Anteckningar från Vevey

Genévesjön är majestätisk och strandpromenaden i Vevey var fylld av fiskare, flanörer och fotografer i dag. Stora stim av silvrig fisk syntes utanför den murade kajen. Vi promenerade ned till det gamla torget, åt en enkel lunch på en pizzeria (vi satt på uteserveringen i solskenet), drack Pellegrino och betraktade arbetet på Grand Place, och de människor som skyndade förbi. Det är en märklig stad, en sömnig småstad samtidigt som ett av världens största företag har sitt huvudkvarter här, ett företag spårar sitt ursprung tillbaka till 1866.

Det enklaste sättet att ta sig hit är med tåg, man passerar Lausanne, och sedan hoppar man av på den lilla tågstationen. Det känns verkligen att staden har högst 16000 innevånare, och samtidigt är gatorna fulla – turister, men också affärsresenärer, gott om dem. Det slår mig att Vevey har ganska mycket gemensamt med Västerås; samma maktcentrum för ett stort europeiskt företag, samma småstadskaraktär.

I Gamla Staden är byggnaderna robust alplika, och de små gränderna precis på rätt sida pittoreska. Rousseau lär ha ätit nere vid strandpromenaden, och mjölkchokladen uppfanns i den här lilla staden — i alla fall om man får tro medborgarna. Lunchsolen övergick sedan i regn, därefter i ett lättare åskväder men precis till kvällen bröt det upp och vi hittade en liten restaurang efter dagens arbete. En entrecote, ett glas vin och en lugn promenad hem i den långsamt fallande natten.

Jag trodde nog aldrig att jag skulle besöka Vevey. Jag vet inte om jag kommer tillbaka. Det ligger något förunderligt i den tanken.

Att framföra sin moral

Studiet av beslut utgår ofta från föreställningen att de är diskreta, att de sker i ögonblicket, momentant. Den synen på beslut ligger till exempel till grund för mycket av den teoretiska analysen av beteende i ekonomivetenskaperna. Experimentell ekonomi ger vid handen att de modeller som bygger på denna föreställning om beslutet eller analyser av kostnader/intäkter inte alltid ger en rättvisande bild av verkligheten (tänk Kahnemann, Ariely). En tanke som därvid infinner sig är ju att beslut inte fattas utan sammanhang, utan att de är delar av ett mönster, bestämda av hela den väv de ingår i och att den fria vilja vi besitter – den nivå på vilken vi kan forma oss själva – i själva verket är beteendemönstrets snarare än den enskilda handlingens. Så återvänder vi till Aristoteles som menade att dygden var en vana vi måste öva in, och att när vi ställs inför moraliska frågor och beslut så handlar det litet om hur mycket tid vi ägnat åt att öva rätt beteende (en buddhistkoppling finns också här). Varje utmaning i livet är en liten konsert som vi framför av det stycke moralitet som vi övat på och resultatet speglar hur mycket tid vi investerat i att bli duktiga på moral. Här – som annars – spelar träning in. Och helgonen? Kanske är de de människor som ägnat de ikoniska 10 000 timmarna åt att öva moral…

