina medborgare. Sammanhållningen blir en del av även dessa institutioners uppdrag.
Ett sätt att förstå detta är att säga att public service håller på att bli en sorts funktion hos offentliga institutioner, snarare än en egen institution. Kostnadsförändringarna skapar förutsättningar för alla som vill att göra anspråk på att uppfylla åtminstone delar av public service-uppdraget.

Kvar blir svåra frågor om ansvar, oberoende och objektivitet som vi inte riktigt kunnat besvara ännu. Jag tror också att vi med lätthet skulle kunna se att det finns en del andra möjligheter att utveckla tänkandet kring public service så att nya uppgifter – eller nya former av gamla uppgifter – konstrueras.

Utveckling

“Public service”-tanken har formulerats utmärkt av forskaren Ellen P Goodman i en artikel (Public Media 2.0)  som nyligen publicerades på nätet. I den noterar Goodman att en stor del av uppdraget handlar om att samla den förenande upplevelsen i USA (“curating the American experience”). En sådan uppgift blir särskilt viktig i ett samhälle som kännetecknas av galopperande informationsöverskott och jag tror att det finns mycket att vinna på, för den som vill försvara “public service”-tanken, i att undersöka detta i mer detalj. Här finns en koppling till en annan utmaning som vi möter allt mindre väl i informationssamhället, och det är hur vi gemensamt minns. Arkiven letar förtvivlat efter olika sätt att lagra data på ett beständigt vis, men arbetet med att minnas är ett arbete som också består i att skänka ordning åt de enorma informationsmassor som nu växer fram.
Att minnas, att ordna och ledsaga medborgaren genom den nordiska upplevelsen är inget omöjligt uppdrag, även om det skiljer ganska mycket från det uppdrag som i dag dominerar föreställningen om “public service”.

Till detta kommer det som jag tror är absolut viktigast: relationen mellan public service, public goods och the public domain. Jag tror att det enklast kan uttryckas såhär: public service bör producera gemensamma kulturella public goods för the public domain. Om upphandling vid de stora “public service”-institutionerna förenades med krav om att materialet utan tidsgräns borde kunna spridas inom Norden under en icke-kommersiell attributionslicens skulle detta förvandla “Public service”-medierna till fantastiskt viktiga institutioner i den framväxande informationsekonomin. Den kulturella egenart och mångfald som präglar den nordiska upplevelsen skulle då kunna växa fram i en gemensam, tillgänglig intellektuell och kulturell allmänning.

Dit är det dock långt kvar. I dag beskär de olika upphovsrättsliga avtal och regler som finns möjligheterna helt, stympar “public service”-bolagens möjligheter att bygga en gemensam nordisk intellektuell allmänning och territorialiserar till och med innehåll så strängt att YLE inte kan låta personer utanför Finland ta del av finskt innehåll. I Sverige finns problem med tiden något får “ligga ute” (själva ordvalet antyder djupt oförstående inför tanken på att odla en gemensam allmänning) och i de andra länderna skär upphovsrätten skarpa gränser i tillgänglighet, öppenhet och utveckling.

Vägen framåt

Lösningar finns förstås. Bakåt krävs avtalslicenser som möjliggör obegränsad tillgänglighet för arkiven utan territoriella begränsningar. Framåt krävs en envis och politiskt uttalad vilja att endast finansiera sådant innehåll som sedan får spridas under en creative commons-licens som garanterar attribution och icke-kommersiell spridning. Kanske kunde man till och med tänka sig utvecklingen av en helt ny licens under Creative Commons? En “public service”-CC-licens som möjliggör fri spridning för icke-kommersiellt bruk, attribuering och dessutom gäller ger materialet helt fritt efter femton år?

Vilket parti blir först att kräva detta? Vilken nordisk partisammanslutning leder det goda arbetet med att bygga en gemensam nordisk upplevelse att förvalta och utveckla? Det vore inte bara en kulturgärning, utan ett exempel på en modig institutionell reform.

