November andas på mina fönster

…förväntansfullt och ritar avgrunder i imman med sina naglar. Nu kommer det våta mörkret. Nu kommer drömlös sömn och kalla gatlyktors blinda stirrande. Och jag sätter mig framför skärmen, letar i musikbiblioteket, hittar till sist det gift som jag behöver för att leva. Canto IV, Radio Inferno, Andreas Ammer och FM Einheit.

iTunes darrar litet, och dess genius säger med darrande stämma:

Jag ler. Plockar fram Blood Meridian och bläddrar, inte utan viss ängslan, efter det efterlängtade stycket, det som måste läsas innan oktober löses upp i löv och morgonfrost. Plötsligt står han där i rummet med mig, domare Holden, ler och säger:

Men are born for games. Nothing else. Every child knows that play is nobler than work. He knows that the worth or merit of a game is not inherent in the game itself but rather in the value of that which is put at hazard. Games of chance require a wager to have a meaning at all. [...] This is the nature of war, whose stake is at once the game and the authority and the justification. Seen so, war is the truest form of divination. It is the testing of one’s will and the will of another within that larger will which because it binds them is therefore forced to select. War is the ultimate game because war is at last a forcing of the unity of existence. War is god.

Visst. Lasciate ogne speranza, voi ch’intrate. November bugar sig, bjuder in. Vi marscherar, på led – utan hopp.

Bardens röst skär genom nattens väntan. “The third day comes a frost, a killing frost.”, säger han och jag söker min trygghet i skämtet, slår upp Emily Dickinson och läser, långsamt och om och om igen, tills dess att skrattet tränger igenom:

“November always seemed to me the Norway of the year.”

Textskörd

I dag gratulerar jag nätet på 40-årsdagen i SvD under strecket. Här också en uppsamling av övriga texter publicerade på sistone:

SvT Debatt: Hur kan vi demokratisera upphovsrätten:
http://svt.se/2.35188/1.1744297/hur_kan_vi_demokratisera_upphovsratten?lid=puff_1744308&lpos=rubrik

Mindpark: The Patriot Act, Källskyddet och debatten (i 100-serien):
http://mindpark.se/mindpark-034-the-patriot-act-kallskyddet-och-debatten/ &

CIO Sweden: “Jag är emot innovation”:
http://cio.idg.se/2.1782/1.262776/nicklas-lundblad-jag-ar-mot-innovation

Trendspaning: Om regelförenkling och e-förvaltning:
http://www.dfkompetens.se/trendspaning/veckans-it-politiskaspaning/2009-10-22_regelforenkling/index.xml

More to come!

Till Snickars försvar kan anföras…

I dagens SvD fortsätter debatten om Google Books, eller skendebatten i alla fall. Kjell Bohlund kritiserar i ett inlägg den understreckare som Pelle Snickars skrivit om projektet. Bohlund ser i sin kritik ut att ge sig av på ett eget litet privat Tour de France, emellertid. Det är värt att gå igenom Bohlund på punkt efter punkt.

Bohlund inleder med att “citera” Snickars och skriver:

“”Flera bibliotek och minnesinstitutioner borde göra den (Googles ambition) till sin och ge betydligt kraftigare eldunderstöd i den pågående bokdispyten.”

Det bör varken Snickars eller hans arbetsgivare, Kungliga Biblioteket, göra. Googles ambition strider mot Bernkonventionen och ett antal andra internationella överenskommelser som Sverige anslutit sig till. Den går stick i stäv mot grundprincipen i svenska upphovsrätten, grundlagsfäst sedan 1809. Och den strider mot den enkla och för de flesta självklara moraliska regeln att en bok bara får mångfaldigas och spridas med författarens uttryckliga tillstånd.”

Här handlar det antingen om grovt missförstånd eller förvanskning. Bohlunds text hänvisar inte till vad Snickars de facto skrev, nämligen att bibliotek borde göra ambitionen att “organisera all världens information och göra den tillgänglig och användbar” till sin (det är den ambitionen Snickars skriver om och som Bohlund försåtligt läser ut i sin tolkning av det lilla ordet “den”), utan i stället tycks Bohlund snäva av sitt resonemang till just Google Books. Om Bohlund verkligen menar att organisationen av all världens information strider mot upphovsrätten, ja, då blir den oundvikliga slutsatsen att han också anser att bibliotek strider mot Bernkonventionen. Men i detta reductio ad absurdum blir den enda möjliga slutsatsen att Bohlund försöker klämma till Snickars som Googlekramare (vilket han inte är), kanske i rädsla för bibliotekens legitima intressen.

Och det är inte heller möjligt att göra en skillnad på kommersiellt och icke-kommersiellt här. Ersättning utgår i båda fallen – biblioteksersättning och de ersättningsströmmar som författare, förläggare och Google konstruerat i förlikningsavtalet är de facto ganska lika.

Bohlund igen:

Att Google vänder på denna klara rättsprincip genom att hävda att ”alla som inte hör av sig är med”, ser Snickars det som ”det mediehistoriskt mest intressanta med Google Book Search.” Visst är det intressant att Google vill få rätt att sprida alla världens böcker utan att prata med en enda författare. Men inte berömvärt. Efter den massiva kritiken har Google och de övriga avtalsparterna tagit ett steg tillbaka och börjat om i sina förhandlingar. Ett steg i rätt riktning.”

