Vi är vad vi gör

Bläddrar förstrött i This Explains Everything, John Brockmans senaste samling av svar på Edgefrågan. Edge är en favoritplats på nätet med en hel del spännande texter, och varje år ställer de en fråga till sin allt vidare krets av skribenter och tänkare. I år var frågan vilken teori som förklarar allt, eller har en djup och vacker förklaringsförmåga. Det finns mycket som är läsbart i boken. Det finns mycket roligt och intressant i boken, men det är framförallt två bidrag som fångade min uppmärksamhet. Ett enkelt och ett närmast obegripligt svårt. Det enkla exemplet är rubrikens enkla observation av det faktum att vi är vad vi gör (Timothy Wilsons svar). Om vi ägnar hela dagarna åt att svara på epost så är vi epostslavar. Om vi ägnar dagarna åt att skriva haiku är vi haikudiktare. Om vi ägnar dagarna åt innovation är vi innovatörer. Men det viktiga att inse är att det inte börjar med en inre läggning, en talang eller en inneboende natur. Vi kan närsomhelst förändra oss genom att helt enkelt börja göra andra saker. Vi har ingen inneboende natur. Det som ibland ser ut att vara en inneboende natur är en blandning av kognitiv lättja och en tendens att dröja vid lokala maxima i belöningslandskapet. Bra nog, liksom.

Så om du vill förändra ditt liv är det bara att börja göra de saker som du vill vara. Jag gillar den tanken.

Den andra förklaringen kommer från Freeman Dyson, en av de kusligt intelligenta figurer som jag tror att vi kommer att minnas ganska länge. Hans bidrag är en kort, liten meditation över hur vi bör förhålla oss till att det ser ut som om vi kan förklara världen i två modeller – den klassiska fysiken dominerad av gravitationen och kvantfysiken dominerad av kvanteffekter. Hans hypotes är lika enkel som rolig: vi kommer aldrig att kunna observera de partiklar, gravitoner, som vi behöver för att kunna skapa en enhetlig teori, för observationen kräver speglar som är så tunga att de kollapsar i ett svart hål. Och eftersom vi aldrig kan observera dem, måste vi lämna föreställningen om en enhetlig teori, och nöja oss med att anse att båda teorierna är lika sanna. Jag skall glatt medge att jag inte inser hälften av vad han skriver, men det finns något tilltalande och nyttigt i att helt enkelt ifrågasätta möjligheten av en enhetlig teori under de villkor vi lagt fast för att kunna empiriskt testa den. Naturen själv utesluter vissa observationer, och där så är fallet är båda teorierna lika sanna.

Det krävs en särskild sorts livshållning för att acceptera att världen kanske aldrig kan beskrivas utifrån en enda teori, ens på de mest grundläggande nivåerna. Utan att den bara kan beskrivas av flera, lika sanna teorier i fragment, som en krossad spegel.

 

Be Sociable, Share!

4 Kommentarer.

  1. Jag har alltid gillat tanken att vi aldrig kan få svar på vad universum är och varför vi är här. Det är uppenbart, att en förklaring till vår existens är vår förmåga att reproducera oss. Då bör vi också leva våra liv på ett sätt som på alla sätt underlättar denna reproduktion, det vill säga att skapa goda förutsättningar för kommande generationer, med de konsekvenser det får för vårt sätt att hantera exempelvis barn, mänsklig samlevnad, miljö, vetande. Samtidigt är vi inkonsekventa impulsvarelser, som faller för tillfälliga frestelser och gärna väljer den breda vägen. Vi är vad vi gör? Det hoppas jag verkligen inte. Jag vill gärna tro att jag är bättre än så! Men du har naturligtvis rätt!

  2. En annan observation i boken är att vi är stjärnstoft som observerar stjärnorna. Det är också en ganska intressant vinkel att lägga sig till med. :)

Kommentera gärna!