1. Datorn är ett fantastiskt verktyg, men skärmen distraherar och det händer så mycket att även om du bara tar anteckningar så är det nästan omöjligt att inte svara på en ping eller en chattruta som poppar up. Eller läsa det senaste epostbrevet. Och när vi möts behöver jag all din uppmärksamhet. Uppmärksamhet är värdefull, och jag försöker att inte kalla till möten där jag gör anspråk på uppmärksamhet när det inte är något jag vill att vi verkligen möts om, gemensamt. Diskuterar och värderar. 
2. Högre kognitiva funktioner, som kritik, kreativitet och koncentration kräver en grundberedskap i hjärnan som fordrar att uppmärksamheten in fragmenteras av en miljon olika saker på skärmen. Och alla dessa egenskaper är saker som jag behöver när vi har våra möten.
3. Vår iakttagelseförmåga när det gäller andra fordrar att uppmärksamheten inte splittras, och jag vill att du fokuserar på de andra i teamet när vi har våra möten. Dessa människor är dina kollegor, och att lära sig hur de fungerar, reagerar och tänker är en förutsättning för att vi skall lyckas som ett team. Att investera i dem garanterar en avkastning i allt vårt arbete.

Motargumenten är många. Vissa menar att möten fastnar i spekulation om ingen kollar fakta på nätet, andra menar att möten knappast någonsin är intressanta hela tiden och ytterligare några menar att deras arbete är så viktigt att de måste finnas tillgängliga även i möten. I korthet har jag inget tålamod med något av dessa argument. Om det behövs faktakoll kan en person, kanske den som tar anteckningar för gruppen, kolla nätet och alla kan delta. Om mötena inte är intressanta hela tiden är det okej att lämna dem. Om du är så viktig att du inte kan koncentrera dig på oss, visar du bara att du inte anser att vi är viktiga, och då kan du strunta i mötet. Och så vidare. Förenklat, visst, men ganska nära sanningen.

Ett annat, mer intressant argument, är att datorer i dag kan användas för att gemensamt arbeta fram dokument och i möten skapa nya lösningar tillsammans. Litet som att rita på en whiteboard tillsammans. Det tror jag faktiskt på, men dessa möten är ganska speciella och om alla kommer överens om hur samarbetet ska gå till kan det gå alldeles utmärkt.

De bästa möten jag har nu för tiden är möten där jag fått förberedande material, tagit mig tid att läsa det, sammanfatta det och sedan skriva en eller två stycken om vad jag tror, och sedan mött den jag arbetar med. I slutet av mötet tar vi vardera och sammanfattar vad vi har att göra, och vad nästa steg är. Vi skiljs sedan åt med ett nytt mötesdatum om det krävs. Vad jag tror att jag insett mer än någonsin under min tid här är att det är svårt att mötas. Det är en konst som måste läras in, och som inte alls automatiskt behärskas av oss alla.

Ytterst kanske insikten är denna: att mötas är ett hantverk som kan läras ut, läras in och utvecklas.

(Bild ovol CC Attrib, se http://www.flickr.com/photos/sixteenmilesofstring/2736544035/sizes/l/in/photostream/ )

Missförstå mig inte nu. Jag älskar matematik, och faktum är att det är möjligt att leka med matematik också, men det är inte det jag ser. Istället hör jag föräldrar säga till mig att de oroar sig för sina barns akademiska meriter – när barnen är i åttaårsåldern. Samma föräldrar har förstås förfärligt litet tid att leka med barnen, alldeles oavsett om det är att leka med dataspel, star wars lego eller fotboll. I stället får barnen tidigt en alltmer regimenterad bild av världen, stöpt i förutbestämda kategorier, och fri från kreativa analogier. Barnen lyckas inte heller leka sig till sociala roller eller en spännande identitet, utan landar i en identitet flätad av föräldraförväntningar och testresultat. I värsta fall identifierar de sitt egenvärde med just dessa testresultat, och när skolan väl är över väntar en skrämmande övergång till en värld som inte mäter livet på det sättet.

