Om decemberöverenskommelsen, grundlagen och chilling effects

Decemberöverenskommelsen är ur ett rättsfilosofiskt perspektiv en av de intressantaste saker som skett under 2014. Vilken sorts överenskommelse är det, vad innebär den, mellan vilka har den träffats och vilka konsekvenser har den? Och hur skall vi ställa oss till att överenskommelser som rör frågor som balansen mellan regering och riksdag och riksdagens arbetsordning – som normalt regleras i Regeringsform och Riksdagsordning – hanteras i överenskommelser mellan partiledare? Mina reflektioner finns här i denna understreckare.

Några ytterligare observationer från debatten hitintills:

  • Det sägs att överenskommelsens omfattning är begränsad till ett väldigt smalt område – budgeten – och endast är till för att minoritetsregeringar skall kunna regera effektivt. Det finns två problem med denna avgränsning: om man försöker träffa kompromisser som denna i en överenskommelseform har man aldrig tid att fundera kring hur olika gränsdragningar skall ske. Hur kommer exempelvis en kraftigt utvidgad budgetproposition med även andra inslag att behandlas av oppositionen? Regeringar har i den nu skissade situationen ett väldigt starkt incitament att försöka hävda att en fråga är just en sådan som skall behandlas i särskild decemberordning.
  • Hur kommer överenskommelsen att påverka riksdagens beteenden i andra avseenden? Ta den misstroendeomröstning som nu tydligen skall väckas. Bör riksdagsledamöter ta hänsyn till överenskommelsen i sin bedömning av om denna misstroendeförklaring skall accepteras eller ej? Eller skall denna bedömas helt på egna grunder? Före överenskommelsen var det många borgerliga röster som höjdes för att riksdagen borde resa ett misstroendevotum mot regeringen Löfvén, och det ansågs att regeringen helt förverkat sitt förtroende – genom sin oförmåga att regera. Kommer hur riksdagsledamöterna nu röstar att styras av överenskommelsen fast frågan om misstroende i strikt mening faller utanför överenskommelsen?

Det är frågor som den senare – om chilling effects och en dunstkrets av beslut som färgas av överenskommelsen – som gör att vi normalt valt att behandla frågor som dessa i grundlag, eller i riksdagsordningens mellanform – med klara regler för hur förändringar av spelreglerna skall ske. Det kan vara värt att också kommentera de som sagt att Riksdagsordningen inte är en grundlag – och att överenskommelsen därför är lika oproblematisk som en ändring av, säg, trafiklagar. Det är fel, av tre enkla skäl.

För det första påverkar överenskommelsen balans mellan riksdag och regering, och berör därför även grundlagsregleringar i RF. Riksdagsordningen är den enda lag som nämns i överenskommelsen men det betyder inte att det är den enda som påverkas.

För det andra tillhör Riksdagsordningen mycket tydligt den familj av lagar som vi ansett behöver särskild ordning för att ändras – 75% majoritet – och som traditionellt faktiskt också behandlats som en medlem i den lagfamiljen. Den bereds av konstitutionsutskottet och behandlar regler om hur riket styrs. Det är sant att den intar en mellanställning i termer av hur omfattande detta skydd är, men det är klart mer omfattande än skyddet för vanlig lag.

För det tredje är det en syn som är gravt ohistorisk. Tillkomsthistorien kring RO och de regler som nu gäller visar tydligt att de avsetts vara just spelregler för regerandet och en del av vår konstitutionella tradition och demokratiska regelverk. Riksdagens egen förklaring är ganska bra – under rubriken “Riksdagsordningen – nästan en grundlag” skriver man:

Riksdagsordningen innehåller regler om riksdagens arbetsformer. Fram till 1974 var riksdagsordningen en grundlag. Nu har den en mellanställning mellan grundlag och vanlig lag.

Riksdagsordningens huvudbestämmelser kan ändras antingen genom två likalydande riksdagsbeslut med val emellan eller genom att beslut fattas med kvalificerad majoritet. Kvalificerad majoritet innebär i det här fallet att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för beslutet.

Riksdagsordningen är mycket omfattande jämfört med motsvarande regler i andra länder. De 14 kapitlen tar till exempel upp hur sammanträdena i kammaren ska gå till och vad som gäller för talmannen.

Hur förslag lämnas, förbereds och avgörs regleras också i riksdagsordningen. En viktig del utgörs av bestämmelserna om hur riksdagens 15 utskott ska tillsättas och arbeta.

