Om vad tillgängligheten till offentliga data kan betyda

Tillsammans med flera andra har jag under flera års tid nu ägnat mig åt att försöka förändra lagregler och ramverk för tillgängliggörandet av offentliga data. Den första rapporten om frågan skrev jag 2007, i samband med att Handelskammaren också anmälde Sverige till EU-kommissionen för att ha underlåtit att införa de europeiska reglerna för tillgängliggörandet av offentlig information, det s.k. PSI-direktivet. Frågan hade dock funnits mycket längre än så, och jag var på intet sätt först när det gäller att uppmärksamma problemen. Inom EU formades redan tidigt en PSI-grupp som i olika format levt vidare som bl.a. ePSI-nätverket. Särskilda näringslivsinitiativ som PSI-Alliance grundlades också ganska tidigt.

Över tiden har min motivation för att engagera mig i frågan emellertid förändrats. När jag började titta på hur staten säljer information var det en effekt av att jag indignerad kunde se hur en stor myndighet konkurrerade ut ett av Handelskammarens medlemsföretag på ett sätt som tedde sig alldeles skogstokigt. Denna osunda konkurrens fick mig att gå i taket och jag såg inget annat sätt att bekämpa den än genom en ganska strikt reglering. Vartefter mina studier i frågan fördjupades blev jag imponerad av de olika möjligheter som dolde sig här: det såg ut som om en öppning av informationskällor i staten skulle kunna leda till utvecklingen av en helt ny klass entreprenörer, i Ted Valentins anda, kanske. Jag såg för mig hur ekonomin skulle kunna få en nystart och injektion med offentlig information.

På sistone har det stått alltmer klart för mig att det viktigaste med den förändring som vi alla arbetar för är något annat. I ett av de senaste numren av Prospect Magazine finns det en intressant artikel – Mash The State – som fångar det hela rätt väl:

It is this that has led some, like Martha Lane Fox, to think of open data as the spark for a power shift between citizens and government. If so, these citizens – the new class of über-geeks and “data mashers” – could be as important to good public policy, and to helping citizens make better decisions, as Whitehall strategists or government statiticians.

Martha Lane Fox och andra ser frågan om öppna data som en fråga om balansen i makten mellan medborgare och stat. Siter som WhereDoesMyMoneyGo.org och liknande skapar om det politiska fältet. Och vi bör vara försiktiga med beskrivningen av vad det är som kommer att hända. Att bara mumla att det “demokratiserar” är en ofullständig analys, om ens en analys alls. Vad som sker är att vi får en ny politisk aktör, den politiska hackern, som kommer att kunna bemöta slapp retorik med rik visualisering och djupa datasökningar. Den politiska hackern är nästa steg i evolutionen av politiska kommentatorer på nätet. I de gånga valen har vi haft en hel del som kollat siffror, undersökt fakta, hittat fel och anmärkningsvärda missar. Dessa personer har dock fortfarande bara agerat mot politikens yta. Med öppna data kommer grunden för argumenten att kunna utforskas, ifrågasättas och förändras.

Argumentet för att tillgängliggöra data är alltså enkelt: det öppnar för nya drag i det politiska samtalet, för nya sorters politisk debatt. Inte nödvändigtvis – även om jag vill hoppas det – en mer “korrekt” analys av verkligheten med tillgång till fakta och siffror, men en mer transparent diskussion.

Följderna kan vara ganska omfattande. Låt oss ta några exempel.

1) Ett av de viktigaste skälen till den svaga ställning som riksdagen har i Sverige är att den inte förfogar över särskilt rika utredningsmöjligheter. Statens Offentliga Utredningar är nyckeln i, och motorn för, politisk förändring I Sverige, och denna institution kontrolleras helt av regeringen. Riksdagens utredningstjänst är en blek varelse i jämförelse. Kontrollen över den utredande makten är central för kontrollen över politiken. Tillgängliggörandet av offentliga data öppnar för en spridning av den kontrollen. Ett exempel på detta är just i studierna av PSI. Många av de kanske mest uppseendeväckande resultaten och de politiskt drivande insikterna har kommit från privatpersoner som ägnat sig åt att söka och analysera data. Mitt favoritexempel är när Peter Krantz snabbt visade att SMHIs intäkter till 71% kom från offentlig sektor. I det fallet var det bara analys av data från SMHI, men tänk bara vilka möjligheter till egna utredningar som öppnar sig om datakällor blev öppet tillgängliga. Här tror jag att NOU – Nätmedborgarnas Offentliga Utredningar – skulle kunna vara en väsentlig förändringsfaktor i samhället i framtiden.

