Polisen i Skåne tillkännagav nyligen att de planerar publicera bildmaterial som framkommit i utredning för att se om de kan hitta de personer som syns på bilderna. Publiceringen kringgärdas av ett antal olika villkor. Det kanske viktigaste är att det skall röra sig om brottsmisstänkta personer. Det betyder att polisen inte kan publicera bilder på någon som de tror att det skulle kunna ha nytta av att tala med i utredningen bara för att få tag på denna person – eller skulle kunna betyda detta i alla fall. Den misstänksamme anför möjligen att det går att misstänka vemsomhelst för vilket brott som helst, och att inskränkningarna inte är särskilt betydande. Vidare skall det gälla brott där två års fängelse ingår i straffskalan (men inte nödvändigtvis utgör minimistraffet). De andra inskränkningarna och säkerhetsåtgärderna handlar om processen och beslutsgången.

Hur bör det fria samhället ställa sig till publiceringar av detta slag?

Innan vi djupdyker i den frågan kan det vara intressant att diskutera en annan sorts polispubliceringar: nämligen publicerandet av bilder på dömda brottslingar. I det fallet rör det siog om publiceringar som ligger nära forna tiders skamstraff och dessa publiceringar kan endast motiveras med allmänpreventiva eller individualpreventiva teorier. Det försvårar för brottslingen att begå ett nytt brott, eller avskräcker andra från att begå brott i och med att ett betydande socialt stigma fogas till övriga påföljder. Skamstraffen har utrangerats ur straffrätten i ganska hög utsträckning, kanske på grund av att de anses vara otidsenliga. (De rester som finns kvar återfinns i upphovsrätten, där regler om att den dömde skall bekosta publiceringen av en dom mot sig själv intressant nog infördes i och med de senaste ändringarna i upphovsrättslagen – det finska lagutskottet tyckte att detta var en så kontroversiell regel att man valde att tydligt säga att personers fysiska namn inte skall publiceras!) Effekten av skamstraffen är också tveksamma. Det finns inga storskaliga studier som visar att de fungerar som avsett – det enda som studier visar sker är att de får svårare att återanpassa sig till samhället, och detta i sin tur ökar risken för återfall i brott.

Sannolikt är denna typ av publiceringar alltså knappast samhällseffektiva eller försvarbara.

När det gäller polispubliceringar under utredningsfasen skiftar motiveringen. Plötsligt blir det möjligt att tänka sig ett tredje skäl till att låta publicering ske – nämligen att det ökar sannolikheten att man kan gripa den som misstänkts för ett brott. Det finns i detta en individualpreventiv och allmänpreventiv komponent, men det kanske viktigaste är att publiceringen kan sägas öka den uppklarningsprocent som finns för olika brott. I dag är den förhållandevis låg för en hel del brott. Trots att vi har 67% uppklarningsprocent för brott med dödlig utgång (2008) har vi 32% för grov misshandel. För våldtäkt är motsvarande siffra 42% och 26% för rån. För brott som inte skulle komma ifråga – som villainbrott – har vi en uppklarningsprocent på 9%. (Siffrorna från BRÅ)

Antag nu, för argumentets skull, att kollaborativ identifiering med hjälp av polispublicering skulle kunna öka uppklarningsprocenten. Fler åker kanske fast. Då skulle detta ha en hel rad olika effekter: dels skulle det ha de preventiva effekter vi talar om, men det skulle framförallt ha legitimitetseffekter: polisens legitimitet skulle öka. Det i sin tur skulle inte bara ha preventiva effekter, utan kanske också leda till att vi kunde minska de olika medel som tilldelas polisen och därmed nå vissa samhällsekonomiska besparingar.

Hur väger vi då dessa fördelar mot de nackdelar som publiceringen innebär? Att oskyldiga kan hängas ut är uppenbart. Vilka principer bör vi arbeta med? Låt oss se på några möjliga förslag.

  • Utilitaristisk kalkyl. Vi kan räkna på det. Om polispubliceringarna förväntas innebär en genomsnittlig ökning av uppklarningsprocenten på X% så anser vi att det är en rimlig åtgärd. Vi kan ha en mer komplicerad ekvation där preventiva effekter kvantifieras också, sjunkande siffror för begångna brott m.m. kan inkluderas. Kort sagt – vi kan förvandla detta till en sorts Excel-beslut. Då bekymrar inte ändamålsglidning alls, eftersom vi anser att ändamålet bör glida om ekvationen förändras till det bättre.
  • Principiell diskussion. Vi kan söka efter principer som skall hjälpa oss i beslut som detta. Det finns flera olika möjliga alternativ:  “Absolut rättighet”-principen skulle kunna antas betyda att det under inga omständigheter är rätt att kränka den personliga integriteten. Resonemang som detta för vi redan när det gäller kroppsstraff. Om polisen kunde tortera skulle det sannolikt leda till preventiva effekter såväl som ökande uppklarningsprocent, men vi är inte ens beredda att diskuetar det. Diktaturprincipen är en annan möjlighet: enligt denna bör vi utforma statens rättigheter (och där inkluderar jag just nu polisens) utifrån att de skall kunna ärvas på kort tid av en diktatur och inte innebära ett hot mot medborgarna. På basis av denna princip skulle vi exempelvis kunna avråda från polispubliceringar för att om de används av en diktatur skulle de kunna bli ett oerhört effektivt kontrollverktyg.[1] Ekvivalensprincipen skulle också kunna tillämpas. Antag att vi anser att detta nya tekniska förfarande bara tillåter polisen att göra vad den redan kunnat göra men mer effektivt: då skulle vi kunna hävda att det är oproblematiskt bara för att det är ekvivalent med vad som redan sker och därför legitimt. Argumenten för en sådan hållning skulle kunna vara att polisen redan kan publicera fantombilder och liknande bildmaterial.

De flesta landar i den utiltaristiska kalkylen, och det tycks också polisen ha gjort. Det syns inte minst på deras försök att bygga en process som skall ta hänsyn till och försöka minska riskerna för att polispublicering missbrukas. I själva verket kan det vara värt att försöka fundera kring den principiella diskussionen också.

En mer pliktetisk politisk debatt skulle i detta fall inte vara fel: den nya teknikens lockelser kanske bäst kan mötas med principer i stället för med svårgrundande räkneförsök?

[1] Vän av ordning påpekar att en diktatur kan införa en sådan regel med lätthet. Svaret på det är att det givetvis stämmer – men då är det diktaturen som måste ta kostnaden ur ett legitimitetsperspektiv för det. Om vi redan demokratiskt infört mekanismer som kan användas av en diktatur behöver de endast ändra tillämpningen av mekanismen och då blir det billigare för diktaturen att angripa sitt folk.