Upphovsrätt

Kulturnytt i kväll om Google…sedan lovar jag att vara tyst…

I Kulturnytt ikväll är jag med i en intervju. Petra Markgren Wangler skriver krönika på temat Google:

Analysen om rädslan att bli omsprungen gör den f.d. Google anställde Nicklas Lundblad, idag vice VD på Stockholms Handelskammare. Fram till 28:e augusti i år satt han i Googles internationella policygrupp som rådgivare i frågor som rör personlig integritet och framtida upphovsrätt.

Som jag förstår det kommer det ett inslag i kväll som sedan kan ses på webben. Det ska bli roligt att se hur intervjun blev. Nu kan jag lämna Googletiden bakom mig och börja med en massa nya projekt. Det känns bra att få knyta ihop säcken. Intervjun var lång och delvis svår, men rolig. Kändes som ett sorts avvecklingssamtal på ett ideologiskt plan – nyttigt.

Uppdatering några webbinslag:

och:

Inslaget finns på nätet! Intressant kontrast mellan alla dystopifilmer och min ganska obekymrade syn…

Myterna om Google Book Search – “tänk om”-argumenten

Okej, jag antar att jag har ungefär noll trovärdighet i den här frågan, och det accepterar jag. Som tidigare anställd på Google har jag heller inga hemligheter att komma med, men jag har ändå svårt att inte kommentera dagens SvD-artikel (som privatperson då).

Det finns mycket i den som jag funderat över. Förlagens inställning är inte mycket att säga om – och jag vet inte heller om det framkommer så mycket nytt i artikeln. Huvudinvändningen är att Google inte bett om lov. Och därför utgör skanningen ett upphovsrättsintrång. Google kunde lika självklart hävda, och hävdar i domstolshandlingarna om jag minns rätt, att inskanningen bör betraktas som fair use eftersom det är en kulturgärning (av bibliska mått som Pelle Snickars skrev) att skanna in dessa böcker så att de sedan kan bevaras och kunskap om dem spridas globalt.Och visionen är faktiskt ganska vacker – ett nytt virtuellt Alexandriabibliotek som bigotta härskare aldrig kan bränna ned. Men jag vet, det spelar ingen roll att jag säger det.

Hur som. Det som jag har svårast för är de återkommande “tänk om”-argumenten. Utan att hävda dem med kraft tar Stefan Eklund ändå upp dem i sin artikel och skriver: “vad än företagets företrädare säger så finns det inga garantier för hur man tänker utnyttja sitt monopol i framtiden [...] vem vet till exempel vad som händer om företaget får nya ägare?”

Den typen av argument mötte jag ganska många gånger under min tid på Google och de är bland de mest frustrerande som finns. Det tycks inte finnas någon allmän skyldighet att analysera sannolikheten bakom de prognoser som målas upp, inget intresse av att försöka förstå om det verkligen föreligger en risk eller ej. Sanningen är ju – och detta kan verifieras av var och en som vill och har tid – att Google inte kontrollerar något bibliotek, och att förlikningsavtalet inte är utformat på ett sätt som ligger utom alla rättsliga förpliktelser. Om det skulle vara så att Google på något sätt missbrukar sin relation till den institution som satts upp gemensamt av författarförbundet, förlagen och Google (de två första glöms ganska ofta bort) så lyder företag fortfarande under amerikansk konkurrensrätt, och förmodligen även så under europeisk (om man frågar EG-kommissionen).

Så låt oss punktera några myter:

  • Förlikningsavtalet innehåller inga undantag från vanlig konkurrensrätt.
  • Förlikningsavtalet är ett trepartsavtal – det är inte dikterat av Google.

Den som är intresserad av en annan syn kan ju läsa The Economist här eller här. Och lyssna på professor Courant här. Och ja, man kan vara kritisk och ändå tycka om förslaget. Se exempelvis Lawrence Lessig:

Det kanske mest frustrerande med argument av den typen är ändå att de tycks utgå från att följande propositioner är sanna: Om vi inte kan förutsäga något med viss exakthet så ska vi inte heller gå med på några avtal som rör detta. Vi skall inte heller uppmuntra innovation som vi inte i detalj kan förutse konsekvenserna av. Men så kan väl ändå ingen tycka?