Här blandar Bohlund ihop en hel mängd saker som måste nyanseras och särskiljas. För det första rör frågan om digitaliseringen, digitaliseringen i sig, och där vidmakthåller Google och flera andra författare, forskare och institutioner att det eventuella upphovsrättsliga förfogande som digitalisering eller formatkonversioner innebär bör falla under de regler om tillåtet nyttjande som finns i upphovsrättens konventioner och lagar. Det är en åsikt som inte alla delar, men i den mån man anser att något utgör s.k. “fair use” föranleder inte det någon kontakt med rättighetsinnehavaren. Det är enkelt: om du utnyttjar ett annat tillåtet undantag – det allt snävare undantaget för privat kopiering – och gör ett blandband till dina barn, ja, kontaktar du rättighetsinnehavaren då? Nej – eftersom förfogandet anses utgöra ett tillåtet undantag från upphovsrättens grundprincip. Bohlund har en poäng i att upphovsrätten bygger på passivitet – att rättigheterna inte är beroende av att de hävdas utan att de uppkommer i alla fall – men detta gäller inte om det förfogande som avses utgör “fair use”. För det andra blandar Bohlund samman upphovsrätten och grupptalan när han säger att Google valt att säga att de som inte är med är emot. Den s.k. opt-out regel som gäller förlikningsavtalet är ett utflöde av det förlikningsavtal som slutits mellan förläggare, författare och Google – inte Googles tolkning av upphovsrätten. Det duger inte att påstå att Google tolkar upphovsrätten på ett sådant sätt att det innebär att rättighetsinnehavaren måste kontakta Google, eftersom den rättsliga materia det rör sig om här är den som rör grupptalan och förlikningsavtal. Resultatet blir att den som inte vill ingå i förlikningsavtalet måste höra av sig – men att inte ingå i förlikningsavtalet är inte på långa vägar synonymt med att ge upp sin upphovsrätt! Här är det sådan oreda i Bohlunds argumentation att det är svårt att se vad som egentligen avses.

Bohlund fortsätter:

“Men oavsett hur det går med Google-avtalet är frågan om litteraturens spridning på internet en ytterst viktig samhällsfråga. Upphovsrätten är en av de grundläggande förutsättningarna för det moderna svenska samhället. Upphovsrätten har, i samspel med yttrande- och tryckfriheten, varit en förutsättning för den folkliga kultur som ersatt den tidigare överhetsstyrda mecenatkulturen. Nu skapar den digitala tekniken ändrade förutsättningar. Men detta betyder inte att grundidén – författarens rätt att själv bestämma över sitt verk – har blivit omodern. Att som Snickars reducera den till ”bisarra omständigheter som begränsar den kulturella allmänningen” påminner om den sovjetiska synen på upphovsrätten.”

Ja, i min bok har ju den som först hänvisar till Hitler förlorat debatten. Jag ska se om jag kan uppdatera den regeln till att omfatta också Sovjet, faktiskt. Nu har det hänt två gånger att Googles syn på upphovsrätten jämförts med diktaturer. Svante Weylers kväkning i en kvällstidning jämförde med Kina och nu jämför Bohlund med Sovjet. Det är oklart till vilken nytta.

Det är en sociologisk fråga om folkkultur ersatt överhetskultur (vem påminner i detta förresten om sovjetretoriken…?) och en närmast hopplös empirisk fråga om det beror på upphovsrätten eller på det faktum att produktionsmedlen (heck, är vi marxister så är det väl lika bra att använda den skinande och numer sparsamt begagnade begreppsapparaten?) med tiden blivit så billiga att det blev möjligt för folket att producera kultur. Jag röstar på det senare, och är brännande intresserad av om upphovsrätten hjälpt eller stjälpt i produktionsmedlens spridning. De förslag om avstängning av fildelare som snurrat runt är ju tydliga exempel på att en del av upphovsrättslobbyn vill skilja folket från sina produktionsmedel om dessa också kan användas för intrång i immateriella rättigheter – en kanske inte så folklig syn.

Det som kan konstateras är att det nog är ingen i debatten som anser att författarens rätt att själv bestämma över sitt verk blivit omodern. Däremot skulle min gissning vara att ett ganska stort flertal – exempelvis EU-kommissionen – anser att de skyddstider som skapar “herrelösa verk” och en hel del andra atavistiska element i upphovsrätten blivit det. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? En konvention från slutet av 1800-talet kunde knappast förutse informationssamhällets särskilda förutsättningar och det finns ingen anledning att vara bedrövad över det heller.

Till sist skriver Bohlund:

Vi vill naturligtvis att digitalise- ringens möjligheter utnyttjas snabbt och till sin fulla potential, men det får inte ske till priset av att all annan erfarenhet och kunskap slängs överbord. Det skulle vara olyckligt om den förlagskultur, som byggts upp i samspelet mellan författare och förläggare, med upphovsrätten som grund, begränsas till de tryckta böckerna och inte tas tillvara i den digitala utgivningen. Det skulle vara olyckligt inte bara för förlagen och författarna, utan i längden även för den allmänhet som Pelle Snickars vill representera. Google är ingen historisk nödvändighet. Upphovsrätten kan fungera mycket väl även i den digitala världen.”

Att upphovsrätten fungerar i den digitala världen är en förutsättning för fortsatta investeringar i mer komplext immateriellt företagande. Men dess utformning bör inte vara historiskt spårbunden. Tanken att förlagskulturen skulle vara sprungen ur upphovsrätten är intressant, emellertid, och leder förstås till frågan om vilken förlagskultur som skulle uppstå i en reformerad upphovsrätt och hur denna skulle kunna balansera intressen mellan författare och förläggare på ett annat sätt. Som det nu ser ut är ju författarförbundet och förläggarna allt annat än eniga om relationen till förlagen, som framgått av en serie debattartiklar i ämnet. Författarförbundet konstaterar att förlikningsavtalet har en stor serie brister, men att det är det enda försöket att lösa problemet med den omfattande digitalisering av det mänskliga kulturarvet som är ett imperativ för bevarandeinstitutioner.

Hur kan vi utforma en upphovsrätt som leder till en kultur som aktivt tar del i, bidrar till och stärker bibliotekens – och privata aktörers – oerhört viktiga arbete med att sprida och samla information i vad vi åtminstone ibland vill kalla ett kunskapssamhälle? Det måste ju ligga också i förlagens intresse som jag förstår Bohlunds avslutande rader?

Full disclosure: mellan 2007-2009 arbetade jag på Google som European Policy Manager bl.a. med dessa frågor. Detta är mina privata åsikter, emellertid.

EU: “Upphovsrätten måste möta informationssamhällets utmaningar”

EU-kommissionen tillkännagav i dag de slutsatser man drar av den konsultation man tidigare publicerade om framtiden för bibliotek, e-inklusion, användarskapat innehåll och en del annat. Insikterna är entydiga. Kommission skriver nu rakt ut att “copyright policy must be geared toward meeting the challenges of the internet-based knowledge economy” och dessutom förutskickar kommissionen en bredare kommunikation om detta så kommer senare.