Under en resa nyligen läste jag Clayton Christensens bok How will you measure your life? Det är en tänkvärd samling betraktelser av en av de kanske mest lästa managementförfattarna i USA idag. Christensen skrev The innovator’s dilemma som blev en bibel för alla de som försökt förstå teknikutvecklingen, och sedan dess har han följt upp med en serie av intressanta böcker om samma ämnen. Jag skall medge att jag närmade mig denna bok med ganska mycket skepsis (varför skulle en managementkonsult nödvändigtvis ha något intressant att säga om hur vi mäter våra liv?), men snart fångades jag av Christensens ärliga försök att utforska frågan om hur vi mäter, utvärderar och värderar våra liv.

Christensen bygger boken på en artikel i Harvard Business Review (se här) och hans slutsatser är enkla. Vi värderar relationer, vi värderar kreativitet, vi värderar — ytterst — det som vi lär oss i leken. Hur paradoxalt är det då inte att de föräldrar som vill ge sina barn ett bra liv då styr dem bort från leken? Det beror förstås inte på illvilja. Testresultat och matematikkunskaper kan mätas enkelt, och studier öppnar dörren till en mångfald av möjligheter i livet. Men för att veta vilken av de möjligheterna som du vill utforska måste du å andra sidan leka! Utan leken blir en rikedom av möjligheter en öken av alternativ.

Fantasi, analogier, lek och spel handlar också om känslor. Om att utforska hur vi känner när vi vinner, förlorar och när vi kör fast. Leken hjälper inte bara med att utforska värden, den hjälper oss också att navigera hur vi känner oss när vi möter motgångar och problem. Slutsatserna tycks enkla. Lek, Lek själv, lek med barnen. Ta litet tid och kika på den rika forskningen kring leken och spelandets roller. Här är några roliga länkar:

• Institute of Play. Ett institut som sysslar med leken, spelandet och hur det kan användas för allt från lärande till organisationell problemlösning. 
• Gameful. En webbsite som samlar olika speldesigners och lekar för vidare utforskning.
• Playful Britain. En rörelse som försöker skapa nya utrymmen för lek och bevara leken i samhället i England. Mycket intressant med en folkrörelse för lekens framtid!
• American journal of play. En fantastisk tidskrift med många ämnen, rika diskussioner och intressanta vinklingar.

Ta leken på allvar. Det blir roligare så.

(Bild epsos.de från Flickr. CC attrib)

Nu har jag emellertid inte varit i Almedalen på tre år, och har ingen aning om vad jag borde göra, inte får missa och så. Därför tänkte jag att jag kanske kan ställa den frågan publikt, och se om någon har vänligheten att berätta om vilka olika saker jag borde lyssna på, eller samtal man kan delta i. Kommentera gärna, eller mejla mig om du har några idéer.

Jag håller på att fila på en längre post om hemvändandet också, och de tankar det väcker, men den kommer litet senare. Just nu är jag i full fart med en miljon olika saker här i Mountain View som måste avslutas först. Läser Richard Wisemans bok om As If principen, också. Även den förtjänar en bloggpost. Jag skrev om hans Quirkology här.

Well. It has been several years, and I have managed and enjoyed it, but I must admit that the best advice I have gotten is advice not found in glossy management books, but rather the advice found in Marcus Aurelius Meditations. Since I did not mention that the last time I thought I would share a few examples:

On conflicts, gossip and concentration of effort

“Do not waste the remainder of thy life in thoughts about others, when thou dost not refer thy thoughts to some object of common utility. For thou losest the opportunity of doing something else when thou hast such thoughts as these,–What is such a person doing, and why, and what is he saying, and what is he thinking of, and what is he contriving, and whatever else of the kind makes us wander away from the observation of our own ruling power. We ought then to check in the series of our thoughts everything that is without a purpose and useless, but most of all the over-curious feeling and the malignant;” 

Aurelius’ point is not that conflicts are unimportant, but that they are viruses that eat time. They will, if given a chance, consume you. Granted, his advice is hard to follow – he thought of his writings as spiritual exercises and often failed himself – but it is worth aspiring to.

