Published September 8, 2009 by

Okej, jag antar att jag har ungefär noll trovärdighet i den här frågan, och det accepterar jag. Som tidigare anställd på Google har jag heller inga hemligheter att komma med, men jag har ändå svårt att inte kommentera dagens SvD-artikel (som privatperson då).

Det finns mycket i den som jag funderat över. Förlagens inställning är inte mycket att säga om – och jag vet inte heller om det framkommer så mycket nytt i artikeln. Huvudinvändningen är att Google inte bett om lov. Och därför utgör skanningen ett upphovsrättsintrång. Google kunde lika självklart hävda, och hävdar i domstolshandlingarna om jag minns rätt, att inskanningen bör betraktas som fair use eftersom det är en kulturgärning (av bibliska mått som Pelle Snickars skrev) att skanna in dessa böcker så att de sedan kan bevaras och kunskap om dem spridas globalt.Och visionen är faktiskt ganska vacker – ett nytt virtuellt Alexandriabibliotek som bigotta härskare aldrig kan bränna ned. Men jag vet, det spelar ingen roll att jag säger det.

Hur som. Det som jag har svårast för är de återkommande “tänk om”-argumenten. Utan att hävda dem med kraft tar Stefan Eklund ändå upp dem i sin artikel och skriver: “vad än företagets företrädare säger så finns det inga garantier för hur man tänker utnyttja sitt monopol i framtiden […] vem vet till exempel vad som händer om företaget får nya ägare?”

Den typen av argument mötte jag ganska många gånger under min tid på Google och de är bland de mest frustrerande som finns. Det tycks inte finnas någon allmän skyldighet att analysera sannolikheten bakom de prognoser som målas upp, inget intresse av att försöka förstå om det verkligen föreligger en risk eller ej. Sanningen är ju – och detta kan verifieras av var och en som vill och har tid – att Google inte kontrollerar något bibliotek, och att förlikningsavtalet inte är utformat på ett sätt som ligger utom alla rättsliga förpliktelser. Om det skulle vara så att Google på något sätt missbrukar sin relation till den institution som satts upp gemensamt av författarförbundet, förlagen och Google (de två första glöms ganska ofta bort) så lyder företag fortfarande under amerikansk konkurrensrätt, och förmodligen även så under europeisk (om man frågar EG-kommissionen).

Så låt oss punktera några myter:

  • Förlikningsavtalet innehåller inga undantag från vanlig konkurrensrätt.
  • Förlikningsavtalet är ett trepartsavtal – det är inte dikterat av Google.

Den som är intresserad av en annan syn kan ju läsa The Economist här eller här. Och lyssna på professor Courant här. Och ja, man kan vara kritisk och ändå tycka om förslaget. Se exempelvis Lawrence Lessig:

Det kanske mest frustrerande med argument av den typen är ändå att de tycks utgå från att följande propositioner är sanna: Om vi inte kan förutsäga något med viss exakthet så ska vi inte heller gå med på några avtal som rör detta. Vi skall inte heller uppmuntra innovation som vi inte i detalj kan förutse konsekvenserna av. Men så kan väl ändå ingen tycka?

Ska vi avgöra frågan om förlikningsavtalet på basis av vad som skulle kunna hända? Eller på vad vi tror och hoppas kommer att hända och har medel för att inom den gällande rätten hantera om det skulle gå fel? Jag gissar att det andra alternativet är att föredra.

Det finns en diagnostisk observation här för G, emellertid, och det är att företaget nu är föremål för “”misstankens hermeneutik”. Allting som görs granskas som om vore det försett med en hemlig agenda. Myter och konspirationsteorier får fäste och växer sig starka. Jag tror att det finns en fas i alla teknikföretags liv där detta sker och jag skulle gissa att G varit i den fasen i snart ett år.

Det har varit och kommer att förbli en utmaning. Men det är en utmaning att försöka skriva och rapportera om detta på ett sätt som reflekterar den komplexitet som innovativa företag möter i kraschen med etablerade industrier också.

innovation Upphovsrätt

Published July 21, 2009 by

När Charles Clark, en av Storbrittaniens mest kända upphovsrättsjurister och internationella förhandlare på upphovsrättsområdet, mötte nätet insåg han snart att den upphovsrätt han ägnat så stor del av sitt liv åt att utveckla, vårda och förstärka stod inför sin största utmaning någonsin. Han såg hur de kostnader som tidigare kunnat hålla kopierandet på en rimlig nivå och de kvalitetsreduktioner som kopierande innebar utplånades i digitaliseringens kölvatten. Likaså insåg han sannolikt att nätverkets snabbt växande, globala omfattning skulle göra de lagvalsfrågor och jurisdiktionsfrågor som upphovsrätten så omsorgsfullt konstruerat meningslösa.

Upphovsrätten stod inför sin gamla fiende, Maskinen, i en helt ny, starkare och till synes oövervinnelig inkarnation. Liksom tidigare gånger då Maskinen dykt upp i upphovsrättens historia utmanade den själva föreställningen om att det gick att kontrollera information på något meningsfullt sätt. Tryckpressen, videobandspelaren, kassettbanden…alla Maskinens olika inkarnationer var nästan till sitt vara negationer av drömmen om informationskontroll som upphovsrätten vilar på, litar till.

Clark våndades sannolikt inför detta, men han ville inte ge loppet förlorat. I stället sökte han en lösning som en gång för alla skulle kunna neutralisera fienden – en lösning som skulle kunna besegra maskinen. I en skrift som inte kan beskrivas som något annat än grandios lade Clark fast hur lösningen skulle sökas inte i en kamp mot Maskinen, utan i Maskinen själv.