2) Visualiseringar är enormt kraftfulla verktyg för att förebygga myter på olika sätt. Hans Roslings fantastiska föredrag är det uppenbara exemplet, men tänk bara om samma teknik för att visualisera information fanns i händerna på lokala politiker? Nu när städer släpper, eller signalerar att de ska släppa data, kan till och med kommunpolitiken bli datadriven. Det har stor betydelse inte minst för framväxten av en fungerande, oberoende kommunal revision (en av de saker som Inga-Britt Ahlenius en gång sade återstår innan Sverige kan kalla sig modern demokrati).

3) Entreprenörerna kommer att spela en stor roll också i detta perspektiv. Data.gov.uk har möjliggjort sajter som Best Care Home. Sajten listar och jämför olika vårdhem, och möjliggör för patienter och anhöriga att utvärdera och analysera sina möjligheter innan de väljer. Här händer något annat intressant: plötsligt blir öppnandet av data ett element i kvalitetssäkringen av offentliga tjänster. Det är faktiskt möjligt att fråga sig vad som ger bäst resultat: en lag som kräver att man anmäler missförhållanden, eller helt öppen access till utvärderingar och granskningar av olika vårdleverantörer. Det torde vara ostridigt att om man kombinerar de två möjligheterna skapar det en väsentligt starkare medborgare. Här finns ytterligare ett viktigt argument för en borgerlig regering, för övrigt. Valfrihetsreformer utan öppna data är nästintill meningslösa. Om inte medborgarna vet vad de väljer mellan, om inte valfrihetsreformer som Lag om Valfrihetssystem kombineras med öppna data och extremt tillgängliga och lättanvändbara verktyg för att jämföra olika alternativ, ja, vad har man då egentligen åstadkommit? Valfrihetsreformerna blir då inget annat än charader i mörkret. Här har tyvärr just den utredningen helt missat 2000-talets inträde. Utredaren skriver om information (s. 213):

Brukarna behöver stöd och hjälp för att kunna välja. Denna hjälp ges i praktiken av biståndshandläggaren. Biståndshandläggarens roll som myndighetshandläggare och informatör/vägledare har ibland uppfattats som otydlig. Det är enligt utredarens mening viktigt att uppvärdera biståndshandläggarens roll som företrädare för den politiska nämnden. Arbetet med att ge stöd och service till brukaren i en valsituation och samtidigt vara neutral i förhållande till de utförare som finns på marknaden är en viktig uppgift i ett valfrihetssystem. Detta kräver att den politiska ledningen är tydlig vad gäller riktlinjer och uppföljning av verksamheten.

Tanken att lägga en plikt på kommuner och andra vad gäller det öppna tillgängliggörandet av alla data om utförarna tycks inte ens ha föresvävat utredaren. Den brittiska, fungerande och värdefulla modellen som Best Care Home förevisar finns inte på kartan. Hur man kan fundera på valfrihet utan att se hur det samspelar med öppna data är för mig en gåta.

Nåväl. Frågan är alltså större än jag trodde. Det handlar om maktskiftningar och förskjutningar, det handlar om valfrihetsreformer, det handlar om att möjliggöra revisioner och en mer vederhäftig politisk dialog. I Storbritannien inser man det. Inrättande av data.gov.uk gör att landet ligger eoner före oss. De hade redan en avdelning på konkurrensverket som arbetade med PSI, men nu? Sverige, en gång föregångarland i öppenhet och transparens, står helt akterseglat efter många års tragglande med att ens införa – i minimiversion – ett direktiv som vi borde se som en skammens minsta gräns i vårt eget arbete med att utvecklas som informationssamhälle.