Diskussionerna kommer säkerligen att fortsätta, och det finns all anledning att tro att det kommer att skrivas rättsvetenskapliga uppsatser om denna överenskommelse under en lång tid framöver. Dess dagspolitiska konsekvenser kommer vi att kunna följa i högupplöst detalj redan om några veckor.

A note on mind-body problem

We assume brain causes mind, and the evidence of this is that if you change the brain you change the mind. This is a good argument, but if we assume consciousness is Chalmerian and primary to the universe we could shrug and say well, imagine another set up: a light that is reflected through a lens and whenever we change the lens the light we observe changes. But the lenses do not cause the light.

What if consciousness can only be reflected – and concentrated – through the lenses of systems that are sufficiently complex? Just as sunlight can be focused through a lens and create a fire, certain complex systems can focus consciousness of the cosmos and create an individual.

The analogy seems to break since the fire is not immediately extinguished when the lens breaks – but over time the fire goes out.

Individual awareness as cosmic consciousness focused through systems of sufficient and specific complexity. Of course, I can feel Occam’s razor against my throat at this point. But still.

“Social sensing” – from Internet of Things to Sensing Internet

Now and then an analogy pops up that really resonates with me, and seems to nicely provide a way to sum up a set of disconnected trends and technological steps in a generative way; an analogy that both helps make sense of and explore these trends in a good way. The latest example of this is the concept of “social sensing”. If social media is media built in and consumed in collaboration, social sensing is essentially the use of technologies of different kinds to add a social or societal sense for what is happening, a kind of collaborative (perhaps collective) sixth sense. In an exciting new paper, “Information Diffusion in Social Sensing” by Vikram Krishnamurthy and William Hoiles, some of this is laid out – enough to really get your own imagination going – and explored. Here is the abstract:

Statistical inference using social sensors is an area that has witnessed remarkable progress in the last decade. It is relevant in a variety of applications including localizing events for targeted advertising, marketing, localization of natural disasters and predicting sentiment of investors in financial markets. This paper presents a tutorial description of three important aspects of sensing-based information diffusion in social networks from a communications/signal processing perspective. First, diffusion models for information exchange in large scale social networks together with social sensing via social media networks such as Twitter is considered. Second, Bayesian social learning models in online reputation systems are presented. Finally, the principle of revealed preferences arising in micro-economics theory is used to parse datasets to determine if social sensors are utility maximizers and then determine their utility functions. All three topics are explained in the context of actual experimental datasets from health networks, social media and psychological experiments. Also, algorithms are given that exploit the above models to infer underlying events based on social sensing. The overview, insights, models and algorithms presented in this paper stem from recent developments in computer-science, economics, psychology and electrical engineering.

Where we previously have been thinking and speaking about an Internet of Things, the perhaps more interesting trend is what is happening with these things, that they are becoming sensors, they are building out a sensorial dimension of the Internet. Now, there are a series of interesting questions that we can ask now:

  1. What is the most optimal size of such sensing networks? If we think about clustering sensor data in different ways, what is the most efficient, coherent understanding we can gain through them? I think this could be a size thing, and I would suggest, tentatively, that maybe the city is the optimal sense network (this dovetails with another hypothesis I have been thinking about, and that is that the optimal size of an AI would be a city for social, technical, logical and semantic reasons – more about that in another post).
  2. Some of what is called social sensing is inferences through data streams — this network intuition that we are building may well quickly become very complex, and just as really intuition be difficult to reverse engineer and understand in detail – so how do we develop methods to understand what social intuitions we should trust?
  3. Should we actively be designing new social senses? Maybe that is key to understanding some problems we need to understand better? In Bosnia-Herzegovina there are sensor based pollution tracking systems that can be used to understand the flow of pollutant release into the environment – can we imagine other areas where social senses can be helpful?

Many other questions here as well, of course, but I believe “social sensing” provides us with a very interesting and generative analogy for exploring where we go next.

Reading with a pen in hand & the marginalia challenge

In this excellent little post the importance of reading with pen in hand is so well explored and stated that it is hard to do better. I can only agree — if there is anything that really has made a difference in my reading it is this one piece of advice: always read with a pen:

And always make three or four comments on every page, at least one critical, even aggressive. Put a question mark by everything you find suspect. Underline anything you really appreciate. Feel free to write “splendid,” but also, “I don’t believe a word of it.” And even “bullshit.”