Be Sociable, Share!

7 Kommentarer.

  1. Jag har ett inbyggt TV kort i min dator och tyckte att det tog så lång tid att starta programmet till den.
    Därför testade jag med VLC som funkade ganska bra.
    Att använda VLC som digital-TV mottagare kan vara ganska knepigt och det är mycket att hålla reda på.
    Nja tillslut kom jag fram till att man måste veta vilken DVB-T mux man vill titta på.
    VLC vill ha frekvensen till muxen och det är inte så lätt att hitta men Teracom:s hemsida var till stor hjälp.
    Det finns en omvandlings tabell på http://www.teracom.se/?page=5127
    Nu måste du också leta rätt få vilken mux du vill titta på och som finns i ditt område.
    http://www.teracom.se/?page=5835
    Jag vill kolla på kanal 23 lika med 490 står det, men man omvandlar det till 490000000.
    Raden till VLC blev.

    vlc.exe dvb-t://frequency=490000000:bandwidth=8 –volume=40

    Nu fick jag bara upp första kanalen i den muxen men jag vill se på andra.
    Så då fick jag kolla in vilka kanaler som sänds i den muxen.
    Det gör man under Uppspelning->Program

    Men jag var intresserad att hitta till SVT1 direkt och inte komma till fel kanal.
    Nu kommer det knepiga. Man startar upp VLC med de rätta inställningen till din mux.
    Stoppar uppspelningen och trycker Ctrl-J.

    Du får nu upp en lista med media information. Skrolla nu ner till du hitta den station du vill titta på.
    I mitt fall SVT1 ABC. Där finns det ett program nummer efter. Hos mig stod det 5770

    Nu stänger du av vlc och lägger till detta nr på följande sätt
    vlc dvb-t://frequency=490000000:bandwidth=8 :program=5770 –volume=40

    Lösningen fungerar även om du har ett USB TV-kort.

    För att göra det hela enklare skrev jag in allt i ett Autohotkey program.

    ooo = dvb-t://frequency=490000000:bandwidth=8 :program=5770 –volume=40
    rrr = C:\Program\VideoLAN\VLC\vlc.exe
    run %rrr% %ooo%

    Man byter bara mux och program numer. Här är SVT2 hemma hos mig.
    Samma mux men nu med ett annat program nummer.
    ooo = dvb-t://frequency=490000000:bandwidth=8 :program=5510 –volume=40
    rrr = C:\Program\VideoLAN\VLC\vlc.exe
    run %rrr% %ooo%

    TV4 kom att se ut så här
    ooo = dvb-t://frequency=642000000:bandwidth=8 :program=6110 –volume=40
    rrr = C:\Program\VideoLAN\VLC\vlc.exe
    run %rrr% %ooo%
    Nu är det en annan mux och ett annat program nummer.

    Du är naiv som tror att kommersiella intressen släpper till sina produkter utan att ta betalt.
    Utan dessa skulle in SR/SVT kunna fylla sina kanaler. Enda som skulle bli kvar är Ekot.
    Allt annat innehåller upphovskyddat saker. Public Servic kan inte klara sig utan dessa.

  2. Det är många som är bekymrade över public service framtid. Kanske finns det anledning. Kanske inte. Dessa institutioner har haft en ganska bra förmåga att anpassa sig till förändrade omvärldsvillkor, trots – eller kanske på grund av – att de verkar inom mycket strängt reglerade ramar.

    Nicklas är inte så bekymrad, men han är intresserad av vad som ska hända med public service när andra kultur- och kunskapsproducerande institutioner får möjlighet att sprida sina tjänster vitt och brett. Vad ska vi ha tv-teater till när Dramaten själv kan lägg ut sina produktioner på internet, och har UR något som helst existensberättigande när universiteten producerar föreläsningar för nedladdning? Måhända är det inom dessa områden som PS möter utmaningar. Jag är inte säker, men egentligen inte heller särskilt bekymrad. För närvarande har nämligen både URs program och tv-teatern sin givna plats i uppdraget. De är nämligen båda delar av vad Nicklas kallar för den svenska upplevelsen.