Detta sagt är skriften ett mellanled. Här tecknas brett de olika steg som kommer att tas, men det kan inte direkt sägas att graden av konkretion imponerar. När det gäller användarskapat innehåll (och ja, det är en seger att det kallas user-created content nu i stället för user-generated content…) säger kommissionen att det är för tidigt (vilket i sig är fånigt), men när det gäller bibliotek, föräldralösa verk och andra liknande frågor skruvar kommissionen upp tonläget. Om man menar vad man säger borde resultatet bli en lagstiftning om “orphan works” inom den sittande kommissionens mandatperiod.

Andra problem man identifierar är bristen på universell rättighetsklarering och tydliga regler för digitalisering. Inte minst i ljuset av diskussionerna om förlikningsavtalet om Google Books är detta välkommet. Den stora tyngden läggs inte heller vid att förbjuda digitalisering, utan i stället vid att se till att allt fler kan få tillgång till kunskapen.

Överhuvudtaget finns en del i förslaget som låter förstå att kommissionen långsamt skiftar position. I stället för att landa i diskussionen om skydd av kunskap konstaterar man nu att de europeiska universiteten betalar för mycket i fragmentariserade licenser till olika parter och att all offentligt finansierad forskning skall kunna bli föremål för krav på s.k. “open access”-publicering.

EU-kommissionens förflyttning i policyfältet är intressant – och välkommen. Diskussionen om reformer som kan stärka upphovsrättens legitimitet i informationssamhället är viktiga och hitintills har de varit alltför sparsamt förekommande. Kanske blir det lättare att se behovet av kunskapsspridning när det handlar om att se till att sprida kunskap bland universitet och personer med olika extra behov för att tillgodogöra sig kunskapen (som synskadade) – men förhoppningsvis leder insikten om att dessa grupper vinner på bredare kunskapsspridning också till en mer generell insikt om att kunskapsekonomier kräver helt andra regelverk för att skapa, sprida och organisera information.

Men dit är det en bit kvar.

Lessig om transparens – rätt & fel

Stefan pekade mig på den här artikeln av Lessig om transparens. Eftersom jag just själv skrivit en rapport om offentlighetsprincipen i informationssamhället är det självklart att jag kastade mig över den och läste.

Lessig hävdar i korthet att transparens skadar förtroendet för demokratin. Argumentationen är uppbyggd i tre led.

  1. Transparens skulle blottlägga en mängd olika korrelationer mellan hur folkvalda röstar och de bidrag de mottagit.
  2. Denna korrelation skulle misstas för kausalitet och leda till en insinuation om korruption (ja, jag gillade den meningen).
  3. Den insinuationen skulle skada demokratin eftersom ingen skulle bry sig om huruvida det låg sanning i den eller ej.

Det naturliga motargumentet, som Lessig också tar upp, är att folk inte är dumma. De kan förstå och hantera transparens och se korrelationer utan att se kausalitet. Men, och här kommer Lessigs intressanta motargument: det är just för att folk inte är dumma nog att lägga en massa av sin redan begränsade uppmärksamhet på att undersöka anklagelser om korruption som korrelationen skulle stelna till kausalitet i deras medvetanden – med den automatiska konsekvensen att respekten för demokratin urholkas.

Alltså, menar Lessig, skulle total transparens skada demokratin.

Resonemanget är starkt, och Lessig använder det för att driva en tes som han arbetat med tidigare om offentligt finansierade val i USA (han vill helt enkelt faktorera bort kampanjbidragen, och då spelar ju transparensen inte längre någon roll). I det fall som Lessig tillämpar resonemanget på kan han mycket väl ha en poäng. Men många kommer att läsa artikeln som ett angrepp på transparens i stort.

Felläsningen av Lessig är lätt: om korrelation förvandlas till kasualitet av stressade medborgare, ja, då kommer ju transparensen bara att föda konspirationsteorier och ryktesspridning. Vill vi verkligen ha en skvallertransparens? Är det vad offentligheten och insynen syftar till?

Jag tror att det är möjligt att utmana ett annat led i resonemanget, nämligen tanken att vi alla när vi inte orkar lägga uppmärksamhet på något automatiskt antar att korrelationer är kausaliteter. Lessig talar om en sorts “ignorance” – som kanske bäst översätts med “falsk kunskap” som uppstår när vi inte orkar ta reda på hur det förhåller sig. Det är i denna falska kunskap som vi landar när vi inte har tid att se efter, antar han.

Jag är inte säker på att det stämmer. Även om jag delar analysen att informationsöverlastningen skapar en uppmärksamhetsbrist, är jag inte övertygad om att denna leder till att vi landar i falsk kunskap. Långt mycket vanligare då att vi landar i skepsis. Det kan vara en unikt svensk iakttagelse – kanske har Lessig mer rätt i en amerikansk kontext (även om det blir väl stereotypt att hävda att amerikaner – i tvivelsmål – omfamnar föreställningen att de vet hur det är medan svenskar i stället avhåller sig från skarpa omdömen).

Korrelationen tas, tror jag, inte till intäkt så mycket för kausalitet som för en öppning för cynism – en sorts medvetet agnostiskt förhållningssätt till makten.

Men det kan i och för sig också skada demokratin. Samhällen där graden av skepsis mot makten växer är inte nödvändigtvis bättre däran än de samhällen där en (möjligen falsk) visshet om maktens korrumperande inverkan vinner fotfäste. Till en gräns är skepticismen förstås bättre, men efter denna gräns blir resultatet en distansering från de demokratiska processerna.

Men jag tror att den gränsen är nyckeln: vårt samhälle tål mer transparens.

I sammanfattning: Lessigs argument håller inte om det är så att vår minskade uppmärksamhet leder till skepsis i stället för falsk kunskap. Jag tycker att det finns mycket som talar för att så är fallet. Men det finns ett särskilt värde i att ifrågasätta den transparens som, som Lessig påpekar, blivit mer och mer lik uppenbarad sanning i det offentliga samtalet.

Lessigs exempel stödjer det: de insinuationer som han studerar är lärorika. Han pekar på att Hillary Clinton röstat olika före och efter bidrag av olika slag, och att det blivit allmänt känt. Men det gjorde hon som senator från New York. Inget hindrade henne att bedriva en så framgångsrik nomineringskampanj att hon sedemera blev USAs utrikesminister. Lessigs val av exempel visar antingen att insinuationen att hon tog pengar för att byta åsikt är alltför svag för att någon skall bry sig, eller att de flesta ser att korrelation inte är kausalitet. Jag tror det senare.