Ska vi avgöra frågan om förlikningsavtalet på basis av vad som skulle kunna hända? Eller på vad vi tror och hoppas kommer att hända och har medel för att inom den gällande rätten hantera om det skulle gå fel? Jag gissar att det andra alternativet är att föredra.

Det finns en diagnostisk observation här för G, emellertid, och det är att företaget nu är föremål för “”misstankens hermeneutik”. Allting som görs granskas som om vore det försett med en hemlig agenda. Myter och konspirationsteorier får fäste och växer sig starka. Jag tror att det finns en fas i alla teknikföretags liv där detta sker och jag skulle gissa att G varit i den fasen i snart ett år.

Det har varit och kommer att förbli en utmaning. Men det är en utmaning att försöka skriva och rapportera om detta på ett sätt som reflekterar den komplexitet som innovativa företag möter i kraschen med etablerade industrier också.

En kunskapsfrihetsombudsman? Institutionell innovation för informationssamhället…

Samhälleliga institutioner som skyddar olika grundläggande värden är i Sverige knappast okända. Ombudsmannainstitutionen är en av de svenska statsvetenskapliga storexporterna, med varierande resultat. Varefter den svenska ekonomin och samhällsorganisationen går in i informationssamhället kan det vara värt att ägna tid åt att fundera kring hur en optimal institutionell ordning för värnandet av grundläggande värden skulle kunna se ut.

Vi har redan en datainspektion. På sistone har denna blivit både mer uttalat aktiv och nyttig för att främja den personliga integriteten och det är uppenbart att datainspektionens roll i det öppna informationssamhället är självskriven. Datainspektionen lever emellertid än så länge i ett relativt vakuum. Det finns få andra institutioner som värnar grundvärdena i informationssamhället.

Det finns de som hävdar att immaterialrätten naturligt förvandlas till ett sådant grundvärde, och därför begär institutionella reformer som ska ge just immaterialrätten extra stöd. Det sker genom tillskapandet av privata organisationer, men också genom ett politiskt inflytandearbete som gett till resultat att det nu inom den etablerade åklagarinstitutionen finns specialiserade roller för att bevaka och lagföra just intrång i immaterialrätten.

De som häremot hävdar att informationsfrihet och kunskapstillgång är grundläggande värden är egentligen de enda som inte har gjort sitt grundarbete. I triangeln mellan integritet, informationsfrihet och immaterialrätt är integriteten och till viss mån immaterialrätten redan inrättade i proto-institutioner som långsamt hittar sin form. Något värn för kunskapsfriheten finns emellertid inte.

Det vore intressant att resonera kring hur en sådan institution skulle kunna utformas. En kunskapsfrihetsombudsman skulle kunna ha som uppgift att granska och följa samhällets öppenhet kring information, kostnader för informationsaccess, moderniseringen av de klassiska informationsinstitutionerna som biblioteken och tillsynen över det som brukar kallas fair use och kanske också public domain.

Kunskapsfrihetsombudsmannen skulle kunna ges möjlighet att väcka talan i eller försvara medborgare som menade att de åtalats i strid med kunskapsfriheten och dessutom skulle institutionen som remissinstans kunna uttala sig i alla ärenden som på något sätt inskränker medborgarnas access till information – från censur till skärpta regler för privat bruk.

Lagändringar som tillåter upphovsmän att med omedelbar verkan och oåterkalleligt avsäga sig sin upphovsrätt för att garantera att ett verk hamnar i public domain skulle kunna registreras hos kunskapsfrihetsombudsmannen. Särskilda testamentariska förordnanden om att upphovsrätten skulle upphöra efter upphovsmannens död skulle också kunna registreras och hanteras i samma institution.

Kunskapsfrihetsombudsmannen skulle kunna avge uttalanden om vad som kan sägas vara fair use och inte som till och med skulle kunna anses vägledande i rättegångsprocesser. Granskningen av ärenden som gäller offentlighetsprincipen och inte minst tillgången till och vidareutnyttjande av offentlig information skulle kunna inordnas i samma myndighet.