Det är litet synd.

“Augmented Identity” – kommer du att opta in eller hur vi annoterar verkligheten med tystnader…

Polar Rose och TAT lanserar recognizr, en tjänst som i princip skulle göra det möjligt att peka mobilen på någon och “få reda på vem det är” som MIT Technology Review uttrycker det. Integritetsfrågorna infinner sig som en flock ilskna terriers, förstås, och det har innovatörerna funderat på. Så bara den som laddar upp ett foto som bas för igenkänningen och skapar en profil kommer att kunna identifieras på detta sätt. (Ja, um, för kontrollen över foton av oss är ju så, eh…bra?).

Men det som intresserar mig i första hand är inte just integritetsfrågorna i sig, utan frågan om hur man bäst skyddar sin integritet här: genom att opta in eller opta ut. Det slår mig att det faktiskt verkar bättre att ta kontrollen över sin profil och producera sin identitet än att stillatigande riskera att antingen någon annan gör det, eller – värre: att frånvaron av data när den blivande kunden pekar sin mobil på dig tas som ett negativt tecken.

Om jag optar in kan jag ju producera min profil, länka en massa information till bilden av mig och öka kostnaderna för att försöka utvärdera den informationen ordentligt. Jag kan skydda mig, som Nietzsche skulle sagt, genom att prata mycket om mig. I bästa fall så mycket att jag bokstavligen inte syns bakom alla de olika små datamoln som i telefonen ploppar upp bredvid min fagra nuna.

Teknik som denna kommer att fortsätta att utvecklas. Vi annoterar verkligheten runt om oss, fyller den med data och skriver i den virtuella marginalen. Vår anteckningar kan sedan skördas av alla som följer oss. Det är bara en fråga om tid tills den första deckaren om augmenterad verklighet kommer. Polisen kan infinna sig på platsen och leta igenom spår och anteckningar, geografiskt förankrade tweets och 4sq-inloggningar och försöka se mönster, leta igenom de öppna nätverken och api:erna efter de skugglika mönster som mördaren inte lämnat efter sig. Notera att det nämligen riskerar att bli så att när du inte lämnar spår så förvandlas dessa anomalier till data i sig. Greppet är knappast nytt i deckarlitteraturen. Visst minns ni väl mysteriet med hunden i Sherlock Holmes? Hunden som inte skällde? När du inte loggat in på ett tag, inte tweetat, vad säger då dessa tystnader om dig?

Jag har funderat på det på sistone. Jag har ett antal tystnader i bloggen och i övrigt på olika onlineforum som hänger oförklarliga och mystiska över min identitet. Den senaste tystnaden kommer sig förstås av att jag håller på att packa och ordna alla saker, men det är inte utan att jag kan tycka att dessa tystnader nu är det mest intressanta. Jag kan komma på mig med att leta upp bloggar och twitterkonton och betrakta, fascinerad, mina vänners tystnader, deras frånvaro. Här finns en nästan existentialistisk nyfikenhet på hur kaféet utan Pierre översätts till Facebook utan X. Vågorna, mönstren, floden och ebben i vår onlinenärvaro beskriver något i våra liv. Vissa gånger syns en nästan manisk/depressiv fasordning. Andra uppvisar en jämn, närmast plikttrogen närvaro som skvallrar om en lutheranism stöpt i ettor och nollor.

Ett utkast till en biografi: de dagar då jag inte fanns online. De dagar inga mejl skickats. De dagar inget twittrats. De dagar statusen dammat och uppdateringarna uteblivit. De dagar ingen pekat på mig med sin telefon.

Titeln: Offline.

En biografi med den ambitionen skulle också omfamna en annan dygd: koncentrationen i uttrycket, och den skulle dessutom bli ganska kort.

