Published October 31, 2009 by

…förväntansfullt och ritar avgrunder i imman med sina naglar. Nu kommer det våta mörkret. Nu kommer drömlös sömn och kalla gatlyktors blinda stirrande. Och jag sätter mig framför skärmen, letar i musikbiblioteket, hittar till sist det gift som jag behöver för att leva. Canto IV, Radio Inferno, Andreas Ammer och FM Einheit.

iTunes darrar litet, och dess genius säger med darrande stämma:

Jag ler. Plockar fram Blood Meridian och bläddrar, inte utan viss ängslan, efter det efterlängtade stycket, det som måste läsas innan oktober löses upp i löv och morgonfrost. Plötsligt står han där i rummet med mig, domare Holden, ler och säger:

Men are born for games. Nothing else. Every child knows that play is nobler than work. He knows that the worth or merit of a game is not inherent in the game itself but rather in the value of that which is put at hazard. Games of chance require a wager to have a meaning at all. […] This is the nature of war, whose stake is at once the game and the authority and the justification. Seen so, war is the truest form of divination. It is the testing of one’s will and the will of another within that larger will which because it binds them is therefore forced to select. War is the ultimate game because war is at last a forcing of the unity of existence. War is god.

Visst. Lasciate ogne speranza, voi ch’intrate. November bugar sig, bjuder in. Vi marscherar, på led – utan hopp.

Bardens röst skär genom nattens väntan. “The third day comes a frost, a killing frost.”, säger han och jag söker min trygghet i skämtet, slår upp Emily Dickinson och läser, långsamt och om och om igen, tills dess att skrattet tränger igenom:

“November always seemed to me the Norway of the year.”

Uncategorized

Published October 29, 2009 by

I dag gratulerar jag nätet på 40-årsdagen i SvD under strecket. Här också en uppsamling av övriga texter publicerade på sistone:

SvT Debatt: Hur kan vi demokratisera upphovsrätten:
http://svt.se/2.35188/1.1744297/hur_kan_vi_demokratisera_upphovsratten?lid=puff_1744308&lpos=rubrik

Mindpark: The Patriot Act, Källskyddet och debatten (i 100-serien):
http://mindpark.se/mindpark-034-the-patriot-act-kallskyddet-och-debatten/ &

CIO Sweden: “Jag är emot innovation”:
http://cio.idg.se/2.1782/1.262776/nicklas-lundblad-jag-ar-mot-innovation

Trendspaning: Om regelförenkling och e-förvaltning:
http://www.dfkompetens.se/trendspaning/veckans-it-politiskaspaning/2009-10-22_regelforenkling/index.xml

More to come!

Skrivet

Published October 19, 2009 by

Stefan pekade mig på den här artikeln av Lessig om transparens. Eftersom jag just själv skrivit en rapport om offentlighetsprincipen i informationssamhället är det självklart att jag kastade mig över den och läste.

Lessig hävdar i korthet att transparens skadar förtroendet för demokratin. Argumentationen är uppbyggd i tre led.

  1. Transparens skulle blottlägga en mängd olika korrelationer mellan hur folkvalda röstar och de bidrag de mottagit.
  2. Denna korrelation skulle misstas för kausalitet och leda till en insinuation om korruption (ja, jag gillade den meningen).
  3. Den insinuationen skulle skada demokratin eftersom ingen skulle bry sig om huruvida det låg sanning i den eller ej.

Det naturliga motargumentet, som Lessig också tar upp, är att folk inte är dumma. De kan förstå och hantera transparens och se korrelationer utan att se kausalitet. Men, och här kommer Lessigs intressanta motargument: det är just för att folk inte är dumma nog att lägga en massa av sin redan begränsade uppmärksamhet på att undersöka anklagelser om korruption som korrelationen skulle stelna till kausalitet i deras medvetanden – med den automatiska konsekvensen att respekten för demokratin urholkas.

Alltså, menar Lessig, skulle total transparens skada demokratin.

