Maligna licenser och den digitala äganderättens död

Amazons tilltag att radera böcker som kunder köpt för att förlaget i efterhand ångrat sig och inte längre vill tillhandahålla digitala utgåvor av sina böcker har mött kritik, för att uttrycka det milt. Det intressanta med tilltaget är dock att det illustrerar ett exempel på en konflikt som inte uppmärksammats särskilt ofta – den mellan upphovsrätten och äganderätten till det individuella exemplar av ett verk som vi köpt lagligt. Som påpekas i artikeln ovan skulle vi nog haja till om Akademibokhandeln knackade på dörren, artigt förklarade att förlaget som sålt oss den senaste delen av Harry Potter inte längre vill tillhandahålla en pappersutgåva och att de därför tagit med sig litet bensin för att elda upp vårt exemplar. De flesta av oss skulle förmodligen stänga dörren igen, sätta på litet kaffe och säga “håhåjaja” – eller något mer kraftfullt om någon sillskalle skulle försöka sig på detta. Men i övergången till den digitala ekonomin blir det svårare för oss att freda vår egen sfär och vår äganderätt, eftersom allt fler terminaler nu säljs med vad som charmigt kallas för en “kill switch”. iPhonen lär ha en, liksom Kindle och andra terminaler: en möjlighet att på distans, utan vårt samtycke i det enskilda fallet (men vi har säkert samtyckt till det i något avtal någonstans) ändra innehållet på den teknik som vi använder. Det handlar här om själva urfallet av det som Zittrain kallar “tethered devices”, kopplade terminaler i sin The Future of the Internet. Och ytterst betyder det att i det digitala samhället fråntas vi möjligheten att äga information, vi tillåts bara licensiera den.

Det har skrivits alldeles för litet om licensernas funktion i den digitala ekonomin, särskilt som det finns en mängd olika konfliktytor mellan just licenser, äganderätt och personlig integritet. En licens är ett villkorat pseudoägande, urholkat på en mängd olika sätt och försett med olika juridiska trojanska hästar som tillåter övervakning (se exempelvis de olika licenser som tillåter rättighetsövervakande teknik, eller förbjuder borttagandet av kopieringsskydd).

Till skillnad från avtalet – som är en hörnsten i den fria marknadsekonomin – är licensen ett avtal som baseras på en från början ombalanserad marknad där förhandlingsstyrkan dikterats av att staten garanterat vissa grundvillkor i avtalen i lag. Så förhåller det sig exempelvis till delar med upphovsrätten, där det till exempel inte är möjligt att avtala bort den ideella rätten, eftersom staten ansett att det skulle försvaga upphovsmannens position på ett orimligt sätt – något som mycket väl kan ha varit sant vid en given period i historien.

Men problemen med att ha en stat som sätter förutsättningarna för avtalsförhandlingar genom rättigheter garanterade i lag är att hela avtalsförhandlingen vrids ur balans. Där detta från början kan ha varit lovvärt kan sådana lagvillkor alltid kapas av kreativa entreprenörer och användas för att skapa andra, orimliga avtalsvillkor. Som rätten att radera de digitala exemplar du redan köpt av ett verk – villkor som säkert få skulle ha gått med på under avtalsfrihet.

Det är ganska lätt att se hur detta går till — när staten tror sig kunna hitta en rimlig förhandlingsposition för upphovsmännen inser de inte att de också skapar en ny förhandlingsposition för förlag, och andra mellanmän, som i andra led skapar ekonomisk ineffektivitet genom att utnyttja styrkan i den position som upphovsmannen garanterats.

Vi behöver lära oss mer om licenser, försöka förstå hur de fungerar ur ett rättsekonomiskt och moraliskt perspektiv. Ett enkelt, och elakt, sätt att definiera licensen är som en parodi på avtalet, eftersom avtalets koordinerande effekt satts ur spel redan från början av en lagstiftning som ger den ena parten all förhandlingsstyrka (och visst — jag inser att det finns rimliga licenser också, till och med Creative Commons beskriver ju sig som licenser och visar därmed att inte bara maligna licenser kan växa på en snedvriden förhandlingsposition).

Vad är slutsatsen? Kanske att vi måste börja begränsa möjligheterna att inskränka äganderätten till digitala exemplar. Ett bra sätt vore att se till problematiken med kopplade terminaler, och kanske till en sorts minimirättigheter som speglar de som gäller i den analoga världen. Bland annat borde vi diskutera om det överhuvudtaget skall vara möjligt att inskränka vad vi gör med ett digitalt exemplar vi lagligen betalat för – så länge som vi inte framställer ett nytt exemplar. Visst borde det väl vara möjligt med andrahandsförsäljning av mp3-låtar, rippade DVD:er (så länge originalet förstörs) och andra liknande åtgärder?

Det finns inget skäl att låta orimliga licenser fräta sönder äganderätten i den digitala ekonomin.

Be Sociable, Share!

5 Kommentarer.

  1. Pingback: Daniel Åberg » Internet som konsumentgaranti

  2. Pingback: How Copyright Can Be Viewed As Anti-Property | dv8-designs

  3. Pingback: Web News Site » Blog Archive » How Copyright Can Be Viewed As Anti-Property

  4. Tack för en god analys som inte hakar upp sig på frågan om huruvida något immateriellt – till exempel en ensamrätt – kan utgöra “egendom”! Om detta ord betyder “något som kan överlåtas”, då innefattas nämligen även immateriella rättigheter, hyreskontrakt och annat värdefullt som bara finns “på papper”.

    Ett uppenbart problem är att flera olika rättigheter med olika rättighetshavare (“ägare”) kan vara knutna till samma fysiska objekt, och därmed hindra rättighetshavarna från att utöva sina rättigheter oberoende av varandra – se exempelvis fallet med studenten (det fanns antagligen flera) som förlorade den enda instansen av sina studieanteckningar när Amazon på eget bevåg raderade 1984 från hans e-bokläsare.

    Detta problem är dock inte unikt för “immateriell egendom”, utan även ett fysiskt objekt – exempelvis ett motorfordon eller en fastighet – kan ha flera ägare, som då inte var för sig kan förfoga över objektet utan de övriga ägarnas samtycke.

    Därför är jag inte beredd att förkasta immaterialrätten enbart därför att den kan stå i konflikt med äganderätten till fysiska objekt, för det kan även den “vanliga” äganderätten göra!

    Jag skulle vilja se immaterialrätten som en del av avtalsrätten, där avtalet genom lag har fått ett kollektiv som part – genom att vara invånare i ett land är jag även “part” i det avtal lagstiftaren har träffat med en likaledes kollektiv motpart, upphovsmannakollektivet.

    Problemet med detta synsätt, som du också antyder, är att lagstiftaren titt som tätt är inne och ändrar i avtalet till den ena partens – normalt upphovsmannens – fördel, genom att exempelvis förlänga skyddstiden för ett redan utgivet verk med 20 år, eller utvidga dess skydd så att det även förbjuder kopiering för enskilt bruk. Inom avtalsrätten kan man inte ändra avtalsvillkoren efter det att endera parten fullgjort sin del av avtalet, så varför skall man kunna göra det inom immaterialrätten?

    Nu finns det faktiskt sedan 1995 ett förbud i 2 kap. 20 § regeringsformen mot att i lag begränsa någons näringsfrihet till förmån för en annan enskild part, och jag vill påstå att retroaktiva förlängningar eller utvigdningar av skyddet för redan etablerade immateriella rättigheter strider mot denna grundlagsregel, varför de torde vara ogiltiga. Någon som vill pröva?

Kommentera gärna!