Böcker, resor och funderngar

Resande och läsande går ihop. De senaste dagarna har jag haft möjlighet att plöja en hel del böcker, av olika sorter. En sorts sammanfattning:
* Keplerdeckare – jag läste Hypnotisören och Sandmannen med stor behållning. Ett skickligt hantverk och i många avseenden väl sammanvävt. Man måste beundra sättet på vilket författarpseudonymen knyter samman historierna, men samtidigt blir den typen av “twists” ibland litet tvungna. Det är dock en kritik som är genrefrämmande – som att förvänta sig lyricismer från elektronisk industrimusik.
* Alain de Bottons Religion för Ateister. Här en spännande författare som säkerligen befinner sig i den krets i helvetet som akademiska filosofer reserverat för populärvetenskap och författare som söker en publik. de Botton är dock läsvärd, tänkvärd och intressant att ta del av. Hans senaste om nyheter blev ett riktigt bra RSA-samtal.
* Michio Kaku, Future of the Mind. Hjärnan och dess framtid kommer vi att se en miljard böcker om i framtiden, det ligger en neurorevolution i bubblans startgropar, tror jag. Och det gör inget så länge vi lyckas demontera myten om att intelligens är statisk, att den avtar över åren och att den inte kan utvecklas på bredden. Hjärnan är den kanske mest underutnyttjade resurs som mänskligheten har tillgång till. Och jag menar inte det som en sarkasm.
Just tillbaka från en trevlig resa till ett Paris och Bryssel som våren intagit med stormsteg. Paris är verkligen en makalöst vacker stad. Bryssel en makalöst intressant stad. Google anordade ett samtal med Nick Boström i Bryssel som var ett av de mest stimulerande lunchseminarier jag haft förmånen att vara på på ett tag, det påminner mig om hur viktigt det är att försöka finna nya uttryck för tankar, hitta analogier, gissningar och försöka formulera lagar om utveckling och framtid. Och hur svårt det är att göra det. Ett exempel handlade om “The technology completion conjecture” som i princip säger att allt som kan uppfinnas kommer att uppfinnas – och om det är sant bör vår politiska dialog handla om den ordning i vilket det uppfinns. En provocerande tanke, men också en hoppfull idé.

Ovidius Metamorfoser i pocket!

Noterar att Ovidius Metamorfoser kommit ut i pocketupplaga. En kulturgärning.

Hur förvandlingar skett i vår värld, hur kroppar förändrats,
det vill min bok tala om. O gudar, förvandlingars upphov,
tänk i er nåd på mitt verk och led dess trådar från världens
gryning till senaste tid, den tid, som jag nämner min egen.

Annars läser jag just nu Sloterdijk, kortbloggar på Hypomnemata och önskar mig mer snö, riktigt mycket snö – kaosmycket.

 

Ny kolumn i SvD: Om rymden

Nu är det snart dags. Den 20 januari sker det. Då kommer Rosetta, den europeiska kometjägarsatelliten, att aktiveras för att undersöka kometen Churyumov-Gerasimenko. Det är första gången vi i detalj kommer att kunna undersöka en komet – och här används svenska instrument, meddelar Rymdstyrelsen. Och vet ni vad, det är vansinnigt spännande.

Läs  vidare här…

Brev och e-post och Hofstadter

I oktobernumret av The Atlantic finns en läsvärd liten artikel om Douglas Hofstadter och jakten på verklig artificiell intelligens. Lejonparten av artikeln handlar om hur det akademiska studiet av AI lämnat uppgiften att försöka få datorer att tänka, och istället försöker återskapa effekterna av tänkandet. En analogi som erbjuds är att vi endast lyckades med artificiell flykt när vi slutade att bygga farkoster som flaxade med vingarna, och i stället lärde oss mer om aerodynamik. På samma sätt måste vi sluta att försöka få datorer att tänka – vi borde i stället försöka se till att de löser problem och uppgifter med hjälp av probabilistisk analys av stora datamängder. Hofstadter, och fler med honom, anser dock att det är att undvika frågan. Det ligger något i det, men de två ansatserna konkurrerar inte – det är en fråga om två olika sorters problem, tror jag. Nå, det som verkligen fick mig att tänka efter i en helt annan fråga var följande lilla stycke:

He reads there, listens to music there, studies there, draws there, writes his books there, writes his e‑mails there. (Hofstadter spends four hours a day writing e‑mail. “To me,” he has said, “an e‑mail is identical to a letter, every bit as formal, as refined, as carefully written … I rewrite, rewrite, rewrite, rewrite all of my e‑mails, always.”)