Dagsnotering

I dag skrev jag om IT-politiken och ironin på Masudabreven. En del av resonemanget handlade om att det är svårt att få IT-politiken tagen på allvar. Ironiskt nog – hm…- finner jag samma dag att Internetworld gjort mig den äran att utse mig till en av de tio personer som statsministern borde lyssna på när det gäller informationspolitik…Intressant. Och hedersamt. I övrigt skriver jag litet för litet just nu. Flyttar och står i. Men vänta bara…

On reputation economies

Some notes on reputation economies I have been throwing around and thinking about.

The idea that we are living in a reputation economy seems to gain more and more traction. In Daniel J Soloves important book The Future of Reputation (2008) we find a discussion about privacy couched in terms of reputation and just recently Daniel H Kahn published an interesting paper on social intermediaries, entitled “Social Intermediaries: Creating a More Responsible Web Through Portable Identity, Cross-Web Reputation and Code-backed Norms”.*1*

This idea, that we can build a more responsible web and move away from the tendencies towards anti-social behaviour online with norms and persistent reputations seems to be clear enough as well as fairly plausible. After all, we assume that people do not behave badly in real life because their behaviour reflects on them, changes our perceptions of them and allows us to treat them according to our analysis of their actions. When that reflective element disappears and social reciprocity is eliminated by the anonymity of the web, we see weird phenomena like net hate and rampant defamation take over. So let’s reintroduce reputation and all will be well!

I simplify, but somewhere along those lines we find an argument that is becoming more and more prevalent. I believe, however, that it is worthwhile to try to see if there are weaknesses in that scenario. Not, primarily, to try to kill this line of reasoning, but rather to modify it and allow for a bit more complexity. In order to do so I will offer three observations.

The first observation is that reputation and track record are two very different things. The studies on reputation in economics are primarliy about studies of abstract actors and firms, not about humans as social beings. This observation may seem obvious, but it could carry with it some fairly profound challenges to the idea that we are going to build a “reputation economy”. If we, with a “reputation” refer to the sum total of information available about an actors actions and go on to assume that this will have a predictive value for trying to calculate what that individual will do in the future, well, then we are using the notion of reputation in a limited way. In fact, what we are describing here is less of a “reputation” than a “track record”. The difference may not be obvious, but I would hazard to say that a reputation is a far richer and deeper social construct than a track record. To know something about someone’s reputation is to know, in a sense, more about that individual than to know their track record. Now, we may full well decide to delimit the meaning of “reputation” to be synonymous with “track record” and leave it at that, but again I think we would miss out on a couple of interesting observations. A track record allows us to predict with greater accuracy how an individual will act in a specific situation – say how he or she will make a move in a specific position on a chess board. A reputation will tell us something about their style of play; is it defensive, positional, tactical or perhaps modern? A reputation allows us to make far more general predictions about an individual. Take an example that is obvious even to a non-native English speaker: it is obvious to “tarnish a reputation”*2*, but it is fairly rare to say that someone “tarnishes their track record”. One way to understand that subtle difference is to say that a reputation does not change with a single action, where as a track record actually does. There is such a thing as “reputational inertia” and a reputation will shift from good to bad not in a series of actions but at a certain tipping point. Reputation – as a social attribute – moves between punctuated equilibria in discrete steps rather than continously as an expected cost. This is perhaps also reflected in the way we think about reputation being earned, not accrued. (But is this not a contradiction? If we earn a reputation, is it then not obvious that we realize in our language that reputation is like capital? We earn our salary after all! Well, no. I would argue that the word “earn” here is used in the sense “deserve” rather than in the sense “gain”, and even if we applied the second meaning we would find that you earn discrete entities rather than continous sets. But it should be pointed out that I think that it is language like this that leads us to think about reputation as an economic good.)

The second observation is that a reputation is relational and not absolute. When we speak about track records we speak about the sum of an individual’s actions over time and this is quantifiable in a simple way. Everyone has a track record. But not everyone has a reputation. We may say about someone that he has “quite a reputation as a baseball player” and part of what that says is that when we think of baseball players this individual may naturally come to mind. But it would be absurd to say that I have a reputation as a baseball player, and here is an interesting guess: I would venture that to say that someone has no reputation as a baseball player implies more knowledge of baseball than saying that someone has no track record as a baseball player.*3*

Now, this is interesting because one part of the usefulness of reputation lies herein: it allows us to distinguish a small group with exceptional qualities in a given area from a larger group.

