Innovationspolitik I: Statens roll i innovationsprocessen

Oj, vad många roliga kommentarer jag fått på kolumnen jag skrev i lördags, det är uppenbart att frågan om statens roll i innovationssystemet engagerar. Till min stora förvåning tycks det som om de flesta menar att all innovation egentligen kommer från staten. Håkan Gergils skriver på sin blogg att jag “kastar sten i glashus”, för tydligen var det staten som uppfann Google:

Du hade inte suttit som Googles rådgivare i samhällsfrågor om inte National Science Foundation hade finansierat den forskning kring algoritmer som blev Google.

Sedär. Jag antar att allt det arbete som lagts ned sedan Larry och Sergey under statsfinansiering byggde Backrub egentligen var mest finlir? Säkert. Nej, här finns anledning att hyfsa tankarna litet. Jag skrev ett inlägg på min engelska blogg Perscrutor som jag skall sammanfatta här också. Vi tycks nämligen leva i en tid där det blivit populärt att hävda att det är staten som ligger bakom innovationen, och att den baktalats av elaka marknadsliberaler – litet förenklat.

Nå. Så är det nu inte. Jag tror att den föreställningen baseras på tre stycken felslut, som alla är intressanta i sig. I korthet ser de ut såhär:

(i) Många framgångsrika företag använder i sin egen teknik annan äldre teknik eller idéer som producerats i grundforskningen. Alltså är all det offentlig finansiering som står för all innovation. (Felslutet om källan)

(ii) Staten finansierar grundforskning som ger bränsle till de idéer som senare kan kombineras av innovativa företag. Det betyder att innovationen egentligen sker i staten. (Felslutet om idéerna)

(iii) Staten investerar där marknaden inte investerar, och genom att avhjälpa detta marknadsmisslyckande öppnar den och bara den helt nya marknader och teknikfält. (Felslutet om utformningen).

Det första felslutet är rätt enkelt att lämna åt sidan. Innovationen ligger i kombinationen av olika typer av krafter, tekniker och affärsmodeller – och att en tidigare teknik används i denna kombination betyder inte att det inte finns något innovationsinnehåll i denna senare teknik. Det vore som att påstå att all innovation är beroende av den som uppfann elden.

Det andra är ett enkelt felslut som består i att tro att idén är ensamt avgörande. Schumpeter fokuserar på kombinationen av det enkla skälet att han inser att idéerna inte avgör ensamma. Det är genomförandet som innovationen ligger i. Det är kanske inte så glamoröst, och det är enklare att fokusera på idéer och grundforskning för det ser verkligt banbrytande ut. Men det är minst lika banbrytande att som Reid Hoffman bygga upp LinkedIn från inget över tiotals år till vad det är idag. Det är inte mindre entreprenöriellt.

Det tredje felslutet utgör egentligen bara en otillräcklig dikotomi. Misstaget där består i att tro att det är staten som innoverar, och att det bara är staten som kan investera där det verkligen spelar roll på lång sikt. Det stämmer helt enkelt inte. Och staten investerar inte heller alltid särskilt bra. Som det står i Economist-recensionen av den bok som tycks ligga bakom detta nya ivriga statskramande:

So far, so good. However, Ms Mazzucato omits to acknowledge how often would-be entrepreneurial states end up pouring money down ratholes. The world is littered with imitation Silicon Valleys that produce nothing but debt. Yes, private-sector ventures also frequently fail, but their investors know when to stop: their own money runs out. Governments can keep on throwing taxpayers’ money away. It was once fashionable to praise Japan as an entrepreneurial state being guided to world-domination by the enlightened thinkers in its mighty industry ministry. Nowadays it is clearer that the ministry has been a dead hand holding back innovation and entrepreneurship.

Just så. Utformningen av innovationssystemet kan definitivt förbättras, jag tror till exempel på innovationspriser och möjligheten att utvärdera innovationspolitiken mycket mer. Argumentet i min kolumn var att staten bör se lika mycket till hur existerande regelmassa, strukturer och invanda mönster förhindrar förnyelse – om inte mer – än den ser till hur den kan främja ned pengar i de råtthål som The Economist talar om. Jag tror också att vi kan bli bättre på att tidigt i utbildningen lösa problem och ifrågasätta sanningar.

Så, låt mig också för tydlighets skull säga vad jag inte försöker hävda, så att ingen slösar tid på att argumentera mot skenåsikter och stråmän. Jag säger inte:

  • …att staten inte har någon som helst roll att spela i innovationssystemet. Jag tror att grundforskning är viktigt, jag har själv arbetat på ett industriforskningsinstitut och tror att de är underskattade verktyg som spänner över både offentlig och privat sektor.
  • …att allt som skapats skapats utan några som helst länkar till statligt finansierad forskning. Jag skriver ju tvärtom att vi lever i ett nätverkssamhälle, och där är nätverket innovationens motor – med både offentliga och privata noder.
  • …att alla offentliga pengar till forskning är bortslösade. Se ovan,
  • …att Google uppfunnits ur intet utan några kopplingar till statligt finansierad grundforskning.
  • …att vi redan uppskattar statens bidrag till fullo. Det finns ett gott argument för att lyfta fram de lyckade innovationsprojekten och lära sig från dem. Men hur mäter vi då lyckad innovationspolitik?

Det här är en rolig och intressant debatt. Och den är långsiktigt viktig för att Sverige skall kunna bli det bästa innovationslandet i världen. För det tycker jag att vi ska försöka bli.

 

 

Be Sociable, Share!

2 Kommentarer.

  1. Jag tyckte också att Adam Liwinskis svar på hennes rebuttal var ganska bra — och cherry picking är en anklagelse som jag tror måste undersökas ganska noga i författarens fall. Sedan vet jag ju, eftersom jag bott där, att det är helt enkelt fel att säga att de offentliga skolorna i Silicon Valley inte fått någon del av rikedomen där. Det är käpprätt uppåt väggarna.

Kommentera gärna!