On work-life balance

“Men seek retreats for themselves, houses in the country, sea-shores, and mountains; and thou too art wont to desire such things very much. But this is altogether a mark of the most common sort of men, for it is in thy power whenever thou shalt choose to retire into thyself. For nowhere either with more quiet or more freedom from trouble does a man retire than into his own soul, particularly when he has within him such thoughts that by looking into them he is immediately in perfect tranquillity; and I affirm that tranquillity is nothing else than the good ordering of the mind. Constantly then give to thyself this retreat, and renew thyself; and let thy principles be brief and fundamental, which, as soon as thou shalt recur to them, will be sufficient to cleanse the soul completely, and to send thee back free from all discontent with the things to which thou returnest. For with what art thou discontented? With the badness of men? Recall to thy mind this conclusion, that rational animals exist for one another, and that to endure is a part of justice, and that men do wrong involuntarily; and consider how many already, after mutual enmity, suspicion, hatred, and fighting, have been stretched dead, reduced to ashes; and be quiet at last.”

Stress is nefarious, and I have not always management it well. But when I have not it is because I have, frankly, not had “a good ordering of the mind”. I have not had “principles … brief and fundamental”, and so I have allowed myself to be stressed over what was really nothing. At least not in view of the dead, “reduced to ashes”, and that perspective is actually not a bad one. The other thing this passage teaches is that this notion that going away solves anything is just wrong. Vacation is many things, but not an antidote to stress.

On task management

“Occupy thyself with few things, says the philosopher, if thou wouldst be tranquil.–But consider if it would not be better to say, Do what is necessary, and whatever the reason of the animal which is naturallysocial requires, and as it requires. For this brings not only the tranquillity which comes from doing well, but also that which comes from doing few things. For the greatest part of what we say and do being unnecessary, if a man takes this away, he will have more leisure and less uneasiness. Accordingly, on every occasion a man should ask himself, Is this one of the unnecessary things? Now a man should take away not only unnecessary acts, but also unnecessary thoughts, for thus superfluous acts will not follow after.”

This is one of the best ways of prioritizing I know. Do what is necessary. Leave the unnecessary aside. It can really be as easy as that.

On not accepting the problem as stated by others, especially if they are hostile

“Do not have such an opinion of things as he has who does thee wrong, or such as he wishes thee to have, but look at them as they are in truth.”

Again, never accept the views of others. Look at the thing and decide what it is. Simple? Yes, in theory. But hard to do when you are in the midst of a heated conversation.

I find Marcus Aurelius work a constant companion and curious comfort. There is so much in it that it is worthwhile to read at least once a year, I keep coming back to it with great hopes, and am never disappointed. There is an admonition in his words, but it is wholly deserved. 

Från Slim Cessnas sorgset ylande Hold My Head går vi snabbt vidare till Antic Clay och en mer traditionell blues. Därefter beklagar Reverend Glasseye den dumme pojkens öde. Vi landar i mer högtidliga Birch Books Feet of Clay, en resignerad visa om cyklernas meningslöshet där till och med textens klichérim uttrycker en kosmisk leda (Have some fun/Under the sun). Därefter rycker vi upp oss med vägarbetarens blues och Old Pine Box av The Dead Brothers. Frustande snabb stomprytm blandas med pianoarpeggion och sedan bryter det samman i gitarrångest – sedan en sång om flickvännen som bor i källaren i en låda av tallträ. Peculiar Pretzelmen kontrar med att det kanske är dags att kontakta begravningsentreprenören. Och vi avslutar med en passande optimistisk observation från Graham Lindsey: Tomorrow is Another Night. Sådärja! Ha en underbar helg.