I have made a lot of such comments through the years. It is about active reading as pointed out in both this article and this one.

The argument can be made, I think, that the marginalia thus produced is really much better than any diary or journal in reflecting who you were at the time of reading, what you thought and what you did – or did not – understand. I think that e-books will only take off for me when they have a solution to the marginalia challenge: how to enable as quick and integrated note taking in the margin as I can have with pen and book.

Vänta-på-flyg-latte

image

Det är väl känt bland familj och vänner att jag är en nervös resenär. Jag vill inte stressa till gaten, eller stå och stampa i security. Hellre då tid att dricka kaffe, och läsa litet på flygplatsen. Jag trodde länge att det hade med brist på rutin att göra, men efter det gångna året är det inte längre en särskilt övertygande hypotes. Så det handlar om något annat – om en viss resstil. Jag är inte så zen att jag kan säga att det är resan som spelar roll snarare än målet – jag vill verkligen komma fram – men jag tror att de små ögonblicken mellan städer och kontexter är underskattade. De är en sorts fragmentariska undantagstillstånd, sprickor i livet där ljus och mörker sipprar in. Tid på flygplatser fungerar som en sorts terapi, en samtalsterapi med tillfälligheter i en värld där ingen hör hemma.

Douglas Adams skrev en gång ungefär att “inget språk någonsin producerat uttrycket ‘vacker som en flygplats'” – en onekligen bitande iakttagelse. Men nog har dessa små rum något som gör dem värda att utforska närmare? Undrar om det finns någon som skrivit en flygplatsernas sociologi. Det måste det väl göra?

Kolumn i SvD: Om skiljelinjen mellan politisk optimism och pessimism

Kolumn i dag i Svenska Dagbladet: om politisk pessimism och optimism och om att söka asyl i optimismens republik:

Det kändes som en annan politisk gemenskap, en sorts optimismens konspiration grundad på en förvissning om att politiken utgör ett verktyg för att forma den ljusnande framtid, inte en smärtstillande medicin som skall lindra det långa, oundvikliga förfallet.

 

Dataskyddet och medborgarens relation med staten: vad hände med samkörningen?

När dataskyddet infördes i början av 1970-talet handlade det till stor del om att definiera och reglera relationen mellan medborgare och stat. Analysen var enkel: staten hade tillgång till en kapacitet som gjorde det möjligt att utöva mer makt över individen, och genom att staten fick en bättre bild av individen kunde denna makt skräddarsys så att staten i detalj kunde styra oss medborgare. Dataskyddet utgick också från att skyddsintresset – medborgarnas integritet – var höggradigt fragmenterat eftersom ingen enskild person kunde begränsa statens hela användning av teknik. Därför behövdes både en reglering – persondataskyddet – och en institution som kunde ta vara på detta skyddsintresse – Datainspektionen.

De regleringsmekanismer och idéer som denna analys byggde på gav 1980 års OECD-principer och därur grodde sedan de flesta olika dataskyddslagstiftningar.

Bland de största riskerna som lagstiftningen då ansågs behöva minimera fanns det som kallades “samkörning” – att staten lade samman informationen i två databaser. Samkörningen ansågs vara den handling varigenom staten fick en så klar bild av individen att maktrelationen mellan individ och stat förvreds bortom det acceptabla.

Spola så fram till i dag. En av de största utmaningarna för de statliga systemen är att de inte kan utbyta information. I länder som Estland och Kroatien skapas i dag kontaktpunkter mellan stat och medborgare där målet är att medborgaren bara ska behöva kontakta staten en enda gång – allt annat skall ske bakom kulisserna, och det uttalade målet är att medborgaren inte ska behöva bry sig om vilken myndighet som har uppgifterna. I vissa stater är målet med regelförenklingen att staten endast skall få fråga efter uppgifter en enda gång och att det sedan är statens ansvar att se till att rätt uppgift når rätt beslutsfattare.

Samkörningen har liksom gått från synd till dygd.

Här kan man landa på olika sätt i debatten. Å ena sidan finns de som menar att den ursprungliga analysen var helt riktig och att det som nu sker innebär en farlig snedvridning av relationen mellan medborgare och stat. Dessa originalister menar att vad den ursprungliga lagstiftningen utgick ifrån var den grundläggande principen att staten måste utformas så att den kan tas över av onda politiker utan att medborgarna hotas. Denna designprincip kräver alltså att samkörning förbjuds och att statens förmåga att se medborgarna som data reduceras till fragment och pusselbitar.

