Published July 7, 2012 by

I går avslutade jag David Brins på många sätt tankeväckande bok Existence i den stilla Victoria-natten i Kanada, där vi nu befinner oss. Boken är en sorts tankeexperiment/meditation över mänsklighetens öde under de kommande årtusendena, och tecknar förutsättningarna för en sorts lång politik, ett långt förhållningssätt till människan och samhället. Tre olika observationer om boken kan vara värda att notera.

För det första blir det alltmer klart för mig att de etablerade politiska dimensionerna/etiketterna är djupt meningslösa, och de blir mer meningslösa ju längre vårt perspektiv blir. Vänster-höger, socialist-kapitalist, borgerlig-radikal – alla de distinktionerna bleknar om vi talar om samhället på tusen eller tiotusen års sikt. Det som återstår är ett enkelt fält av politiska åsikter som bygger på två axlar, varav båda bygger på förändring.

Den första bygger på hur vi värderar förändring överlag, vilket värde vi finner i framsteget, i ny teknik, i nya insikter och nya möjligheter för människan. De som värderar framsteget lågt vill inte att vi utforskar nya energikällor, de vill inte att vi utforskar möjligheterna att bygga om människan från grunden, de vill inte att rymden skall utforskas eller koloniseras, de tror inte på vetenskap och teknik som legitima svar på dagens utmaningar.

Den andra axeln bygger på hur föränderlig vi tror människan är. De som inte tror att vi kan förändras tror att barn ärver sina föräldrars religion för evigt och att inget kan förändra det, att samhället måste byggas paternalistiskt för att skydda oss från vår egen oförmåga att besluta, att kulturer och strukturer bestämmer samhällets utveckling mer än individuella val. Att de senare, de facto, är bestämda av de förra. I detta politiska fält blir konservatismen en ideologi som bygger på insikter/föreställningar om ett lågt värde för framsteget och små möjligheter för individer att förändras. Liberalismen blir det motsatta. Borgerligheten landar närmare konservatismen än liberalismen. Ganska mycket närmare, tror jag, och det är kanske en nyckel till att förstå skillnaden mellan dem. Borgerligheten har många dygder, men att omfamna omvälvande förändring är inte en av dem. Socialismen tror förstås inte alls på människan, men väl på framsteget (och liksom Russell på en abstrakt “mänsklighet”) och ockuperar därmed sin egen märkliga nisch. Ekofilosofi tror på människan men inte framsteget. (Notera nu gärna att jag inte lägger någon värdering i detta, även om jag själv tror både på värdet av framsteget och vår individuella förmåga till att förändra oss – jag är i det perspektivet en okomplicerad liberal).

Vår syn på framsteget och människans föränderlighet bestämmer vår politiska position mycket mer exakt än någon gammal terminologi, särskilt när tidsperspektiven blir längre. 

Den andra insikten är att vår civilisation är skör. Brin skriver om de många olika sätt på vilket civilisationen kan gå under, och det är verkligen fascinerade. I dessa “filterhändelser” som Brin kallar dem ställs världen inför utmaningar som den bara kan möta genom att lämna emotionella reaktioner och fundamentalistiska knäryckningar. Eller så går vi under. Det är inte svårt att se att Brin tror att vi står inför en sådan nu. Jag är inte säker på att jag instämmer, men det är onekligen en bra fråga. Och det som verkligen slår mig är hur mycket vi saknar politiska institutioner för att hantera civilisatoriska utmaningar. Vår politiska institutioner är designade för tidscykler som är bestämda av samhällets ekonomiska hjärtslag, inte av civilisationens långsamma, nästan glaciärliknande rörelser. (Det finns inget som helst stöd för att en rytm är primär framför andra, och marknadernas tidsperspektiv är fortfarande inte anpassat till en global civilisation, så deras suveräna koordinationsförmåga har ännu inte kunnat appliceras på “filterhändelserna”, som Posner visade så bra i Catastrophe. Marknader är situerade i tid, och deras rytm är illa studerad.)

För det tredje, att Fermis utmaning är svårare att bemöta än jag trodde. Frågan om varför vi inte sett dem (om det nu finns utomjordiskt liv), varför vi inte hört av dem, varför de inte kontaktat oss är fundamental för SETI-forskningen, och det går inte att ducka den. Brin gör ett bra jobb i sin bok för att utreda vinklar och vrår, men frågan står obesvarad kvar i slutet av Existence.

Jag njöt mycket av boken (jag rekommenderar den varmt), och noterade överraskad att politiska etiketter också verkar vara något som debatteras i dagspolitiken hemma i Sverige. En klassisk Koestlersk synkronicitet, som blir anmärkningsvärd för att vi aldrig — som Wittgenstein anmärker — noterar alla de fall där sammanträffandet uteblir.

Nåväl. Tillbaka till verkligheten i Kalifornien i morgon. Eller så verkligt det nu blir i Googleplexet…:-)

Dagsnotering