Brev har alltid fascinerat mig som en litterär form, och lika fascinerad som jag varit av brev, lika bekymrad kan jag känna mig över att epost inte har samma tyngd eller djup. Men kanske är svaret just så enkelt; att behandla sin e-post som om vore de verkliga brev. Skriva om dem, och ägna betydande tid åt dem. Men 4 timmar. Och jag får kanske i genomsnitt 200 mejl om dagen. Hur i hela fridens namn gör man det? Samtidigt tycks det inte finnas något val. Breven dör en långsam död. Och vissa tycks till och med göra tvärtom:

So can contemporary writers — and nonwriters who are overwhelmed by email, i.e., pretty much everyone I know — take away any lessons from our literary ancestors’ less fraught relationship with correspondence? One possible tactic is to set aside a portion of each day for email and deal with it only at that time — to process email in batches, treating it like a daily delivery from the postman rather than a constant slow drip of communication.

I realize that this is not an entirely original suggestion, nor one that is likely to work for most people. An alternative is to adopt a habit that I have noticed in several especially busy editors and journalists, and it is simply this: Spend as little time as possible reading and replying to emails, and dash them off with as much haste, and as little care to spelling and punctuation, as you can bear. In other words, don’t think of them as letters at all — think of them as telegrams, and remember that you are paying for every word.

Mejl som telegram eller brev, alltså. Givetvis är det så att en del är mittemellan och i gråzoner, et cetera, men det finns något här som ändå är intressant. Vi skulle kunna styra utvecklingen av mejl så att den rör sig åt det ena eller det andra hållet. Kanske behövs det en applikation för e-brev med följande begränsningar: man kan bara skicka ett brev till en person en gång i veckan, breven sparas särskilt och på ett sätt som är framtidssäkert (om nu barnen någon gång skulle vilja läsa dem) och där det endast går att öppna dem med en personlig kod av något slag — kanske. Något sånt. Jag skulle nog kunna tänka mig att betala för en sådan tjänst, tror jag.

Eller så är det samma gamla dröm om långsamhet som lurar i all modern tekniks skugga, och som i verkligheten bara skulle te sig litet fånig och opraktisk.

Om att läsa Sun Tzu, klara sig genom November och få Gud att skratta

Av olika anledningar har jag läst en del om strategi nyligen, delvis för att det intresserar mig allmänt, men också för att jag känner en djup skepsis mot tanken på att det finns planer eller strategier som kan användas för att planera verksamheter över lång tid. Jag njöt av Lawrence Freedmans stora bok om strategi, och jag lyssnade till en serie föreläsningar om militärstrategi som jag fann fantastiskt intressanta, men det som framgick allt mer klart var att det finns inga enkla planer som överlever – för att parafrasera von Moltke, kontakt med verkligheten. Eller som Mike Tyson lär ha sagt: alla har en plan tills de får en smäll. Samtidigt måste vi ju fundera kring nästa steg, kring hur vi hanterar olika typer av problem och hur vi vill att framtiden ska se ut. Så vad är svaret?

Kanske handlar det om berättelser. Jag har under en tid uppmuntrat de jag arbetar med att berätta hur de kommer att skildra vad de vill göra om de lyckas, om en sisådär 18 månader, och hur det kom sig att de lyckades så bra. Det är inte en perfekt teknik, alls, men det hjälper mig att förstå hur vi tänker. Allt mer forskning antyder att vi förstår världen i narrativa strukturer – ingen förstår information, eller data som står för sig själv. Skälet till det är enkelt: om vi inte ordnar data och information i tiden, förser dem med narrativ struktur, så kan vi inte förstå dem.

Kunskap är information som ordnats i berättelser. Visdom är förmågan att urskilja vilka berättelser som, tja, kanske kan komprimera mest information?

Med bakgrund av det har jag funderat mycket på hur folk läser Sun Tzu. Det tycks vara på modet att tala lätt nedlåtande om Sun Tzu, ur två olika aspekter. Den första är att det finns många som säger att Krigets konst är värdelös om alla läst den, för då har ju alla tillgång till strategin. Den andra är att Sun Tzu är bara värdelösa plattityder om att känna sig själv och känna andra.

