Om decemberöverenskommelsen, grundlagen och chilling effects

Decemberöverenskommelsen är ur ett rättsfilosofiskt perspektiv en av de intressantaste saker som skett under 2014. Vilken sorts överenskommelse är det, vad innebär den, mellan vilka har den träffats och vilka konsekvenser har den? Och hur skall vi ställa oss till att överenskommelser som rör frågor som balansen mellan regering och riksdag och riksdagens arbetsordning – som normalt regleras i Regeringsform och Riksdagsordning – hanteras i överenskommelser mellan partiledare? Mina reflektioner finns här i denna understreckare.

Några ytterligare observationer från debatten hitintills:

  • Det sägs att överenskommelsens omfattning är begränsad till ett väldigt smalt område – budgeten – och endast är till för att minoritetsregeringar skall kunna regera effektivt. Det finns två problem med denna avgränsning: om man försöker träffa kompromisser som denna i en överenskommelseform har man aldrig tid att fundera kring hur olika gränsdragningar skall ske. Hur kommer exempelvis en kraftigt utvidgad budgetproposition med även andra inslag att behandlas av oppositionen? Regeringar har i den nu skissade situationen ett väldigt starkt incitament att försöka hävda att en fråga är just en sådan som skall behandlas i särskild decemberordning.
  • Hur kommer överenskommelsen att påverka riksdagens beteenden i andra avseenden? Ta den misstroendeomröstning som nu tydligen skall väckas. Bör riksdagsledamöter ta hänsyn till överenskommelsen i sin bedömning av om denna misstroendeförklaring skall accepteras eller ej? Eller skall denna bedömas helt på egna grunder? Före överenskommelsen var det många borgerliga röster som höjdes för att riksdagen borde resa ett misstroendevotum mot regeringen Löfvén, och det ansågs att regeringen helt förverkat sitt förtroende – genom sin oförmåga att regera. Kommer hur riksdagsledamöterna nu röstar att styras av överenskommelsen fast frågan om misstroende i strikt mening faller utanför överenskommelsen?

Det är frågor som den senare – om chilling effects och en dunstkrets av beslut som färgas av överenskommelsen – som gör att vi normalt valt att behandla frågor som dessa i grundlag, eller i riksdagsordningens mellanform – med klara regler för hur förändringar av spelreglerna skall ske. Det kan vara värt att också kommentera de som sagt att Riksdagsordningen inte är en grundlag – och att överenskommelsen därför är lika oproblematisk som en ändring av, säg, trafiklagar. Det är fel, av tre enkla skäl.

För det första påverkar överenskommelsen balans mellan riksdag och regering, och berör därför även grundlagsregleringar i RF. Riksdagsordningen är den enda lag som nämns i överenskommelsen men det betyder inte att det är den enda som påverkas.

För det andra tillhör Riksdagsordningen mycket tydligt den familj av lagar som vi ansett behöver särskild ordning för att ändras – 75% majoritet – och som traditionellt faktiskt också behandlats som en medlem i den lagfamiljen. Den bereds av konstitutionsutskottet och behandlar regler om hur riket styrs. Det är sant att den intar en mellanställning i termer av hur omfattande detta skydd är, men det är klart mer omfattande än skyddet för vanlig lag.

För det tredje är det en syn som är gravt ohistorisk. Tillkomsthistorien kring RO och de regler som nu gäller visar tydligt att de avsetts vara just spelregler för regerandet och en del av vår konstitutionella tradition och demokratiska regelverk. Riksdagens egen förklaring är ganska bra – under rubriken “Riksdagsordningen – nästan en grundlag” skriver man:

Riksdagsordningen innehåller regler om riksdagens arbetsformer. Fram till 1974 var riksdagsordningen en grundlag. Nu har den en mellanställning mellan grundlag och vanlig lag.

Riksdagsordningens huvudbestämmelser kan ändras antingen genom två likalydande riksdagsbeslut med val emellan eller genom att beslut fattas med kvalificerad majoritet. Kvalificerad majoritet innebär i det här fallet att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för beslutet.

Riksdagsordningen är mycket omfattande jämfört med motsvarande regler i andra länder. De 14 kapitlen tar till exempel upp hur sammanträdena i kammaren ska gå till och vad som gäller för talmannen.

Hur förslag lämnas, förbereds och avgörs regleras också i riksdagsordningen. En viktig del utgörs av bestämmelserna om hur riksdagens 15 utskott ska tillsättas och arbeta.

Diskussionerna kommer säkerligen att fortsätta, och det finns all anledning att tro att det kommer att skrivas rättsvetenskapliga uppsatser om denna överenskommelse under en lång tid framöver. Dess dagspolitiska konsekvenser kommer vi att kunna följa i högupplöst detalj redan om några veckor.

Be Sociable, Share!

Kommentera gärna!