5 Comments

  1. said:

    Du äger. Jag postade en länk till sidan på Twitter!

    July 22, 2009
    Reply
  2. Tack för en god analys som inte hakar upp sig på frågan om huruvida något immateriellt – till exempel en ensamrätt – kan utgöra “egendom”! Om detta ord betyder “något som kan överlåtas”, då innefattas nämligen även immateriella rättigheter, hyreskontrakt och annat värdefullt som bara finns “på papper”.

    Ett uppenbart problem är att flera olika rättigheter med olika rättighetshavare (“ägare”) kan vara knutna till samma fysiska objekt, och därmed hindra rättighetshavarna från att utöva sina rättigheter oberoende av varandra – se exempelvis fallet med studenten (det fanns antagligen flera) som förlorade den enda instansen av sina studieanteckningar när Amazon på eget bevåg raderade 1984 från hans e-bokläsare.

    Detta problem är dock inte unikt för “immateriell egendom”, utan även ett fysiskt objekt – exempelvis ett motorfordon eller en fastighet – kan ha flera ägare, som då inte var för sig kan förfoga över objektet utan de övriga ägarnas samtycke.

    Därför är jag inte beredd att förkasta immaterialrätten enbart därför att den kan stå i konflikt med äganderätten till fysiska objekt, för det kan även den “vanliga” äganderätten göra!

    Jag skulle vilja se immaterialrätten som en del av avtalsrätten, där avtalet genom lag har fått ett kollektiv som part – genom att vara invånare i ett land är jag även “part” i det avtal lagstiftaren har träffat med en likaledes kollektiv motpart, upphovsmannakollektivet.

    Problemet med detta synsätt, som du också antyder, är att lagstiftaren titt som tätt är inne och ändrar i avtalet till den ena partens – normalt upphovsmannens – fördel, genom att exempelvis förlänga skyddstiden för ett redan utgivet verk med 20 år, eller utvidga dess skydd så att det även förbjuder kopiering för enskilt bruk. Inom avtalsrätten kan man inte ändra avtalsvillkoren efter det att endera parten fullgjort sin del av avtalet, så varför skall man kunna göra det inom immaterialrätten?

    Nu finns det faktiskt sedan 1995 ett förbud i 2 kap. 20 § regeringsformen mot att i lag begränsa någons näringsfrihet till förmån för en annan enskild part, och jag vill påstå att retroaktiva förlängningar eller utvigdningar av skyddet för redan etablerade immateriella rättigheter strider mot denna grundlagsregel, varför de torde vara ogiltiga. Någon som vill pröva?

    July 22, 2009
    Reply

Kommentera gärna!