Båda dessa kritiska synpunkter bär ett element av sanning, men de bygger nog, tror jag, på ett missförstånd. Ett mycket intressant missförstånd. Jag tror att det handlar om hur vi ser på böcker. Om vi tror att böcker är självtillräckliga kunskapsbehållare – att det räcker med att öppna dem så får vi del av kunskapen i dem – då är kritiken riktig. Om alla då öppnar samma bok så finns ingen fördel i att öppna den sist. Men böcker funkar ju inte så, och det är det som är så vackert på något vis.

Det kanske tydligaste exemplet på detta är ju I Ching – en bok som är så kryptisk att det är svårt att läsa den i någon enklare, västerländsk bemärkelse. Vem skulle väl läsa denna spådomsbok från pärm till pärm? Vi kastar mynt eller rölleksstjälkar för att skapa hexagram som hjälper oss att tolka en unik situation vi är i. Texten blir en klangbotten för oss själva, och ger oss en möjlighet att med en sorts mental krycka lyfta oss ur vår egen föreställningsvärlds gravitation.

Så är det, tror jag, med alla böcker. Det är trivialt för semiotiker och andra, men det är värt att upprepa. Varje läsning är ett samtal mellan dig och boken. Jag får ut något helt annat av att läsa en bok än vad du får. Min egen inre förförståelse skiftas, förtätas och blandas ut med texten och ger mig en unik upplevelse.

Kanske kan vi ordna böcker på en skala efter om de är öppna eller slutna. Jag tror att viss västerländsk litteratur blivit alltmer sluten, som Freedmans bok. Freedman vill samla hela strategihistorien i ett enda verk, en enda bok. Hans arbete med denna bok är fantastiskt, men han har försökt skriva en bok som talar till, snarare än med, läsaren. Sun Tzu blir obegriplig, eller fylld av plattityder, med den läsningen.

Sun Tzu, I Ching och andra mer öppna böcker syftar inte till att göra något annat än att provocera tanken och skyffla oss ur våra invanda hjulspår. Det är en annan sorts bok. Precis som moderna litteraturtävlingssajter har en “cue” för att starta skrivande (det är ju trots allt NaNoWriMo) så är Sun Tzu en cue för att analysera ett strategiskt problem, för att söka nya vägar.

Jag tror att det går att skriva riktigt bra litteratur som är precis så öppen. Och jag tror att det är möjligt att skriva skräcklitteratur som är det också, intressant nog. Jag har tassat kring Mark Danielewskis House of Leaves och nu senast Marisha Pessls Night Film och undrat om de kanske är exempel på detta. Dokumentärromanen och fragmentromanen kommer nära.

Nå. Det visar sig att det nu är slutet på november. Diset i Amsterdam utanför fönstret är ganska höstigt, men julskyltningen har kommit upp och det är väldigt vackert. Jag gillar julen. Jag har ett nytt jobb, också – det anade jag inte. Det lär ju vara så att det bästa sättet att få Gud att skratta är att berätta sina planer, eller strategier, kanske. Jag är nu samhällspolitisk Europachef på Google och kajkar runt i Europa för att lära känna ett fantastiskt team och en hel mängd fascinerande frågor och utmaningar – min andra vecka hade jag förmånen att bli utfrågad i Europaparlamentet. Det har gjort att jag är sen när det gäller att svara på mejl, att jag ibland har svårt att höra av mig. Förlåt. Det kommer att bli bättre snart. Det har blivit några texter också, sedan sist. I Axess, SvD och CS.

Kolumn i SvD: Om det effektiva utformandet av misslyckanden

Här finns kanske en djupare politisk sanning: kanske kan vi aldrig utforma samhällen så att människor lyckas, utan bara så att de kan misslyckas så värdefullt som möjligt. Verklig samhällskonst är kanske konsten att bygga ett samhälle som misslyckas väl, för att kunna uppmuntra det risktagande som ibland leder vidare till framgångar.

Se mer, och kommentera gärna, här.