Det skulle knappast saknas uppgifter och tillsynsområden. Med kunskapsfrihetsombudsmannen som den sista pusselbiten i den triangel av institutioner som nu växer fram i informationssamhället skulle vi kunna ha viss tillförsikt. Som det är nu skyddas integritet och immaterialrätt, men organisationen av det grundvärde som vi alla nog anser att kunskapsfriheten är saknas. Skälet till detta är sannolikt att det inte klassiskt sett funnits ett behov av att organisera detta intresse, och det finns inga privata intressen eller statliga incitament att skapa en särskild myndighet här. De frågor som kunskapsfrihetsombudsmannen skulle hantera hanteras redan till stor del inom andra myndigheter, men det är inte poängen. Poängen är att institutionaliseringen av skyddet för kunskapsfriheten är ett naturligt steg i transformationen till ett informationssamhälle, lika naturligt som införandet av datainspektionen var för litet mer än trettio år sedan.

Utredningsarbetet kan börja.

Informationsasymmetrier och innovation

Read/Write Web har en underbar artikel om superdatorer som på bråkdelar av ett ögonblick kan analysera nya marknader och därmed hitta trender på olika finansiella marknader som snabbt kan omsättas till handel. De mest kraftfulla av dessa algoritmer kan hitta trender och handla på basis av dem i enorm omfattning enligt artikeln (miljontals avslut i sekunden) och den som inte har access till denna information riskerar att bli akterseglad av den som kan köpa realtidsinformation (i verklig bemärkelse).

Nu har förstås en amerikansk senator bestämt sig för att det måste vara något fuffens med detta. Han rekommenderar att användningen av dessa nya tekniska handelsredskap skall begränsas.

RWW låter sig dock inte imponeras utan ställer den naturliga följdfrågan: betyder det att alla tjänster som skapar informationsasymmetrier skall förbjudas? Det är trots allt detta det handlar om: den nya tekniken och superdatorerna skapar olika typer av informationsasymmetrier, eller kan åtminstone utnyttja dem medan de fortfarande är just asymmetrier och det är detta som skapar deras värde.

I själva verket är det väl uppenbart så att realtidswebben, med twitter och RSS-flöden, redan i dag skapar väldigt tydliga asymmetrier mellan de som vet hur man konstruerar bra nyhetsflöden och de som bara följer med? Borde det bara finnas tillgång till enkla, standardiserade nyheter som delas av alla samtidigt? Svaret är naturligtvis nej. Faktum är att man nog kan vända på det: all teknik och alla affärsmodeller som skapar eller bygger på informationsasymmetrier är egentligen oerhört värdefulla. Inte bara skapar sådan teknik incitament att se till att vi lär oss mer, den skapar också möjligheter för oss att bli belönade för att vi vet något först. RWW illustrerar det fint med Breaking News Online – en onlinetjänst som bland annat har en iPhoneapp som snabbt levererar nyheter till alla oss nyhetsknarkare som vill veta först. BNOs enorma tillväxt visar att det finns en tydlig nisch för den som snabbt förmår förmedla information:

Overall, it now reaches about 1 million people around the world, most of them in the United States. In a December, 2008 survey, the majority of BNO News’ members described themselves as journalists and “news junkies.”

To compare, in early March, BNO News only reached around 30,000 people. On this day, BNO News continues to grow rapidly with between 5,000 to 10,000 new users a day.

Borde också detta förbjudas? BNO-användare kanske kan förvandla sin information till värde också, utan att solidariskt vänta tills alla vet det som de vet först. Borde kanske BNO förbjudas? De tjänar ju pengar på att andra vill veta först! Naturligtvis inte. Informationsasymmetrier är en källa till enormt värde, och kan uppmuntra extremt spännande innovation inte bara i snabb förmedling utan i vad som ibland kallas “knowledge discovery” – analys av komplexa informationsmängder med syfte att hitta mönster som ingen annan sett förut.

Informationsasymmetrier är informationssamhällets allra mest värdefulla vara. Inte minst för att de är så kortlivade.

*

Det leder till en annan intressant fråga. Bör staten ingripa för att upprätthålla informationsasymmetrier? Antag att det funnes lagstiftning som man kunde visa hindrar att information sprids i samhället och att kunskap delas snabbt – är det då samhällsekonomiskt viktigt att se till att dessa informationsasymmetrier består? Eller borde en del av en framtida innovationspolitik vara att undanröja all lagstiftning som bevarar och onaturligt förlänger informationsasymmetrier? Det borde väl vara först då som incitamenten för att skapa mer unik kunskap som kan läggas till grund för nya informationsasymmetrier verkligen kan säkras?