*

Den större diskussionen är emellertid en annan – den är om transparensen nu bör ersätta integriteten som grundvärde i diskussionen om hur vi bygger demokratiska samhällen. Och den diskussionen är på många sätt mycket svårare.

E-delegationens betänkande – en första recension: 3/5 Datormöss…

Så har vi nu fått SOU 2009:86 Strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning. Det finns mycket att säga om detta, men en första personlig recension nedan!

Övergripande synpunkter

Det är uppenbart att e-delegationens ambition varit att bli mycket konkreta. I bilagor och annat finns fina tabeller med många utsatta mål och en tydlig tidplan. Dokumentet som sådant är operativt och anslaget brett. Men det finns en hel del att fundera kring här, och det är inte uppenbart att konkretionen i sig gör att problemen löses.

  • För det första är ledorden produktivitet och effektivitet. Det är i sig bra, men det är uppenbart att det operativ fokuset här fått ett genomslag som kanske kan vara problematiskt – förvaltningen ses som en mekanism i samhället som skall kunna öka innovationskraft och utvecklingsförmåga, men vad som sker i samband med detta i och för sig glädjande fokus är att maktperspektivet försvinner. Konstruktionen av e-förvaltningen kan inte utgå från en tvåvariabelsekvation med värden för effektivitet och produktivitet. Det krävs ett tredje värde – transparens – som tydligt ser till att garantera att skiftet till e-förvaltning också anknyter till demokratiseringsaspekten. Nu är e-demokrati och e-förvaltning förvisso olika saker, men det finns ändå skäl att påpeka detta. ((Den intresserade kan fundera kring teoretiseringen av begreppen som de framställs hos Cammaerts, B Internet-mediated Participation beyond the Nation State (Manchester University Press 2008) i Perspectives on democratic practice series eds Shirin M Rai and Wyn Grant, men det räcker här att anföra att om styrningsmedlen förlorar greppet om målet med förvaltningen och endast ser till medlen, ja, då riskerar vi att missa grundläggande demokrativärden.)) Detta blir viktig senare i vissa distinkta avvägningar, tror jag också.
  • För det andra kan konstateras att vad som sker nu är en sorts koncentration av makt till Skatteverket. Inte bara får Skatteverket den nämnd med föreskriftsrätt som vandrat herrelös i maktens korridorer sedan Verva lades ned, föreskriftsrätten utökas också och i och med att Skatteverket sitter i alla de olika konstellationer av mindre grupper som pekas ut i rapporten blir resultatet en enorm koncentration av makt till Skatteverkets domäner. De övriga myndigheterna har försökt att hålla emot, men i allt väsentligt misslyckats. Även om SKV inte får rätt att styra andra myndigheter kommer man att kontrollera utformning av arkitektur, upphandlingar, identifiering m.m. på ett sätt som skapar ett de-facto maktmonopol över e-förvaltningen. Det behöver inte vara dåligt – åtminstone inte entydigt dåligt – men det är ett beslut som måste fattas medvetet.
  • För det tredje finns det trots maktkoncentrationen till SKV en risk med alla de forum och expertgrupper som föreslås – i och med att det tillskapas en extra ansvarsnivå i dessa grupper finns det en risk att ansvaret halkar mellan stolarna när ingen vill ha det. Om SKV vill ha det kan man snabbt och effektivt besluta, men om det är en svår fråga flyter liksom ansvaret ut.
  • För det fjärde är det sätt på vilket man löser ut den s.k. investeringsparadoxen – genom att blanda in Vinnova – tveksamt. Om olika utvecklingsprojekt skall koordineras och investeras genom Vinnovas försorg finns det en risk för att projekten i stället kommer att bli sådana som Vinnova tycker om att arbeta med i stället för att det blir projekt som är centrala för förvaltningens utveckling. Nu tror jag säkert att det kan implementeras på ett sätt som ger bra resultat, men investeringsparadoxen är egentligen inte löst för att man tar in en extern finansiär. Men att säga att finansieringen får eskaleras till regeringen om man inte kan komma överens är nästan litet fånigt. ( se s 54 ff)

Vad är bra?

  • Införandet av tävlingar. Delegationen har förstått att innovationssystemet behöver förnyas och föreslår tävlingar på ett flertail områdebn – det är ett nytt grepp som jag gillar och som jag hoppas kommer att leda till efterföljd. De klassiska mekanismerna i innovationsystemen behöver förnyas.
  • Allokeringen av interoperabilitetskostnader. Äntligen! vill jag utropa. Delegationen slår fast att ansvaret för interoperabilitet i informationsstandardiseringsarbetet ligger på informationsägande myndighet. Om nu bara vården gjorde samma sak vore det utmärkt: centraliserat interoperabilitetsansvar är en idiotisk lösning eftersom ingen enskild avdelning eller myndighet då har ett incitament att hitta gemensamma standarder. (se s 69)
  • Konkretionen. Jag har redan sagt det, men konkretionen i planen är värd att lyftas fram.
  • Tydlig ansvarsfördelning. I och med att Bolagsverket får ansvar för företagskontakter finns det en tydlig part att interagera med. Problemet är att bolagsverket då måste kunna svara på frågor om informationsflöden som man inte har kontroll över, men det får antas att man nu tvingas hantera detta.
  • Rundningen av signaturdirektivet. Delegationen skriver det inte, men i princip kliver man försiktigt över liket av EG-direktivet om elektroniska signaturer och hoppas att det skall ligga stilla. Det är en insats värd applåder. De nya föreslagna legitimationerna, med tjänstelegitimationer som inslag, är också fräscha och förmodligen nödvändiga.
  • Problematiseringen av personnummer. Delegationen försöker nu mönstra ut personnummer ur identifieringsarkitekturerna, och det är välkommet. Det är för mig fortfarande obegripligt att Nordea har personnummer som kontonummer, exempelvis. Varför?
  • De tydliga målen. Delegationen tar fram mål och delmål på femårs sikt – det betyder att det också blir möjligt att följa upp. Delegationen kräver också verksamhetsplaner och gör det till en plikt att utveckla verksamheten (främja utvecklingen av e-tjänster)  (litet, eh, bisarrt att det ska krävas, men ändå). ( se s 56)
  • Översynen av de mer än 200 registerförfattningarna. Här finns ett enormt behov av både begreppstydlighet och en genomgång. ( se s 65). Men varför i hela fridens namn ser man inte till att också gör en registerförenkling och skära ned antalet register?