This observation can be expanded into an observation on the problems with the envisioned “reputational math” that seems to underpin much of the thinking around the usefulness of reputation in an online environment. Take reputation on online auction sites as an example. How do these work? Specifically, how do we value reputation on these websites? I think we can argue that the evaluation of reputation on these websites is intrinsically hard to do. Let us take an example. Assume that a seller has a reputation R that consists of 100 positive reviews and 3 negative reviews. What does this mean to a seller? To be able to decide that we need to examine not only the reputation as such, but also the reputation relative to all other sellers. Again, let’s assume that you are buying an iPod and that you have three sellers to choose from: the first has 100 positive reviews and 3 bad reviews. The second has three positive reviews and no bad reviews. The third has 70 bad reviews and 20 positive reviews. At a first glance it would seem natural to exclude the third seller without any more consideration, right? But what if that seller has sold 70 boxes of cookies at 10 dollars that have tasted horrible, and has sold 20 electronic goods of different kinds at a total dollar value of ten thousand dollars with shining reviews?

Now, obviously the nature of the good that produced the review seems to be relevant, and perhaps even the dollar value – right? Assume that the second seller has sold three used books at a total dollar value of three dollars, and is now selling an iPod – will you rely on the all-positive review? And what if the first seller has had a 100 great reviews for everything but the three iPods he sold previously? Reputational math is not all the easy, and this may seem obvious, of course. You could argue that this is the way reputation works in the real world as well, and that there is nothing strange about this. But then you would be wrong, I think. In the real world reputation is embedded in a form of life or a social context, that is horribly hard to reproduce in mediated forms. When we talk to a friend who recommends someone*4*, or we hear about someone who has acquired a great reputation, we are not calculating dollar values and evaluating the structure of their reputation. We are partaking in a social practice where reputation allows us to lower the transaction costs involved in finding someone to interact commercially or otherwise with.

One possible consequence of this is of course that only completely clean reputations are of any value. If the cost of evaluating a complex reputation is high, the use of reputations will lapse into a simple binary signal analysis: all good reviews signals that there are no obvious reasons to think that a seller is fraudulent. That would mean that the entire signalling semantic in complex reputational offline structures would be reduced to a green/red-light signal in the online environment (some research shows that the impact of the first negative review is much higher than would be predicted by a simple expected cost-model, other research studies indicate that the reputation system is being simplified by users – many more studies are available, but a quick analysis seems to suggest that they all support the hypothesis that online reputation behaves differently from the more complex social function of a reputation in the offline world). Hardly something worthy of all the hope and expectations being invested in the coming “reputation economies.”

The third observation I would like to make is that reputation is possible only in a community. It is not possible, I would argue, to think about reputation without thinking about it as situated in a community of people. Global networks cannot carry reputation across the world. In fact, this is probably the consequence of another problematic insight: global networks are not strong norm environments. We have seen in a series of recent writings the hope and call for new norms on the Internet as a solution to problems that we now think that legislation cannot address. The problem with this is of course that norms also need social contexts and communities. I think you could even say that norms are possible only in networks of a certain size.

This, certainly, maybe a provocative proposition to some, but I think it presents the almost trivial insight that norms are produced and reproduced by acting subjects in contexts that involve repetitive interaction and dialogue. This requires time and ultimatelty attention to eachother, social reciprocity, and since this is (following Herbert Simon’s observation) the ultimate scarcity we should not expect normsystems to be terribly large. Perhaps they are only possible within social organizations of the approximate size of the villages Ferdinand Tönnies discusses in his distinction between Gemeinschaft and Gesellschaft. For any hope of a reputation economy to grow this would mean that we would need to find some way to replicate social reciprocity in complex and mediated networks. That does not seem likely, right now.

Why spend time on attacking a sweet idea like reputation economies? Is it not a beacon of hope in what is sometimes felt to be an increasingly anti-social online environment? Well, no. I would argue that it presents a weak response to the real challenge that we may face in creating open, global networks: that these networks very may well not bed open to norms, to reputation or any other socially mediating or regulating factor.