    Att massmedier har bidragit starkt till att forma våra föreställda gemenskaper, för att tala med Benedict Anderson, är väl belagt. Orvar Löfgren har visat hur tidningarna skapade en sammanhållande berättelse och hur radio och tv fick den funktionen från först 20- och sedan 50-talet. Denna förmåga har legat kvar hos PS-medierna även efter att monopolet avskaffades, trots att antalet “lägereldsprogram” numera är ganska få. Att PS skulle kunna fortsätta att ha den funktionen, “att minnas, att ordna och ledsaga medborgaren genom den nordiska upplevelsen”, är därför en ganska rimlig tanke.

    Problemet med Nicklas förslag är emellertid att man inte kan ge dem det i uppdrag. Man kan inte *ge* PS i uppdrag att skapa den gemensamma erfarenheten. (Det är också väldigt nära ett patriarkalt och nästan fostrande uppdrag som känns främmande när vi skriver 2010.) Den gemensamma erfarenheten är istället *ett resultat* av det övriga uppdraget, bland annat det som Nicklas hoppar över lite snabbt strax före rubriken “Utveckling”. (Det är helt ok. Det *är* svåra frågor.)

    Min slutsats är att PS visst kan hjälpa oss att minnas, att sortera och vägleda oss genom vår gemensamma upplevelse, men det är ett resultat av att vi anser att PS är relevant och trovärdigt. Det tycker majoriteten av svenskarna i dag. PS-företagen åtnjuter ett mycket hög förtroende i SOM-institutets återkommande mätningar och tittarsiffrorna säger något – om inte allt – om synen på relevansen. Ska PS kunna fortsätta att ha den funktion som Nicklas skisserar kan man därför inte urholka uppdraget alltför mycket, utan man måste se till att företagen fortsatt har ett brett och relevant uppdrag som de kan fullgöra med hög kvalitet. Det är *det* som är den stora utmaningen.

  3. Nina, du skriver klokt, förstås. Men det finns ett problem här, och det döljer sig i den näst sista meningen. “Brett” tycks den nuvarande uppdragsgivaren klara av, men “relevant” är mycket, mycket svårare. Jag tror faktiskt att PS skulle må bra av snävare ramar och skarpare uppdrag, en sorts politisk askes, kanske…

  4. Mycket intressant diskussion detta om minnet och uppdraget. Ansvaret för minnet har ju traditionellt legat på arkivmyndigheterna, men det är ju sas en väldigt rå version av minnet som finns där.

    Framtidens PS i din version blir det producerade minnet, eller det formulerade. Men för att återknyta till Ninas intressanta fråga; hur skulle ett sådant uppdrag se ut?

    Erik

  5. Jag är inte säker på att det är lätt att vara bred men svårt att vara relevant Nicklas. Möjligen är det precis tvärt om. I alla fall om man kräver att det ska vara hög kvalitet i alla genrer. Det beror kanske på vilket perspektiv man har, men ett smalare uppdrag betyder inte att det blir mer relevant. Det finns inget sånt kausalsamband.

    Och när det gäller själva uppdragets formulering, Erik, så är det förstås en grannlaga uppgift. PS har i dag ett både omfattande och brett uppdrag och det tycker jag i princip är bra. Där delar jag i stort sett Rose-Marie Frebrans syn som den presenterades i senaste public service-utredningen. Jag tror inte på att överlåta vissa genrer och programtyper till kommersiella aktörer och låta PS ta hand om det som ingen annan vill göra. Ett alltför smalt uppdrag riskerar, för att gå ett steg vidare i resonemanget ovan, att bli mindre relevant, även om kvaliteten är hög. Och då tappar vi också möjligheten för PS att vara samlande.

Kommentera gärna!