Vad är dåligt?

  • Delvis ofärdig rapport. Mycket i rapporten är fortfarande på ett tidigt stadium. Olika uppdrag till höger och vänster visar att vissa myndigheter tydligen rör sig långsammare. Kammarkollegiet får i uppdrag att utreda saker som det är lätt att tycka att de redan borde veta, exempelvis.
  • Centraliseringen av e-legitimationer. Det här är både bra och dåligt, men förläggandet av en tydlig funktion för legitimering på olika sätt till Skatteverket innebär att man samförlägger identifieringen med den myndighet som har de bredast registren över medborgarna. En allmän integritetskänslighet borde åtminstone innebära att man väcker den frågan. Att skilja identifiering från registrering kan vara en god princip.
  • Riksarkivet krävs på bevarandestrategier . Detta borde ju vara uppenbart, men här finns en del kvar att göra.
  • Uppföljningen av verksamhetsplanerna. Om man nu fordrar verksamhetsplaner för e-förvaltning, borde man då inte försöka institutionalisera uppföljningen på något sätt? Här har riksdagen en viktig roll att spela, tror jag.
  • Den begränsade beskrivningen av företagens behov. Företagens behov av e-förvaltningen reduceras till ett – i coh för sig väl känt behov – av regelförenkling. Ingenting om frågan om hur en e-förvaltning kan utformas för att öppna upp offentlig information, eller skapa entreprenörsmöjligheter. Och e-upphandling är ju inte bara förenkling, det är ju också att öppna nya möjligheter för små och medelstora företag inom exempelvis kombinatorisk upphandling. ( s 46).

Vad är radikalt?

  • Öppenhetsmandatet. Delegationen gör inte öppen källkod och öppna format till krav, men de kommer väldigt nära (se s 72-73). Att man dessutom bygger hela definitionen av öppenhet på EIF 1.0 är en stor seger för Open Source Sweden.
  • Federationsmodellen. Den är inte tekniskt radikal, men den fordrar åtminstone delvis en sorts omstrukturering av eID som det fungerat hitintills. Om man nu kan säga att det fungerat – vilket delegationen menar.
  • Gemensamma verksamhetsstödssystem. Om jag förstår rätt tänker man sig horisontella ekonomiska system exempelvis. (se s 76). Om det sker kommer antalet upphandlande enheter på den marknaden att minska, potentiellt ganska radikalt. I dag har huvudlinjen väl varit att varje myndighet tar hand om sina egna system?

Avslutningsvis

De av oss som var oroliga för att inget skulle göras får nog erkänna att vi haft fel. Samtidigt finns det mycket häri som är beroende av en stark hand och en rejäl styrning. Det ska bli intressant att se hur det hela tas emot, och ssk SKVs nya roll som e-Tsar kan vara värd att fundera litet kring. Alternativet som undersöks i delegationens rapport – en fristående nämnd – är förmodligen redan dött, det var ju det som Verva på ett sätt bevisade. Så kanske är detta rätt väg framåt. Kanske.

Söndagstankar

Sakert som jag skulle vilja veta mer om denna söndag:

Om Final Fantasys cover på Peach Plum Pear finns inspelad någonstans med bättre kvalitet?

Och…

Notera mitten av låten. LOL.

Om det finns något grön parti som också är nationalistiskt, och som därför föreslår förstärkningar av försvarsbudgeten. Lyssnade på Lord Sterns föredrag om Green Growth på University Channel och det slår mig att om hela södra Europa kommer att bli Sahara så kommer de att vända sig norrut, mot länder med stort utrymme, litet folk och bättre klimat. Ett grön parti med en stark försvarspolitik byggd på premissen att klimatförändringarna kommer att inträffa och att vi måste väpna oss för att kunna bevaka våra gränser vore intressant. Eller finns redan den retoriken hos tristpopulisterna i SD? Kanske.

Om det inte finns en roll för begreppet “upplösning” i vetenskapsteorien? När jag lyssnar på vissa redogörelser för hur Descartes, Spinoza och Hobbes funderade kring en mänsklig mekanik där individer var att jämföra med molekyler i gaser, ja, då slår det mig att det kanske svåraste i vetenskapen är vilken nivå metaforer appliceras på. Se på epigenomiken och frågan om gener styr beteenden. Det är inte ett rent vetenskapligt problem, utan en fråga om vilken upplösning man studerar problemet i. Tror jag. Mer om detta om jag lyckas tänka igenom det.

Går det att göra en parodi på Rammstein? Efter att ha sett Pussy är jag inte säker längre. Men visst – det är ju bra. Fast Benzin är bättre. Ska bli kul att höra hela plattan. Men här finns liksom inget utrymme kvar för parodi — förlöjligande kanske, men inte parodi. Men det är inte menat som kritik, bara som en iakttagelse.

Varför har jag inte sett att Blixa Bargeld är en spitting image of Horace Engdahl förrän Mårten påpekade det?

Argh! Det är ju uppenbart. Ladadadahdahdaah.

Jag tror att det finns mycket intressant att säga om Amartya Sens senaste bok (The Idea of Justice) som jag precis läst. Men det som hände var att den fick mig att *verkligen* vilja läsa Theory of Moral Sentiments, så nu är jag fast i det i stället! Gah!

Söndagsångest bekämpas f.ö. bäst med massor av varmt te (studier visar att den som håller i varma kärl och dricker varma drycker blir lyckligare – och eftersom alla nuförtiden verkar tro på lyckoforskning tänkte jag bara säga det) och mandariner. Och nu, då, Gudrun Gut. Tjobedo.

Varför skriver DN så oerhört okunnigt om Google Books?