Of the four Lessigian regulators, norms may actually be out of the question for the net, globally, and only work in specific contexts where online and offline are meaningless anyway as the social fabric becomes integrated across social practices and technologies.

We may have islands of norms in a sea of normlessness.

If so we may actually need to ask ourselves to refrain from trying to regulate this normlessness, and realize that the anti-social and sometimes hateful behaviour of human beings is a constant of the human experience, and that the challenge becomes to find ways to handle a huge, global and norm-resistant communication network, where net hate, abuse and malicious anonymity may – in a worst case scenario –  be the prize we pay for economic growth, creativity, freedom of speech and innovation.

Now, this in no way means I advocate giving up on thinking about reputations, norms and other social mechanisms in the online context. I just want to moderate the expectations of those writers who think this is a medium-hard problem.

*1*See Kahn, Daniel H., Social Intermediaries: Creating a More Responsible Web Through Portable Identity, Reputation Building, and Code-Backed Norms (December 26, 2009). Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1528482
*2*The same phenomenon occurs in Swedish, where it is possible to “fläcka ett rykte”.
*3*This would at least be true in Swedish, I would argue.
*4*I am aware that recommendations and reputations are slightly different. We will soon return to this.

Om “public service”-mediernas framtid

Mina anteckningar inför Hanaholmen. En del spår och tankar som jag ännu inte tänkt i botten.


Var tar Public Service vägen efter Internet?

Public Service-tanken har en anrik historia. I de nordiska länderna tillkommer en hel del av våra public service-medier under 1920-talet – något som gör dem samtida med en utopisk informationskultur där figurer som Paul Otlet visionerade om ett världsbibliotek knutet till FN som ett stort gemensamt projekt. Men varefter tekniken utvecklas, förskjutit fokus och förändrat medielandskapet har också public service-tanken utmanats på olika sätt. Det kanske mest intressanta är inte de profetior, dystra och skissartade, som säger att de gemensamfinansierade medierna kommer att gå under – nej, det intressanta är i stället att fundera kring vilka uppgifter som finns kvar eller tillkommer när informationssamhället växer fram.

Utmaningarna

Detta sagt finns det en hel del utmaningar. Den utmaning som i det korta perspektivet har störst betydelse följer av de sjunkande kostnaderna för medieproduktion. En del av logiken bakom public service låg i att om det offentliga skulle ha en röst så var det kostnadsmässigt logiskt att samförlägga denna verksamhet i ett bolag som kunde klara av de nödvändiga investeringar som krävdes i infrastruktur och teknisk utrustning. Med videokameror, digitala fickminnen och datorer har den kostnadslogiken nästan lösts upp. Infrastrukturen är fortfarande dyr, men den behövs inte för att en offentlig aktör skall kunna kommunicera med medborgarna.
Den dynamik som följer på detta är rätt enkel. Antag att du är en operaföreståndare och att dina bidrag är beroende av att du kan redovisa att du sprider kultur. Du har då två val: antingen talar du med public service-medierna och försöker få bra sändningstider, eller så bestämmer du dig för att skapa egna websändningar av olika uppsättningar. I det senare fallet får du kontroll över spridningen av det som operan skapar, kan skapa en egen publik och dessutom snabbt sammanställa den statistik som behövs för att visa att just du bör få mer bidrag.

Eller ta högskolorna. Hur lång tid tar det innan de inser att den tredje uppgiften enklast kan uppfyllas genom att skapa egna mediekanaler? Att svenska universitet ännu inte följt MIT i fotspåren och lagt upp alla föreläsningar och kurser på nätet (som på Open CourseWare) är en gåta som bara kan förklaras med en avsaknad av ambitioner. Om vi verkligen vill att svensk utbildning skall hävda sig i framtiden och att svenska universitet ska få ett gott anseende är det bara att konkurrera på den globala marknaden för utbildningsmedier, till exempel på iTunes University. Varför ägna tid åt UR?

Det är lätt att se att samma sak gäller flera andra offentliga aktörer: museér och bibliotek är redan på väg.