Å andra sidan finns de som menar att statens förmåga att tjäna medborgaren beror av att ha tillgång till data och förmå att tydligt hantera och lösa problem som medborgarna behöver hjälp med. Denna falang menar också att frågan går djupare än så: ett förbud mot samkörning innebär en farlig reduktion av rättssäkerheten i statens myndighetsutövning: hur skall man kunna fatta goda beslut utan data? Samkörning blir därmed inte bara tillåtet utan påbjudet. Den designprincip som här tillämpas utgår från att statens teknikanvändning måste utformas så att beslutskvaliteten optimeras så mycket som möjligt.

Det finns ett tredje sätt att lösa upp spänningen här, och det är att skifta fokus från samkörningen som regleringsobjekt till något annat. Här finns flera alternativ: vi kan exempelvis säga att det finns en lösning som uppfyller båda designprincipernas krav och det är att skapa mycket starka dataportabilitetslösningar i staten. Den som företräder denna lösning skulle också kunna påpeka att genom att ge medborgaren rätt att ta ut sin information och kanske även radera den så skulle staten vara tvungen att förtjäna sin legitimitet som beslutsfattare. En sådan lösning skulle ge medborgaren en nödlösning om det ser ut som om staten kommer att tas över av mörkerkrafter, och samtidigt låta medborgaren dela så mycket information som möjligt för att förbättra beslutskvaliteten.

Nå, nu finns det åtskilliga problem med denna lösning också: för vad skulle det innebära om en individ raderade sig från alla statliga databaser? Och skulle man till exempel kunna ta sina data och istället söka medborgarskap i Estland som redan nu har en tekniskt avancerad infrastruktur för medborgarskap? Portabelt medborgarskap skulle också ställa intressanta frågor om de politiska gemenskapernas nivåer. Varför skulle man inte kunna bli medborgare i en stad?

Här finns inga givna svar, eller enkla lösningar, förstås. Men studier av dataskyddets utveckling är både fascinerande och lärorikt som en inblick i hur vi som samhälle tänker kring relationen mellan stat och medborgare, och hur denna relation i dag präglas av teknikens utveckling. Hans Jonas, den tyske teknikfilosofen, hade rätt när han konstaterade att all teknikanvändning är maktutövning – och därmed förskjuter och förändrar tekniken existerande maktrelationer. Exakt hur detta sker är, tror jag, ännu inte studerat i grunden.

P.S. Den andra intressanta utvecklingslinjen är förstås utvecklingen av relationen mellan kommersiella aktörer och individer, liksom den mellan individerna i samhället i sig självt. Mer om detta vid ett senare tillfälle.

Biological boundaries of conceptual spaces

Is not the whole debate about super intelligence and AI a debate about a series of concepts that we have access to only in biologically bounded conceptual spaces? That is: we are projecting concepts of intelligence we know into an abstract future where the underlying processes may be radically different. It is like speaking of artificial
boredom or artificial sorrow. But the question of how a machine mourns is a question that shows the limits of a concept, nothing else. An old observation of a wittgensteinian nature but I think it cuts deeper than some realize. What we create when we replicate evolving intelligence in other domains may well be something radically new, and perhaps inaccessible.

Quoted in New York Times on democracy and media

We’re caught between our hopes and our fears when it comes to technology. Our hope is this new technology will be “Socratic,” that it will allow us to deepen dialogue, that it will allow us to really become more engaged in democracy, that it will provide more voices to more people.

Our fear is that it will be a sophistic technology, providing only the tools of rhetoric to a small, powerful elite. […]

Some remarks from a panel in Athens on democracy just appeared in the New York Times. The event was actually very interesting, and I am lucky to have been invited: discussing democracy in Athens and with the splendid set of people was a pleasure.

Quote looking for source

So this is alternatively sourced to Marcus Aurelius and Oswald Spengler “The secret of victory lies in the organization of the non-obvious”. I would love to know the source, mostly because I would like to read what comes next. I really think that there is a profound truth to be explored along those lines, one that would resonate with Lidell-Hart as well as with Borges. And what a tag line…”The organization of the non-obvious”. I will use that from here on on.