Dagens ledare i DN gjorde mig konfunderad. Google Books och förlikningsavtalet kopplat till det förtjänar verkligen att diskuteras, och det finns en del bra diskussioner på gång. Själv hade jag förmånen att delta i Svenska upphovsrättsföreningens debatt om ämnet, där en initierad genomgång först gavs och sedan följde en debatt där förlikningsavtalet kritiserades ur olika vinklar.

När jag jämför dagens ledare med den diskussionen kan jag bara skaka på huvudet. Det är inte det att jag tycker annorlunda, det är bara det att det hela är så massivt okunnigt, vinklat och att bristen på verklig analys verkligen bländar den som försökt att sätta sig in den i och för sig rätt komplexa materien. Det är lätt att hitta åtminstone fem saker som inte bara är litet fel, utan helt falska.

1. Försöket att skildra detta som en situation som ställer förlag mot Google är bara patetiskt. Google har litet mer än 30 000 publishing partners, vilket motsvarar 2 miljoner av böckerna i den digitala samlingen. Ytterligare 2 miljoner är böcker som Google digitaliserat från The Public Domain. Dessa utgör i dag 40% av den skannade samlingen. DN nämner inte ens dessa två kategorier. Ändå är det uppenbart för mig att det knappast kan finnas några invändningar mot att Google lägger pengar på detta, eller? Och plötsligt bleknar då bilden av en tydlig konflikt med förlag & författare på ena sidan och Google på den andra.

2. Just den skildringen haltar också betänkligt i Sverige. Under Upphovsrättsföreningens debatt gjorde författarförbundet en serie kritiska observationer, men de konstaterade också två andra saker. Det ena var att de intäktsfördelningar som förlikningsavtalet ger vida slår de som exempelvis vissa svenska förlag planerar att ge till sina författare när de nu försöker säkra fortsatt kontroll över digital distributionsrättigheter. Författarförbundets position – att avtalet är fyllt med fel och problem, att det inte löser alla problem och att det skapar vissa nya, men att det är det enda seriösa försöket att hantera digitaliseringsfrågan och att det som sådant faktiskt är bättre än mycket annat – ger inte riktigt den konfliktbild som DN vill måla upp. Lyssna till Mats Söderlund på DN Kultur:

Jag gissar att Bonniers ilska bottnar i att Google satt fingret på en öm punkt. Av de 60 000 titlar Dag Wetterberg talar om tillhör en majoritet författarna och Bonniers har låg eller ingen ersättning alls att hämta där.

När de nu lanserar egna e-boksavtal är villkoren betydligt sämre än Googles. En enkel jämförelse:

Googles avtal är inte exklusivt, författaren behåller rätten att göra vad man vill med sina texter. Bonniers kräver ensamrätt.

Författaren kan när som helst begära att Google plockar bort hans eller hennes böcker. Bonniers avtal låser författare på livstid, och författarens arvingar ytterligare en livstid. Google ger författaren 63 procent av intäkterna. Bonniers ”erbjuder” 24 procent.

Sveriges Författarförbund ser inget skäl att avråda sina medlemmar att ingå i förlikningen med Google men uppmanar dem att inte skriva på Bonnieravtalet.

3. Föreställningen om att upphovsrätten säkerställer skapande är så ur takt med den moderna forskningen att det är häpnadsväckande. Det finns i dag 250 miljoner verk licensierade under mycket mer tillåtande former än de upphovsrätten erbjuder i Creative Commons. Mycket skapande sker i dag utan att någon som helst tanke skänks upphovsrätten – hur många bloggare, fotografer som delar med sig på Flickr, videofilmare på YouTube och andra som skapar enormt mycket i dag gör det på grund av upphovsrätten? Det finns ju ingen som tror på den s.k. incitamentsteorien längre och bevisen mot den är massiva och övertygande. Upphovsrätten motiveras i dag även av de som försvarar den i den moderna diskussionen som ett investeringsskydd. Det är också så den utvecklats under de senaste trettio åren.

4. DN låtsas att bokregistret skall styras av Google. Det är också häpnadsväckande okunnigt med tanke på att Google inte ens har en styrelseledamot i den organisation som ska förvalta rättigheterna. Det som sannolikt kommer att ske i de förhandlingar som nu pågår är också att relationen till bokregistret styrs om och omformuleras.

5. Den verkliga kritiken och den juridiska debatt som följt på det amerikanska justitiedepartementets inlaga i fallet är fantastiskt intressant. Men den handlar inte ett jota om det DN skriver om utan om två andra, men viktiga saker: om det amerikanska institutet för grupptalan verkligen skall bära en uppgift som ser ut att vara mer lämpad för lagstiftning (att hantera frågan om orphan works, som DN inte ens förmår nämna). Här kan man definitivt försvara den åsikten, samtidigt som facit är entydigt deprimerande. Upphovsrättsintressen har nämligen dödat varje sådant förslag till lagstiftning de senaste tjugo åren. Den “juridiska strid” som DN skriver handlar också om konkurrensrättsliga problem med att förlagen och författarna – som sitter i styrelsen för bokregistret – gemensamt bestämmer priser. DN förmår förstås inte nämna detta heller. Förmodligen har man inte ens läst justitiedepartementets inlaga.

Det skulle varit möjligt att skriva en väldigt spännande ledare här. Om jag hade fått skriva en kritisk ledare om förlikningsavtalet skulle jag skriva om följande:

- Det innebär ett regulatoriskt misslyckande att grupptalaninstrumentet är det närmaste vi kommit reglering om orphan works och tyder på ett större problem: reformkostnaderna på upphovsrättens område har kommit att bli helt ohanterliga: ett rättssystem som bygger på FN-konventioner som implementeras i EG-direktiv som sedan förvandlas till nationell lag för att därefter också mängas in i handelsrättsliga system, ja, den lånar sig inte till demokratiska reformer.

- Hur ska vi säkerställa att det digitala biblioteket fortlever om något skulle ske med Google? Enkla regler för hanteringen av denna fråga är viktiga och behöver regleras bättre.

- Hur ska vi hantera den personliga integriteten om det finns en eller ett fåtal aktörer som kan se vad vi läser? Rätten att läsa anonymt är en demokratisk rättighet som behöver säkras i grunden. Här finns också en levande amerikansk debatt.

- Hur säkerställer vi allmänhetens intressen i bokregistret? Mitt förslag är att två eller fler platser bör reserveras för bibliotekarier.

