Frågor II: Vem? – del 1

Jag börjar ångra att jag beslöt mig för att intervjua honom. Telefonlinjen sprakar och knakar, vi har kopplats ned flera gånger och det är först nu som uppkopplingen verkar fungera så att mannen på andra sidan – han sitter i Rio – hör vad jag säger. Han är musikforskare, och har skrivit om stämsång och hur människan utvecklats tillsammans med de stora kattdjuren. Hans forskning spänner över evolutionsbiologi, musik och filosofi – och han är missnöjd med de olika akademiska stuprör som hela tiden tvingas på forskningen. Han talar med en lätt brytning, men rösten är mjuk och vänlig – fast insisterande. Det är uppenbart att frågan om frågan verkligen engagerar honom.

Anledningen till att jag ringer honom – och intervjuar honom i nästan två timmar samtal som fångar mig totalt- är att han skrivit en av de få böcker om frågande och frågor som jag hittat – och i den har han formulerat just en sådan fråga som verkligen får en att tänka efter, en fråga som öppnar ett nytt perspektiv och nya intressanta forskningsfält. Professor Joseph Jordania själv blev så fångad av den frågan att han valde att låta den bli titeln på boken.

Boken ”Vem ställde den första frågan?” handlar om musik, frågor och språk och är en utmärkt introduktion till en möjlig frågeforskning. Professor Jordania börjar med att berätta om hur han alltid fascinerats av frågeintonationen – den där särskilda tonen mot slutet av en fråga som gör att man så klart hör att det är en fråga – och hur denna frågeintonation redan mycket tidigt visar sig hos barn. Den som har egna barn eller har umgåtts med andras vet att barn använder frågeintonation mycket tidigare än de kan tala.

Vi frågar innan vi kan ett enda ord.

Det är tankeväckande av två skäl. Det första är att frågandet tycks vara enormt naturligt för oss, men samtidigt är det svårt att komma på någon annan djurart som kan ställa frågor. Inte ens de stora aporna tycks kunna göra det. Professor Jordania tar exemplet med de olika experiment som genomfördes under sjuttio och åttiotalen med att lära chimpanser språk, och hur aporna, trots att de snabbt kunde lära sig språk, aldrig själva ställde några frågor. Han citerar en av forskarna, David Premack, som i sina observationer av hur aporna använde språket skrev:

”Though she [Sarah] understood the question, she did not herself ask any questions — unlike the child who asks interminable questions, such as What that? Who making noise? When Daddy come home? Me go Granny’s house? Where puppy? Sarah never delayed the departure of her trainer after her lessons by asking where the trainer was going, when she was returning, or anything else”

Det tycks gå en gräns, säger professor Jordania när jag talar med honom, just precis där, i förmågan att ställa frågor, mellan människor och alla andra djur.

Det är lätt att vara skeptisk när man ställs inför påståendet som detta. Försök att hitta en enda egenskap som definierar människan misslyckas nästan alltid. Samtidigt är det svårt att inte medge att tanken är spännande. Tänk om det som gör oss till människor är förmågan att ställa frågor till oss själva och andra?

Då har vi svaret på frågan, förklarar professor Jordania.

Den som ställde den första frågan, ja, det var ju den första människan.

Be Sociable, Share!

2 Kommentarer.

  1. “Judge a man by his questions rather than his answers.” Voltaire. Hmmff, filosofer ställer väl enbart frågor ?

  2. Detta är fascinerande! Det finns alltså något musikaliskt i själva frågandet. Gäller då även det motsatta, att det finns något frågande i all musik? Die Geburt der Musik aus dem Geiste des Fragens?
    För här kan jag inte låta bli att tänka på Nietzsche (och jag misstänker att detsamma gäller för dig). Särskilt kommer jag att tänka på ett obskyrt fragment som av någon anledning fastnade i mitt minne: “Die Frage in der Musik” skriver han, och verkar tänka sig detta som en möjlig rubrik på ett avsnitt. Om jag fattat rätt är det under arbetet med Wir Philologen.
    http://gutenberg.spiegel.de/buch/fragmente-1875-1879-band-2-3265/3

Kommentera gärna!