(Bild CC Attrib: Smabs Sputzer)

Diognetus: Min vän, det var länge sedan jag såg dig! Var är du på väg?
Eyquem: Jag är ute i samma ärende som du, lärandets! Jag skall posta dessa skrifter som jag skrivit till mina elever, för att se till att de lär sig mer om den klassiska filosofin. Visst undervisar även du i filosofi?
D: Visst gör jag det, men skrifter…vad är det för skrifter?
E: Essäer, om de olika filosoferna. Det är, enligt min mening, det bästa sättet att lära sig. En prövande skrift som öppnar för personliga erfarenheter och tänkande.
D: En utmärkt form, men kanske litet…stel?
E: Hur menar du?
D: Jag skulle aldrig låta mina elever läsa en essä. Mycket bättre att samtala om saken, sitta ned och i samtalet gemensamt upptäcka frågorna och filosoferna. Det tycks mig ett renare sätt att bilda sig.
E: Tja, kanske. Det låter ju tidskrävande. Och hur ska du sedan veta att de lärt sig något? Jag plockar hit dem och sedan förhör jag dem på essäerna. Då vet jag ju om de förstått vad de läst.
D: Verkligen? Det skulle jag aldrig göra. Jag ser till att de skriver dialoger i stället. Det är ju först när någon skriver en dialog, representerar båda sidorna av argumentet och hur det flödar mellan parterna som vi vet att de verkligen förstått vad de lärt. Dialogen, inte essän är det ultimata verktyget för att utforska filosofin.

E: Dialoger leder ju ingenstans. Hur ska filosofin som vetenskap kunna utvecklas om vi bara skrev dialoger hela tiden? Nej, det var nog tur att dialogerna dog med Platon.
D: Nå, nu finns det fortfarande många dialoger efter Platon. Leopardis utmärkta dialoger är ett exempel. Ett annat är Douglas Hofstadters dialoger i Gödel Escher Bach. Men att läsa dialogerna är inte lika viktigt som att skriva dem. Du förhör dina elever, och de kan kanske rapa upp några svar, men vet de verkligen hur argumentet rör sig i språket, hur det kan förändras, vilka andra frågor det ligger nära och berör? Dialogen kräver att dina studenter själva ger sig ut i argumentet, essän är ju blott en halvdan karta, ett grynigt foto av frågan du vill studera.
E: Men vad säger du! Essän tillåter oss ju att på djupet utforska en fråga, beskriva den, skissa den och sedan kan du enkelt lösa problemet du beskriver genom att läsa två essäer. Dialogen mellan texterna är viktigare än den i texterna. Essän tillåter oss att tala till punkt, där dialogen är styrd och lätt manipuleras efter författarens önskan. Tror du någon författare av en dialog någonsin funnit sig tycka annorlunda när han satt punkt? Dialogens form är antagonistisk, den ställer två åsikter mot varandra, och snart nog fastnar författaren i att ge de bästa argumenten till sin representant i dialogen. Det är som att spela schack med sig själv: varken spännande eller särskilt intressant.
D: Anledningen till att du tror att dialogen måste vara antagonistisk, min vän, är att du lever i en kultur som så fullt och helt domineras av essän. I sina värsta former förfaller ju essän till ren polemik, till smutskastande och karaktärsmord. Och då finns inget intresse för essäisten att “pröva” olika åsikter som det så fint heter. Att tala till punkt är ju bara ett kodord för att inte lyssna till andra ståndpunkter.

En ung man vid namn Giacomo ansluter sig till sällskapet.