Okunnigheten blir till sist patetisk. Jag menar, DN nämner ju inte ens Europeana. Deras förslag på en EU-lösning är ju i full schvung, och ja, samarbetar med Google:

Commissioner for the Internal Market and Services Charlie McCreevy, whose priorities include protecting intellectual property rights to encourage innovation in the knowledge economy, held an open informational meeting on Sept. 7 to discuss the effects of the Google Book settlement agreement on the European publishing sector, European authors, European consumers, and society at large. On the following day, Commissioner Reding, who has stated that “Europeana alone will not suffice to put Europe on the digital map of the world,” met in Brussels, Belgium, with Dan Clancy, engineering director of Google Books; Bruno Racine, president of the Bibliothèque Nationale de France; and several European publishers.

A joint statement issued by the two commissioners at the opening of this week’s meetings stressed the need for fully respecting copyright law to ensure fair remuneration for authors but also called upon Europe to “turn over a new e-leaf on digital books and copyright,” and welcomed public-private partnerships as a way to boost the digitization of books.

Following the meeting, the BBC reported that Google would offer scanned books to Europeana, allow two positions on its proposed Books Rights Registry to European representatives, and not add material that is out of print in the U.S. but still available for sale elsewhere, unless rightsholder consent is granted.

Det finns en sak som oroar mig här. De mest aggressiva motståndarna mot avtalet, och ett av de få förlag som helt dragit sig ur avtalet, är Bonniers. DN ägs av Bonniers. Jag tror att det var nobelpristagaren Friedrich Hayek som en gång noterade att förutsättningarna för att diskutera upphovsrätt och därtill hörande ämnen i medier som byggt sin ställning och makt på just denna rättsfigur måste anses vara relativt begränsade, och att detta riskerar att bli ett demokratiproblem.

När DN skriver så okunnigt om avtalet riskerar de just att ytterligare föda de konspirationsteoretiker som inte vill se något annat än en mäktig medieaktör som använder sin egen plattform som megafon för sina kommersiella intressen. Det hör till saken att jag inte tror att det är detta vi ser, men jag behöver en annan förklaring till den massiva okunnighet och brist på vilja till analys som dagens ledare visar upp.

Annars riskerar DN att förlora en hel del trovärdighet, tyvärr.

Uppdatering: Mårten skriver klockrent om det hela.

Produktionen av det mediokra och makten över smaken


Skulle Newsoms röst låta likadant utan en norm?

Idol är ett program som bygger på att talangfulla människor framför andras musik och bedöms för hur väl de efterliknar den ursprungliga musiken. I kvällens avsnitt rörde sig den estetiken nära en sorts animistisk religion när en av deltagarna påstods ha uppenbarat den avlidne Michael Jacksons ande. Michael, fick vi veta, var med honom i rummet.

Med honom i rummet var också den producerade musiksmak som förmodligen är ett långt mer effektivt verktyg för att säkerställa gamla musikstrukturers fortsatta dominans på musikmarknaden än upphovsrätten är. Jag tror att det vi ser här är egentligen en sorts instinktiv förståelse för att vi rört oss från ett samhälle där kontrollen över musiken kunde uttryckas i lagar som kunde sanktioneras med statens våldsmonopol (Weberska lagar) till ett samhälle där musikkonsumtionen styrs mindre av lagar än av normer. Det mest effektiva sättet att säkerställa att konsumtionen fortsätter att förstärka de existerande strukturerna är att se till att de blir normerande för vad vi lyssnar till och hur vi gemensamt bedömer talang.

Om vi bedömer talang utifrån förmågan att reinkarnera olika uttryck som musikindustrin redan äger säkerställer vi också att det som faller utanför låter märkligt. Alternative. Det är intressant. Faktum är att om jag hade hundra enheter av någon sorts pengar att satsa och skulle försvara den existerande musikindustrin, ja, då skulle jag nog satsa en del på lobbyister (precis som man gör i dag), men jag skulle satsa det mesta på olika typer av normerande mekanismer som Idol – för att också tydligt teckna bilden av vad “lyckat” utövande är. Inte bara handlar det om att frambesvärja döda popartister, det handlar också om att bli bedömd som “artist”. Det blir livsviktigt att kombinera olika egenskaper till en sorts artefakt – artisten – som är särskilt väl anpassad till den marknad som finns i dag.

Hela den strategin bygger också på en annan analys: att vi behöver dela normer när det gäller olika typer av konstnärlig smak. Det finns en sannolikhet att konsumtionen på kulturmarknader alltid kommer att vara koncentrerad, eftersom det är då som kulturkonsumtionen kan producera identitet. En fullständigt individualiserad kulturkonsumtion kan inte göra det. Det krävs en sorts nätverk i vilket konsumtionen äger rum, och det nätverket skapar ett värde för oss som sociala varelser, där vår konsumtion signalerar en sorts samhörighet.

Men det kanske mest intressant är det som röstas ut, produktionen av det mediokra. Genom att gradvis rösta ut olika deltagare produceras det mediokra i en serie exempel som sedan bildar en bakgrund till den slutliga idolen. Observera vad detta gör med begreppet “talang” – det är det som blir kvar när det mediokra rensats ut.

Kunde det vara annorlunda? Visst – det skulle vara möjligt att ha ett Idolprogram uppbyggt på andra regler. Fundera litet kring exempelvis vad följande regeluppsättningar skulle producera.

  • Absoluta röstetal. Det skulle vara möjligt att utnämna den deltagare till idol som först lyckas mobilisera ett visst antal röster i en omgång. Tävlingen skulle då kunna ta slut omedelbart, i första avsnittet, för att en person så förenat tittarna i bifall att idolstatus garanterats. Det skulle också vara möjligt att sekventiera detta – den som först uppnår 1 miljon röster tre program i rad vinner.
  • Originalitet. Vi skulle kunna får rösta efter originalitet – och rösta inte på den “bästa artisten” utan på den som visade något vi inte sett förut, något som utmanar. Bara egna verk skulle vara tillåtna.
  • Aggressivitet. Vi skulle kunna tänka oss att den flest vill stoppa i tävlingen vinner, att rösterna läggs mot deltagare i stället för på dem och att massiv avsky var något som vi uppskattade, som vi vill utforska mer för att utmana oss själva. Det är nästan samma tanke som ovan, men det blir en annan effekt.
  • Lott. Vi skulle helt slumpmässigt kunna välja ut deltagarna och rakt genom hela processen slumpa vem som stannar kvar och vem som får gå vidare.
  • Marknad. Vi skulle kunna ha en röstmarknad, där den som är villig att betala mest för rösterna får dem.
  • Matematisk analys. Vi skulle kunna fördefiniera en modell som vi ville använda, en komplex kalkyl som innehåller slumpelement, men också en jämförelse av de framförda verken med varandra för att hitta avvikande eller nya värden.

