Vänta-på-flyg-latte

image

Det är väl känt bland familj och vänner att jag är en nervös resenär. Jag vill inte stressa till gaten, eller stå och stampa i security. Hellre då tid att dricka kaffe, och läsa litet på flygplatsen. Jag trodde länge att det hade med brist på rutin att göra, men efter det gångna året är det inte längre en särskilt övertygande hypotes. Så det handlar om något annat – om en viss resstil. Jag är inte så zen att jag kan säga att det är resan som spelar roll snarare än målet – jag vill verkligen komma fram – men jag tror att de små ögonblicken mellan städer och kontexter är underskattade. De är en sorts fragmentariska undantagstillstånd, sprickor i livet där ljus och mörker sipprar in. Tid på flygplatser fungerar som en sorts terapi, en samtalsterapi med tillfälligheter i en värld där ingen hör hemma.

Douglas Adams skrev en gång ungefär att “inget språk någonsin producerat uttrycket ‘vacker som en flygplats'” – en onekligen bitande iakttagelse. Men nog har dessa små rum något som gör dem värda att utforska närmare? Undrar om det finns någon som skrivit en flygplatsernas sociologi. Det måste det väl göra?

Be Sociable, Share!

2 Kommentarer.

  1. Jag förstår precis känslan du beskriver. Det ÄR vackert med flygplatser. Jag skulle kunna bo på en. Där möts elementen himmel och jord, teknik och människor i (hyfsad) symbios och all världens kulturer i ett enda stort växelverk. Upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Vem vill stressa när man kan iaktta och finnas i det? Och med gott kaffe dessutom.

  2. Ditt undermedvetna försöker skapa mening i något som får anses vara det vanliga, – tristessen och vardagen. Att spendera tid på något så meningslöst som att sitta och vänta på och i ett flygplan, på väg.

Kommentera gärna!