Artikeln – The Answer to the Machine is in the Machine – visade hur vi skulle kunna bygga om Maskinen för att se till att den internaliserade den makt som upphovsrätten förlänar rättighetsinnehavaren. Metoden skulle gå ut på att injicera kontrollen i Maskinen, som en mutation och förändra maskinen inifrån.

Hädanefter skulle alla Maskinens inkarnationer vara tämjda.

Clarks tanke möttes med entusiasm, inte minst från forskningshåll. Under mitten av nittiotalet lades miljontals euro ned på vad som då kallades Electronic Copyright Management Systems (ECMS) – babyloniska system som allt innehåll skulle kontrolleras i. I korporativistisk anda föreslogs att system skulle präglas av en konsensus mellan de kommande informationsindustrierna som man kallade dem, och upphovsrättsindustrin. I ett projekt – som talande nog lånade sitt namn från påvens godkännande (IMPRIMATUR) – var det uttalade målet att förhandla fram lösningar som alla kunde leva med. Eller som projektet själva uttryckte det:

Eventually IMPRIMATUR will devise and recommend processes to protect and trade all types of intellectual property, whereby rights are respected while user needs are met.

Som om det handlade om en en enkel förhandlingslösning om hur Maskinen skulle se ut.

Det byggdes till och med särskilda språk för att beskriva rättigheter i komplexa tekniska lösningar. Bland de första fanns Mark Stefiks Digital Property Rights LanguageDPRL – som saknade stöd för undantag och begränsningar i upphovsrätten, och vägrade att diskutera frågan om hur upphovsrätten kunde begränsas och hur man kunde garantera att verk släpptes fria efter skyddstiden med orden “det är en samhällelig och rättslig fråga, inte en teknisk”.

Det stora systemen och med dem drömmarna om att bygga en slutlig version av Maskinen som skulle tvingas tjäna upphovsrättens syften föll snabbt samman. ECM-systemen muterade och blev till dagens Digital Rights Management – DRM. Industrin krävde att DRM skulle inkluderas överallt och vägrade entreprenörer möjligheten att ens försöka bygga affärsmodeller utan att dessa stympades av kompliecarde skyddsmekanismer som ibland till och med endast fungerade på vissa operativsystem.

Samtidigt som DRM spreds, blev allmänt och utvecklades till helt nya nivåer av kontroll ökade piratkopieringen. Det enda samband som till dags dato kan beläggas mellan DRM och piratkopiering är ett positivt – alltså: piratkopieringen ökar med ökande användning av DRM. Ändå försvarade industrin religiöst användingen av DRM, även när resultatet blev stämningar och riktiga skandaler för att tekniken som användes skapade allvarliga säkerhetsproblem.

I en intervju nyligen ryktades det att den nuvarande chefen för Recording Industry Association of America, Lamy, sagt att DRM är dött. Men lika snabbt som ryktet spred sig, lika snabbt ångade industrins dementimaskin igång. Lamy sade aldrig att DRM är dött, förklarade RIAA. Det finns bara inte längre. (Tankarna går till John Cleese och hans papegoja.)

Charles Clark gick bort 2006. Hans dröm om att det en gång skall gå att tämja Maskinen, bygga om den och tvinga den till lydnad var så stark att det ännu – tre år efter hans död – finns en hel industri som vägrar att släppa taget om Clarks dröm trots att den falnat till en flimrande hopp vid horisonten. Det är ett vittnesmål om lockelsen i Clarks vision, men också om den rädsla som Maskinen fortfarande väcker hos många.

Kanske är det en berättigad rädsla.

Clark anade något i Maskinen som var fundamentalt motsatt upphovsrätten, ett väsen eller vara som till sin grundläggande ontologiska beskaffenhet inte kunde förenas med en föreställning om informationskontroll. Däri ligger kanske en djupare insikt än vi anar. En av våra främsta tänkare kring tekniken, Heidegger, lär oss ju att det ligger i teknikens väsen att ställa till förfogande, att blottlägga – att tekniken är Gestell. Tekniken avslöjar, eller i upphovsrättens språkspel: den tillgängliggör.

I så fall är inte DRM bara dött, det var aldrig metafysiskt ens möjligt att förverkliga Clarks dröm om en lydig Maskin.

Upphovsrätt

Published July 19, 2009 by

Zoe Keating spelar med sig själv; hon har förvandlat cellon till en mångfald som hon kan lagra, lägga på varandra och i realtid spela mot. Hennes musik är trollbindande och fantastisk. Men vad är egentligen hennes instrument? Är det cellon? Inte bara. Det är cellon och datorn som i samklang bildar något nytt. Denna generation av cyborginstrument blir allt vanligare i allt från det enklaste skapande till komplext, nyskapande material som detta. Det som en gång var inspelningsverktyg blir en del av instrument och löser upp gränserna mellan instrument, verktyg och upphovsman.

Kreativiteten här består av ett sammanvävt nätverk av insatser: kreativiteten bakom det ursprungliga instrumentet, bakom datorn och dess olika mjukvaror, bakom mjukvaran som Zoe använder för att skapa sitt unika cyborginstrument och naturligtvis: Zoes eget fantastiska bidrag. Ingen del kan tänkas utan någon annan, det hänger helt och hållet samman. Kreativiteten är ett nätverk av skulder och tillgångar, egna insatser och andras. Ingen kreativitet är ex nihilo, ab ovo.

Utforskandet av kreativitets moralfilosofi skulle kunna börja i den insikten, tror jag – inte i hävdandet av den individuella kreatörens rättigheter, utan i utforskandet av de skyldigheter som kreativiteten skapar. En upphovsrätt författad i Simone Weils anda: där utforskande av skyldigheterna skapar rummet som rättigheterna kan leva i.

Jag kan inte se att det vore så illa.

Kreativitet Upphovsrätt