Men det gäller inte bara de offentliga aktörer som har egna uppgifter. Det gäller också de folkvalda. Där de tidigare använde public service-medierna för att profilera sig, erbjuda access till beslutsprocessen och delaktighet i demokratin, ja, där gör de olika folkvalda församlingarna detta själva. Från Vita Huset till riksdagen till Tyresö kommun arrangeras i dag webbsändingar, chatsessioner och andra typer av interaktiva evenemang där makten agerar medium. Att det granskande elementet i klassiska public service-medier faller bort ses nog inte bara som en nackdel.

När detta sker löses en del av logiken bakom public service upp. Även uppdragen att skapa sammanhållning och stärka medborgarskap och nätverk naggas i kanten. Både verk och kommuner lägger i dag upp sidor på Facebook och kommunicerar direkt med sina medborgare. Sammanhållningen blir en del av även dessa institutioners uppdrag.
Ett sätt att förstå detta är att säga att public service håller på att bli en sorts funktion hos offentliga institutioner, snarare än en egen institution. Kostnadsförändringarna skapar förutsättningar för alla som vill att göra anspråk på att uppfylla åtminstone delar av public service-uppdraget.

Kvar blir svåra frågor om ansvar, oberoende och objektivitet som vi inte riktigt kunnat besvara ännu. Jag tror också att vi med lätthet skulle kunna se att det finns en del andra möjligheter att utveckla tänkandet kring public service så att nya uppgifter – eller nya former av gamla uppgifter – konstrueras.

Utveckling

“Public service”-tanken har formulerats utmärkt av forskaren Ellen P Goodman i en artikel (Public Media 2.0)  som nyligen publicerades på nätet. I den noterar Goodman att en stor del av uppdraget handlar om att samla den förenande upplevelsen i USA (“curating the American experience”). En sådan uppgift blir särskilt viktig i ett samhälle som kännetecknas av galopperande informationsöverskott och jag tror att det finns mycket att vinna på, för den som vill försvara “public service”-tanken, i att undersöka detta i mer detalj. Här finns en koppling till en annan utmaning som vi möter allt mindre väl i informationssamhället, och det är hur vi gemensamt minns. Arkiven letar förtvivlat efter olika sätt att lagra data på ett beständigt vis, men arbetet med att minnas är ett arbete som också består i att skänka ordning åt de enorma informationsmassor som nu växer fram.
Att minnas, att ordna och ledsaga medborgaren genom den nordiska upplevelsen är inget omöjligt uppdrag, även om det skiljer ganska mycket från det uppdrag som i dag dominerar föreställningen om “public service”.

Till detta kommer det som jag tror är absolut viktigast: relationen mellan public service, public goods och the public domain. Jag tror att det enklast kan uttryckas såhär: public service bör producera gemensamma kulturella public goods för the public domain. Om upphandling vid de stora “public service”-institutionerna förenades med krav om att materialet utan tidsgräns borde kunna spridas inom Norden under en icke-kommersiell attributionslicens skulle detta förvandla “Public service”-medierna till fantastiskt viktiga institutioner i den framväxande informationsekonomin. Den kulturella egenart och mångfald som präglar den nordiska upplevelsen skulle då kunna växa fram i en gemensam, tillgänglig intellektuell och kulturell allmänning.

Dit är det dock långt kvar. I dag beskär de olika upphovsrättsliga avtal och regler som finns möjligheterna helt, stympar “public service”-bolagens möjligheter att bygga en gemensam nordisk intellektuell allmänning och territorialiserar till och med innehåll så strängt att YLE inte kan låta personer utanför Finland ta del av finskt innehåll. I Sverige finns problem med tiden något får “ligga ute” (själva ordvalet antyder djupt oförstående inför tanken på att odla en gemensam allmänning) och i de andra länderna skär upphovsrätten skarpa gränser i tillgänglighet, öppenhet och utveckling.