Resonemanget är starkt, och Lessig använder det för att driva en tes som han arbetat med tidigare om offentligt finansierade val i USA (han vill helt enkelt faktorera bort kampanjbidragen, och då spelar ju transparensen inte längre någon roll). I det fall som Lessig tillämpar resonemanget på kan han mycket väl ha en poäng. Men många kommer att läsa artikeln som ett angrepp på transparens i stort.

Felläsningen av Lessig är lätt: om korrelation förvandlas till kasualitet av stressade medborgare, ja, då kommer ju transparensen bara att föda konspirationsteorier och ryktesspridning. Vill vi verkligen ha en skvallertransparens? Är det vad offentligheten och insynen syftar till?

Jag tror att det är möjligt att utmana ett annat led i resonemanget, nämligen tanken att vi alla när vi inte orkar lägga uppmärksamhet på något automatiskt antar att korrelationer är kausaliteter. Lessig talar om en sorts “ignorance” – som kanske bäst översätts med “falsk kunskap” som uppstår när vi inte orkar ta reda på hur det förhåller sig. Det är i denna falska kunskap som vi landar när vi inte har tid att se efter, antar han.

Jag är inte säker på att det stämmer. Även om jag delar analysen att informationsöverlastningen skapar en uppmärksamhetsbrist, är jag inte övertygad om att denna leder till att vi landar i falsk kunskap. Långt mycket vanligare då att vi landar i skepsis. Det kan vara en unikt svensk iakttagelse – kanske har Lessig mer rätt i en amerikansk kontext (även om det blir väl stereotypt att hävda att amerikaner – i tvivelsmål – omfamnar föreställningen att de vet hur det är medan svenskar i stället avhåller sig från skarpa omdömen).

Korrelationen tas, tror jag, inte till intäkt så mycket för kausalitet som för en öppning för cynism – en sorts medvetet agnostiskt förhållningssätt till makten.

Men det kan i och för sig också skada demokratin. Samhällen där graden av skepsis mot makten växer är inte nödvändigtvis bättre däran än de samhällen där en (möjligen falsk) visshet om maktens korrumperande inverkan vinner fotfäste. Till en gräns är skepticismen förstås bättre, men efter denna gräns blir resultatet en distansering från de demokratiska processerna.

Men jag tror att den gränsen är nyckeln: vårt samhälle tål mer transparens.

I sammanfattning: Lessigs argument håller inte om det är så att vår minskade uppmärksamhet leder till skepsis i stället för falsk kunskap. Jag tycker att det finns mycket som talar för att så är fallet. Men det finns ett särskilt värde i att ifrågasätta den transparens som, som Lessig påpekar, blivit mer och mer lik uppenbarad sanning i det offentliga samtalet.

Lessigs exempel stödjer det: de insinuationer som han studerar är lärorika. Han pekar på att Hillary Clinton röstat olika före och efter bidrag av olika slag, och att det blivit allmänt känt. Men det gjorde hon som senator från New York. Inget hindrade henne att bedriva en så framgångsrik nomineringskampanj att hon sedemera blev USAs utrikesminister. Lessigs val av exempel visar antingen att insinuationen att hon tog pengar för att byta åsikt är alltför svag för att någon skall bry sig, eller att de flesta ser att korrelation inte är kausalitet. Jag tror det senare.

*

Den större diskussionen är emellertid en annan – den är om transparensen nu bör ersätta integriteten som grundvärde i diskussionen om hur vi bygger demokratiska samhällen. Och den diskussionen är på många sätt mycket svårare.

Integritet Transparens

Published October 18, 2009 by

Sakert som jag skulle vilja veta mer om denna söndag:

Om Final Fantasys cover på Peach Plum Pear finns inspelad någonstans med bättre kvalitet?

Och…

Notera mitten av låten. LOL.

Om det finns något grön parti som också är nationalistiskt, och som därför föreslår förstärkningar av försvarsbudgeten. Lyssnade på Lord Sterns föredrag om Green Growth på University Channel och det slår mig att om hela södra Europa kommer att bli Sahara så kommer de att vända sig norrut, mot länder med stort utrymme, litet folk och bättre klimat. Ett grön parti med en stark försvarspolitik byggd på premissen att klimatförändringarna kommer att inträffa och att vi måste väpna oss för att kunna bevaka våra gränser vore intressant. Eller finns redan den retoriken hos tristpopulisterna i SD? Kanske.