Giacomo: Och glöm inte att dialogen aldrig behöver inskränka sig bara till två personer, det står alltid författaren fritt att lägga till en tredje, och då försvinner ju ditt argument om att författaren hejar på en sida.
E: Verkligen? Om författaren lägger till en person på den sida som han hejar på då har han ju knappast visat sin storslagna neutralitet, eller hur?
D: Nej, men det handlar ju också om förtroende för författaren, om du inte litar på att en författare skall försöka hitta sanningen så spelar det väl liten eller ingen roll om denne författare använder dialogen eller essän som sitt verktyg för att ljuga dig rätt upp i ansiktet?
Giacomo: Dessutom kan rollerna växla. Ett av problemen med dialogen är faktiskt att det kan vara svårt att läsa karaktärerna som tydliga förespråkare för något särskilt argument, och när personerna blir många, som i några av Platons dialoger, så kan själva mängden deltagare trötta ut den mest flitige läsare.
E: Nå, det kanske kan stämma. Men essän är en sluten form, den når ett slut och dess elliptiska komposition tillåter författaren att hantera ett avgränsat ämne utan att gå vilse i diskursen. Dialogen expanderar och tar sig överallt, den måste lämna intressanta frågor vid vägkanten som gammalt skräp och den är inte heller särskilt enkel att bygga in i ett vidare verk, eller en tradition. Det är omöjligt att tänka sig vetenskapen som en serie dialoger, hur skulle det sett ut om Einstein skrivit dialoger i stället för artiklar om sina vetenskapliga resultat? Och artikeln är en närmare släkting till essän än dialogen.
D: Ja, hur skulle det sett ut om vi haft en dialogisk vetenskap? Det är inte en vansinnig fråga. Lärandet kanske skulle vara mindre isolerat och organiserat i stuprör, vi kanske hade sett fysiker debattera med litteraturvetare och filosofer samtala med kemister eftersom deras behöva av att skriva dialoger snarare skulle ha fostrat umgänge än det ensamma artikelskrivandet på kammaren. Dialogen speglar organisationen av vetandet och vetandets produktion. Om vi lär oss i samtalet med andra, skriver vi naturligt dialoger. Om vårt lärande är ensamt fastnar vi i den vetenskapliga artikeln och essän. Jag håller med om att de är varandras nära släktingar.
E: Nå, så äntligen något du håller med om. Nej. Jag är sen. Jag måste posta mina essäer.
D: Och jag måste samtala med Giacomo. Han har verkat så nedstämd på sistone.

De skiljs åt.

Det är svårt att hitta någon jämförelse med andra sporter, en kata liknar mest ett kanoniserat musiksstycke som alla instrumentalister måste lära sig att behärska och genom hur vi spelar stycket, eller utför katan, kan en mängd olika saker utläsas om oss. Andra menar att katan är en sorts grammatik ur vilken vi kan lära oss hur vi skapar den poesi som vi uttrycker i randori, den fria kampen. Båda metaforerna äger sin riktighet tror jag. Kata erbjuder en enormt effektivt metod för att samla, bevara och överföra kunskap. Men en kata är ett extremt effektivt lagringssätt. En kata måste “packas upp” för att den skall kunna överföra all den kunskap som den rymmer, och det är här det blir svårt. Problemet påminner litet om ett problem i datavetenskapen: en kompressionsalgoritm som förkortar en fil kan, som i bildformatet jpg, förlora litet av kvaliteten i bilden, men med rätt teknik kan vi återskapa en del, och samtidigt få den effektivare, mindre filstorleken som kompressionen ger.

När man packar upp en kata gör man det medelst något som kallas bunkai. Ordet betyder att “plocka sönder” eller “packa upp” och det är precis vad det handlar om. Genom att tolka rörelserna i katan, upptäcka hur de hänger samman och förstå hur de kan varieras lär vi oss nya tekniker och fördjupar vår förståelse av katan. Skickliga katautövare måste ha packat upp katan för att förstå hur de skall bygga rytm, skapa sammanhang och betona olika rörelser i katan. Den som inte förstår det påminner mest om en mekaniskt skicklig pianist som spelar igenom ett stycke så snabbt som möjligt. Pauserna, eller mellanrummen mellan teknikerna, är betydelsebärande och viktiga. Den som är tillräckligt enveten kan i katan hitta gångna mästares viskningar och lärdomar, och dessa mästares insikter kan återupptäckas efter århundraden.