Det finns fler alternativ (kommentera gärna med förslag) och det vore möjligt att hitta processer som blottlägger helt andra värden tror jag. Det skulle också vara möjligt att i stället fokusera på remixer av framträdandena och ha parallella tävlingar för remix av de verk som framförs, eller bästa musikvideo m.m.

Men det relevanta är inte att förändra eller försöka förbättra. Jag tror att Idol gör precis vad man avsett – det skapar ett nätverk av normer kring musikkonsumtion som tar över den styrande roll som tidigare upphovsrätten spelade och säkerställer att den trögrörliga koncentration i kulturkonsumerandet inte skiftar snabbt till andra produktionsformer.

Det finns en koppling här också till det som i bland kallas “kvalitetsargumentet”. Olika debattörer har sagt att om vi släpper på upphovsrätten ens det minsta lilla så försvinner kvaliteten i det skapande. Det kanske mest försåtliga i det argumentet är inte den märkliga föreställningen om att det finns ett enkelt kvalitetsmått, så mycket som den naiva hållningen till hur kvalitetsintrycket produceras. Det är givetvis så att det som upplevs som kvalitet i mixning m.m. är en del av ett tilltal i en genre – och det enda som sagts i kvalitetsargumentet är att det tilltalet kommer att vara fortsatt efterfrågat, men den efterfrågan är skapad.

Kanske är det så att all upphovsrättskritik måste kombineras med försök att bygga alternativa normerande system för smaken? Men det är en utmaning som är mycket svårare än att “bara” reformera upphovsrätten. Newsom sjunger: I have read the right books/to interpret your looks – just det. Makten över de rätta böckerna spelar roll. 

Peach – plum – pear.

Svar till Martin Gelin

Martin Gelin bloggar om YouTube-artikeln som publicerades i söndags. Han har många bra kommentarer, men några saker håller jag inte med om. Först dock det jag håller med om.

Det är en enorm skillnad mellan Deans skrik och Allens rasism. Det är riktigt. Jag tror inte att varken forskarna i antologin eller jag skulle ha en annan åsikt. Det finns dock en likhet i att det var ett ögonblick avsett för en kontext som inte överlevde i andra, ja, faktiskt blev katastrofalt i de andra kontexterna. Men Gelin har rätt i att det är för enkelt att jämställa dem båda som forskarna gör, eller rättare sagt: att ett intressant tillfälle till differentialdiagnos går om intet i jämställandet.

Däremot tycker jag att Gelin missar poängen när han säger att Obama minsann drabbades av obevakade ögonblick också han. Min poäng handlade om hela kampanjen – Obamas kampanj var inte den gräsrotskampanj som den ibland tecknas som. Det var en professionaliserad version av Deans kampanj. Det räcker med att läsa Trippis skildringar av Dean-kampanjen för att se att de ofta inte hade en aning om vad de höll på med, att kampanjen präglades av oorganiserad kreativitet och entusiasm. Inslaget av dialog och gemensamt skapande var mycket större än det som Obamakampanjen sedan tillät. Professionaliseringen av sociala medier – inte bara av YouTube – syns också i det sätt på vilket de sociala medierna nu används i Vita Husets kommunikationsstrategier.

De obevakade ögonblicken kommer alltid att finnas, som Gelin påpekar, men de hanteras nu genast med kampanjer och med olika typer av snabba svar. De regisseras in i svaren på YouTube och kommentarerna på eventuellt obevakade ögonblick. Krishanteringen är nästan omedelbar. Professionaliseringen är svår att förneka, kan jag tycka.

Gelin skriver:

Min poäng med det här är att ingen politiker kan undgå YouTubes allseende öga. Det är svårt att hitta en kandidat som är mer försiktig, mindre benägen till panik och klumpiga uttalanden, än Obama. Ändå råkade han hela tiden ut för dessa “avslöjanden”.

Ja, men skadade de honom? Det räcker med att se till vad som hände med Dean och hur det gick för Obama för att ana skillnaderna. Just det att de är “avslöjanden” inom citationstecken är i sig en indikation på hur professionaliseringen griper in i sociala medier. Jag tror att det är viktigt att vara vaken för detta och inte lita på YouTubes allseende öga. Bara förekomsten av en universell distributionsplattform för video förändrar mycket, men den är inte immun mot maktens manipulationer.

Och när det gäller klassretoriken: läs gärna om det “negrianska kognitariatet” i boken, och återkom sedan. Jag kan inte för mitt liv se att den kritiken tillför något till de i och för sig allvarliga frågor som Gelin väcker. Men man måste skilja mellan form och innehåll här. Ingen förnekar att dessa frågor är viktiga, men det betyder inte att en pseudointellektuell klassdiskurs är vad vi ska önska oss. En verklig social kritik enligt de linker som Gelin tecknar behövs dock, men den lär vi inte få genom att slänga Antonio Negri på problemet.

Gelin igen:

bottom line är att personer med en viss bakgrund är bättre än andra på att inhämta värdefull information med hjälp av ny teknolgi, och den kunskapen kommer bli mer betydlsefull med tiden och riskerar därmed att skapa ett stort gap till de som inte “hänger med” – vilket inte nödvändigtvis är låginkomsttagare eller “arbetarklassen”, i USA är svarta ungdomar med låg inkomst exempelvis i den absoluta framkanten i nyhetskonsumtion och sociala medier på mobiltelefoner.

De socio-ekonomiska skillnaderna slår igenom också på nätet emellertid, även i politiskt engagemang. Pew Internet Research Institute konstaterade nyligen att förändringarna på detta område – om de alls kan skönjas – sker mycket långsamt.