Om det inte finns en roll för begreppet “upplösning” i vetenskapsteorien? När jag lyssnar på vissa redogörelser för hur Descartes, Spinoza och Hobbes funderade kring en mänsklig mekanik där individer var att jämföra med molekyler i gaser, ja, då slår det mig att det kanske svåraste i vetenskapen är vilken nivå metaforer appliceras på. Se på epigenomiken och frågan om gener styr beteenden. Det är inte ett rent vetenskapligt problem, utan en fråga om vilken upplösning man studerar problemet i. Tror jag. Mer om detta om jag lyckas tänka igenom det.

Går det att göra en parodi på Rammstein? Efter att ha sett Pussy är jag inte säker längre. Men visst – det är ju bra. Fast Benzin är bättre. Ska bli kul att höra hela plattan. Men här finns liksom inget utrymme kvar för parodi — förlöjligande kanske, men inte parodi. Men det är inte menat som kritik, bara som en iakttagelse.

Varför har jag inte sett att Blixa Bargeld är en spitting image of Horace Engdahl förrän Mårten påpekade det?

Argh! Det är ju uppenbart. Ladadadahdahdaah.

Jag tror att det finns mycket intressant att säga om Amartya Sens senaste bok (The Idea of Justice) som jag precis läst. Men det som hände var att den fick mig att *verkligen* vilja läsa Theory of Moral Sentiments, så nu är jag fast i det i stället! Gah!

Söndagsångest bekämpas f.ö. bäst med massor av varmt te (studier visar att den som håller i varma kärl och dricker varma drycker blir lyckligare – och eftersom alla nuförtiden verkar tro på lyckoforskning tänkte jag bara säga det) och mandariner. Och nu, då, Gudrun Gut. Tjobedo.

Öppen fråga uppdatering

Published October 16, 2009 by


Skulle Newsoms röst låta likadant utan en norm?

Idol är ett program som bygger på att talangfulla människor framför andras musik och bedöms för hur väl de efterliknar den ursprungliga musiken. I kvällens avsnitt rörde sig den estetiken nära en sorts animistisk religion när en av deltagarna påstods ha uppenbarat den avlidne Michael Jacksons ande. Michael, fick vi veta, var med honom i rummet.

Med honom i rummet var också den producerade musiksmak som förmodligen är ett långt mer effektivt verktyg för att säkerställa gamla musikstrukturers fortsatta dominans på musikmarknaden än upphovsrätten är. Jag tror att det vi ser här är egentligen en sorts instinktiv förståelse för att vi rört oss från ett samhälle där kontrollen över musiken kunde uttryckas i lagar som kunde sanktioneras med statens våldsmonopol (Weberska lagar) till ett samhälle där musikkonsumtionen styrs mindre av lagar än av normer. Det mest effektiva sättet att säkerställa att konsumtionen fortsätter att förstärka de existerande strukturerna är att se till att de blir normerande för vad vi lyssnar till och hur vi gemensamt bedömer talang.

Om vi bedömer talang utifrån förmågan att reinkarnera olika uttryck som musikindustrin redan äger säkerställer vi också att det som faller utanför låter märkligt. Alternative. Det är intressant. Faktum är att om jag hade hundra enheter av någon sorts pengar att satsa och skulle försvara den existerande musikindustrin, ja, då skulle jag nog satsa en del på lobbyister (precis som man gör i dag), men jag skulle satsa det mesta på olika typer av normerande mekanismer som Idol – för att också tydligt teckna bilden av vad “lyckat” utövande är. Inte bara handlar det om att frambesvärja döda popartister, det handlar också om att bli bedömd som “artist”. Det blir livsviktigt att kombinera olika egenskaper till en sorts artefakt – artisten – som är särskilt väl anpassad till den marknad som finns i dag.

