Välfärdens mått

Jag kan sympatisera med Per Bolunds vilja att mäta välfärden på ett nytt sätt. Problemet med hans artikel är att han ansluter sig till en tradition som tror att det finns en begränsad mängd med mått som kan appliceras på ett samhälle för att veta om individer är lyckliga — eller om “välfärden är god”. BNP är ett problematiskt mått av många olika skäl. Inte minst för att det fångar så litet av den nya världens och informationssamhällets värden. Värdet av Wikipedia i BNP är ganska exakt noll kronor. Trots att det uppskattningsvis ligger mer än 100 miljoner timmars arbete bakom sajten. Ett mätsystem som missar 100 miljoner timmars arbete är trasigt, och inte ens på ett Winston-Churchill-vis. Det är mest lättja och trygghet som gör att vi inte försöker fånga värden i det nya samhällen bättre.

Men tillbaka till Bolund. Jag tror att skiljelinjen mellan hans syn och min vilar på två punkter. Den första är att det skulle kunna finnas ett värde som mäter välfärden och den andra punkten är föreställningen att detta värde är det som politiken är satt att maximera. Det tror jag är fel — politiken skall istället maximera våra möjligheter att själva mäta värdet i vårt liv på en mångfald av sätt. Det finns inget enskild värde som kan användas som index för ett gott liv.

Man påminns om utilitarismens dumheter. Nietzsche avfärdade den irriterat med att säga att ingen försöker maximera sin lycka utom möjligen just engelsmännen. Här gäller samma sak: ingen enskild person försöker maximera sin välfärd, utom möjligen politikerna.

Livet är att uttrycka sig på en mångfald av sätt, och att ha möjligheterna att göra det och mäta det med sina egna mått.