Själv har jag nu i några månader studerat Bassai Dai. Det är en oerhört vacker kata, men den är inte lätt att tränga in under huden på. Det hela kompliceras också litet av att jag lärde mig Bassai Dai första gången när jag tränade Shito Ryu, och på något vis tilltalar den formen mig litet mer. Så här ser den ut i Shito Ryu:

Nu tränar jag Shotokan och skillnaderna är intressanta i sig, men i Shotokan är det en mycket mer “tung” kata:

När vi sedan kommer till Bunkai blir det intressant. Nakayama-sensei och Kanazawa-sensei har olika tolkningar, men båda är intressanta. Kanazawa här:

Nakayama här:

(Varefter jag studerat dessa olika videos slår mig åtminstone två saker. Det första är att kampkonsterna kommer att förändras nu när det är trivialt att videofilma mästare. Den dokumentation som funnits hitintills har ju varit ganska mager och nu kan plötsligt elever se riktiga stormästare på YouTube. Det andra är att jag undrar vad vi därmed kommer att gå miste om. Det finns onekligen något i den klassiska överföringen av kunskap från mästare till elev som är mycket mer kraftfullt än någon video. Kommer vi att se plattare tolkningar av kator, en större enhetlighet? Eller kommer vi att se en ny guldålder?)

Jag har enormt mycket kvar att lära mig, men en sak har slagit mig under arbetet med katan. Konsten att komprimera sina kunskaper på ett sätt som verkligen kan överföras till andra med enkla medel är det kanske tydligaste beviset på att man bemästrat ett ämne, och att packa upp denna komprimerade kunskap är ett av de mest effektiva sätten att lära sig på. Det är svårt, vi måste nästan lura en kata att ge upp sina hemligheter. Locka av den vad den vet. Och det är först då kunskapen blir så värdefull så att vi verkligen gör den till en del av oss själva.

Verklig kunskap är inget som serveras oss, det är något vi tillskansat oss i smyg.

Den som känner för att lämna The Moleskine Mainstream famlar ofta efter alternativ, eftersom så många anteckningsböcker tillverkas av Moleskine wannabes. Det gäller dock inte för de asiatiska länderna. Särskilt i Japan finns det ett antal fantastiska anteckningsbokstillverkare (jag har en teori om varför — att skriva är att tänka, och japaner förstår detta i större utsträckning eftersom de tänker i sammansatta ideogram, alfabetet döljer tanken i en i och för sig effektiv uppdelning i bokstäver) och jag har på sistone njutit mycket av den lilla butiken MyMaido. Där kan den hågade vandra i timtals och kika på nya och fina anteckningsböcker. Bland mina favoriter finns denna:

Det är en bjässe till anteckningsbok, 200 sidor, väger som en mindre packe magasin, men med fint rispappersomslag och bra anteckningspapper som kan hantera också reservoarpennor utan att det blöder igenom sidan. Tsubame har också en serie med enklare anteckningsböcker som denna:

Papperskvaliteten är densamma och böckerna är härligt gammaldags i utformning. Nu kan det vara svårt att få tag på allt man behöver, och ibland kan vi ju alla vilja ha en anteckningsbok med hårda pärmar. Just nu har jag snöat in på Remember Miro

Här finns det en mängd olika anteckningsböcker, stilar och möjligheter. Jag gillar märkligt nog att papperet är färgat i kanten.