Hela den strategin bygger också på en annan analys: att vi behöver dela normer när det gäller olika typer av konstnärlig smak. Det finns en sannolikhet att konsumtionen på kulturmarknader alltid kommer att vara koncentrerad, eftersom det är då som kulturkonsumtionen kan producera identitet. En fullständigt individualiserad kulturkonsumtion kan inte göra det. Det krävs en sorts nätverk i vilket konsumtionen äger rum, och det nätverket skapar ett värde för oss som sociala varelser, där vår konsumtion signalerar en sorts samhörighet.

Men det kanske mest intressant är det som röstas ut, produktionen av det mediokra. Genom att gradvis rösta ut olika deltagare produceras det mediokra i en serie exempel som sedan bildar en bakgrund till den slutliga idolen. Observera vad detta gör med begreppet “talang” – det är det som blir kvar när det mediokra rensats ut.

Kunde det vara annorlunda? Visst – det skulle vara möjligt att ha ett Idolprogram uppbyggt på andra regler. Fundera litet kring exempelvis vad följande regeluppsättningar skulle producera.

  • Absoluta röstetal. Det skulle vara möjligt att utnämna den deltagare till idol som först lyckas mobilisera ett visst antal röster i en omgång. Tävlingen skulle då kunna ta slut omedelbart, i första avsnittet, för att en person så förenat tittarna i bifall att idolstatus garanterats. Det skulle också vara möjligt att sekventiera detta – den som först uppnår 1 miljon röster tre program i rad vinner.
  • Originalitet. Vi skulle kunna får rösta efter originalitet – och rösta inte på den “bästa artisten” utan på den som visade något vi inte sett förut, något som utmanar. Bara egna verk skulle vara tillåtna.
  • Aggressivitet. Vi skulle kunna tänka oss att den flest vill stoppa i tävlingen vinner, att rösterna läggs mot deltagare i stället för på dem och att massiv avsky var något som vi uppskattade, som vi vill utforska mer för att utmana oss själva. Det är nästan samma tanke som ovan, men det blir en annan effekt.
  • Lott. Vi skulle helt slumpmässigt kunna välja ut deltagarna och rakt genom hela processen slumpa vem som stannar kvar och vem som får gå vidare.
  • Marknad. Vi skulle kunna ha en röstmarknad, där den som är villig att betala mest för rösterna får dem.
  • Matematisk analys. Vi skulle kunna fördefiniera en modell som vi ville använda, en komplex kalkyl som innehåller slumpelement, men också en jämförelse av de framförda verken med varandra för att hitta avvikande eller nya värden.

Det finns fler alternativ (kommentera gärna med förslag) och det vore möjligt att hitta processer som blottlägger helt andra värden tror jag. Det skulle också vara möjligt att i stället fokusera på remixer av framträdandena och ha parallella tävlingar för remix av de verk som framförs, eller bästa musikvideo m.m.

Men det relevanta är inte att förändra eller försöka förbättra. Jag tror att Idol gör precis vad man avsett – det skapar ett nätverk av normer kring musikkonsumtion som tar över den styrande roll som tidigare upphovsrätten spelade och säkerställer att den trögrörliga koncentration i kulturkonsumerandet inte skiftar snabbt till andra produktionsformer.

Det finns en koppling här också till det som i bland kallas “kvalitetsargumentet”. Olika debattörer har sagt att om vi släpper på upphovsrätten ens det minsta lilla så försvinner kvaliteten i det skapande. Det kanske mest försåtliga i det argumentet är inte den märkliga föreställningen om att det finns ett enkelt kvalitetsmått, så mycket som den naiva hållningen till hur kvalitetsintrycket produceras. Det är givetvis så att det som upplevs som kvalitet i mixning m.m. är en del av ett tilltal i en genre – och det enda som sagts i kvalitetsargumentet är att det tilltalet kommer att vara fortsatt efterfrågat, men den efterfrågan är skapad.

Kanske är det så att all upphovsrättskritik måste kombineras med försök att bygga alternativa normerande system för smaken? Men det är en utmaning som är mycket svårare än att “bara” reformera upphovsrätten. Newsom sjunger: I have read the right books/to interpret your looks – just det. Makten över de rätta böckerna spelar roll. 

Peach – plum – pear.

Kreativitet Upphovsrätt