Vägen framåt

Lösningar finns förstås. Bakåt krävs avtalslicenser som möjliggör obegränsad tillgänglighet för arkiven utan territoriella begränsningar. Framåt krävs en envis och politiskt uttalad vilja att endast finansiera sådant innehåll som sedan får spridas under en creative commons-licens som garanterar attribution och icke-kommersiell spridning. Kanske kunde man till och med tänka sig utvecklingen av en helt ny licens under Creative Commons? En “public service”-CC-licens som möjliggör fri spridning för icke-kommersiellt bruk, attribuering och dessutom gäller ger materialet helt fritt efter femton år?

Vilket parti blir först att kräva detta? Vilken nordisk partisammanslutning leder det goda arbetet med att bygga en gemensam nordisk upplevelse att förvalta och utveckla? Det vore inte bara en kulturgärning, utan ett exempel på en modig institutionell reform.

Flyttar till Kalifornien…

- Do you know the best way to make God laugh?
– No…?
– Tell him your plans.

Efter blott 6 månader på Handelskammaren går jag vidare den 1 mars. Om allt går som planerat ska jag ska bygga upp en liten grupp vid Googles högkvarter i Mountain View som skall syssla med public policy, internationella kontakter och forskning. Det innebär att jag flyttar till Kalifornien, förhoppningsvis senast 1 maj. (Hur länge? Tills vidare). Mellan mars och maj kommer jag alltså att ha fullt upp med en del flytt, föreberedande arbete i Europa och en del andra roliga saker som förmodligen kommer att ligga på min lott. Som Kurt Vonnegut så träffande uttryckte det: “så kan det gå!”

Om jag är litet dålig att svara på mejl den närmaste tiden är det alltså för att jag försöker förstå amerikanska visumansökningar, hitta någonstans att bo, fylla i blanketter om bankkonton, sälja hus och packa. Förutom att jag ska arbeta tre veckor till på Handelskammaren med några kul projekt och sedan kasta mig in i Googles universum igen. Yey!

Det kommer att bli svindlande, fantastiskt, omvälvande.

Jag har valt ett ledmotiv för den närmaste tiden, också, eftersom jag är en skarp anhängare av den gamla Ally McBeal-sanningen att alla behöver ett ledmotiv. Det är Einstürzende Neubautens Alles Wieder Offen. Spotifyanvändare kan lyssna här. Ett underbart stycke som fångar känslan av det nya som öppnar sig och en av få Neubautensånger som inte vrids ned i svärta. Texten är vintage-Blixa.

Alles Wieder Offen

Die Gleichungen
Die Rechnungen
Die Fragen und das Meer
Grenze, Mauer, Lachen, Haus
Feindschaft und Visier
Die Karten liegen offen
Wie die Grube
Wie das Grab
Das Ende und die Feuerstelle
Das Geheimnis und die Quelle
Die Schleuse und der Sarg
Und möglicherweise auch das Magengeschwür

Es ist alles wieder offen

Die Zukunft
Die Folge, Nachfolge
Resultat
Tür, Tor, Wein, Hose, Bluse, Hemd und Haar
Die Fontanelle
Schlucht
Die Zukunft und die Bar
Die Runde
Der Schmerz (Das Spiel)
Die offene Marktwirtschaft
Das Messer
Jacques Offenbach

Es ist alles wieder offen

Vorwärts
Rückwärts
Seitwärts
Raus raus raus
Es ist alles wieder offen
wieder offen
wieder alles

Das System
Die Stelle und der Bahnübergang
Zeit, Platz, Buch, Krieg
Briefe, Schrank und Schuh
Dach, Kanal
Der Sieg und der Kamin
Die Geschäfte bleiben offen
Bleiben offen sowieso
Das Angebot ist offen für alle

Es ist alles wieder offen
wir hoffen
wieder alles

Ich lehne mich kurz zur Seite
und erwarte einen kleinen Schub
Ich weiss nicht ob ich heulen sollte …
Was ist offen?
Die Wunde und das Herz

Das Gesicht
Die Kirche
Die Gesellschaft und der Staat
Das Mikrofon
Der Himmel
Die Partnerschaft
Das Wort
Der offene Vollzug

Es ist alles wieder offen

Frågor på det?