Jag har nog vetat att min anteckningsboksbesatthet kanske inte är helt normal, men jag insåg i dag när jag försökte förklara för en kollega varför jag prenumererar på ett nyhetsbrev från Bureau Direct eftersom de har samma attityd till anteckningsmaterial som jag har att jag kanske borde söka hjälp. Samtidigt kan jag inte hjälpa att känna att det är försvarligt. En anteckningsbok är inte bara löftet om tid att skriva, det är också ett redskap för att verkligen tänka. Jag försöker numer sätta mig ner och skriva samman vad som hänt under min dag, skriva igenom svåra problem, förbereda möten med mera i skrift — och det hjälper mig. Föga överraskande tycks vetenskapen stödja tesen att skrivande och tänkande hör samman. Jeff Bezos på Amazon kräver att alla som ska delta i möten skriver ihop pm innan mötet hålls, och sedan läses det igenom gemensamt så att både skrivandet, läsandet och beslutsfattandet integreras i ett. Bezos skriver ut dessa pm, eftersom alla ska kunna skriva kommentarer i marginalen när de läser. Skrivande är tänkande. Och de verktyg vi väljer spelar roll för hur vi tänker. Pennan och anteckningsboken ger en sorts tankar. Tangentbordet en annan sort. När Nietzsche skaffade en skrivmaskin som denna medgav han att hans tankar blev kortare, mer aforismer:

Så valet av skrivmateriel påverkar tänkandet. En rejäl anteckningsbok, en fin penna som du trivs med (behöver inte vara dyr) och litet lugn och ro så kommer du att tänka bättre än någonsin förr. Och därmed kommer du också att kunna nå dina mål snabbare. Se där! En investering i anteckningsböcker är produktivitetshöjande! Det är i alla fall vad jag intalar mig själv…

Såhär går det till, ungefär. En person i din grupp stämmer möte med dig och berättar om ett problem, och ställer sedan frågan vad du tycker att han eller hon skall göra. Du vill vara hjälpsam så du berättar exakt hur problemet skall lösas och när och varför. Personen nickar, ser eftertänksam ut och skriver ned ditt svar. Ni avslutar mötet och du känner att du löst ett problem! Allt är frid och fröjd. Fel! Vad du precis har gjort är att du tagit över ansvaret för att lösa alla framtida problem. Du har förvandlats till en problemlösare i stället för att vara en chef, och alla som rapporterar till dig kommer hädanefter att uppleva att du detaljstyr deras arbete. När en chef blir anklagad för micro-management är det i nio fall av tio för att denne vill lösa problemet. Svara på frågan. Det finns inget medvetet elakt eller ont i det, men resultatet är ofta förödande.

Så vad borde ha hänt i vår situation? Du borde ha frågat vad medarbetaren tycker. Och sedan ställt fler frågor, och därefter borde du ha avslutat med att säga “jag litar på dig, gör det du tycker är bäst så ser vi vad som händer – det skall bli intressant, och jag tar gärna ansvaret om något går åt fanders”. Det låter buslätt, men är ganska knepigt. Vi vill ju vara hjälpsamma. Vi vill inte verka svaga och ointresserade. Vi vill inte att den som kommer till oss med ett problem ska känna att vi inte har svaren. Men faktum är att det är ganska sällan vi har svaren. Tänk efter själv: personen som beskriver problemet för dig har arbetet flera timmar med det, funderat över det och bearbetat det i sitt inre ett längre tag. Hur i hela fridens namn skulle du kunna lösa det i ett huj?

En av anledningarna till att många chefer hamnar i denna position är att de förväxlar tydlighet med svar. De tror att de bara kan tydliga chefer om de svarar på alla frågor de får, med enkla tydliga svar. Men tydlighet handlar om att vara tydlig med vad vi vill åstadkomma, inte om att i detalj beskriva vägen dit. Det handlar om att vara tydlig med vad som är bra sätt att lösa problem på, inte att lösa problemen.

Det är mycket bättre att lägga sin tid på att ställa frågor än att svara på dem. Försök förstå vad som oroar den du talar med, utforska hur något kan gå fel och vad det skulle betyda, och ställ massor av frågor, gärna frågor som är dumma och enkla. Försök inte imponera eller sätta dit någon med dina frågor, det är bara fånigt. Fråga grundläggande saker, som varför vi hamnade i just den här situationen eller om det har hänt förut och vad vi gjort då. Frågor är så underskattade. Svar så överskattade.

Våga vägra att svara på frågan.