All informationslagstiftning som begränsar spridningen av information minskar incitamenten att skapa nya informationsasymmetrier. Om det var lagligt förbjudet att dela information om marknader med annat än ett fåtal personer, och dessutom samtidigt, ja, då skulle inte ett öre investeras i nya sätt att hitta kunskap om och i marknadsflöden av olika slag. Informationskontroll kväver innovation. Om däremot maximal informationsspridning föreskrivs, och dessutom symmetriskt tillgänglig sådan spridning (som i olika typer av börslagstiftning), ja, då växer incitamenten att skapa nya teknologier för att hitta unik kunskap.

Det finns en lektion här: samhällen där informationsasymmetriers livstid går mot noll kommer sannolikt att vara samhällen där stora investeringar görs i just framställningen av nya informationsasymmetrier.

Informationsspridning leder till kunskapsproducerande innovation.

Oenighetsfriheten, Rorschach och Wikipedia

New York Times rapporterar om ett pågående gräl om huruvida det är rätt att publicera Rorschachs bläckfläckstest med de vanligaste svaren på Wikipedia. Forskare – framförallt psykologer – rasar, och menar att det skadar forskningen. Wikipedianer menar att det är fritt att publicera, säsrkilt som upphovsrätten löpt ut för de ursprungliga testen.


NY Times om Rorschach och upphovsrätten.

Vad är det mer exakt som diskussionen handlar om? Det handlar inte bara om spridning av information, utan det handlar kanske mer om var information sprids och hur – de som motsätter sig spridningen av Rorschachtesterna tror sannolikt att det finns ett värde i att dessa hemlighålls och att det värdet skadas av att testen publiceras på en webbplats som Wikipedia som har så många användare att det i princip innebär att testen blir, i någon mening, “allmänt kända”. De som publicerar dem menar i stället att det rör sig om information som får spridas, och som dessutom är intressant och relevant.

Det leder till en intressant fråga för informationsfrihetens anhängare och motståndare, en sorts stridsfråga som ligger utanför upphovsrätten, men ändå berör den.

Finns det information som det är skadligt att sprida trots att den inte är skyddad av immaterialrättsliga regler?

Låt oss ta några exempel. I slutet av förra året blev det känt att en video om Assa Abloys Evo 2000-lås cirkulerade på nätet, och bland annat på YouTube. 
 

Assa 2000 Evo dyrkas upp

Närmare efterforskning visade att det finns en hel subkultur på nätet som bara sysslar med att visa upp hur lås lättast dyrkas upp och hur man gör inbrott i bilar. Det är klart att det det är lätt att reagera hårt på den upptäckten och bestämma sig för att detta är något som måste stoppas. Argumentet för att det skulle stoppas är också enkelt att formulera: förekomsten av information om hur man dyrkar upp lås ökar sannolikheten att de som dyrkar upp lås lyckas, och kanske bidrar den också till att den som inte visste hur man dyrkade upp lås lär sig hur man gör för att därefter sjunka ned i brottslighet.

Vi begränsar redan tillgång till information i andra sammanhang. Richard Posner argumenterade i sin bok Catastrophe för att vissa religiösa grupper inte skulle få studera ämnen som kunde användas i bioterrorism, till exempel: spridningen av den informationen menade han var för farlig. I Sverige såg vi inte ens en debatt om Säpos meddelande till lärosäten om att iranier och nordkoreaner inte skulle få studera kärnteknik, trots att det är etniskt inriktad diskriminering, snarare än en verklig riskbedömning. Janne Wallenius på KTH sammanfattade lärosätenas överraskning i en intervju med Sveriges Radio:

– Det vi undervisar om är allmänt känd kunskap, det är inget avancerat.
Man skulle kunna googla fram det med lite förkunskaper, säger Janne
Wallenius.

Ett av de mest kända exemplen på försök att stoppa information handlade just om atomvapen. 1979 försökte den amerikanska regeringen stoppa publiceringen av anvisningar om hur man gör en atombomb, men fallet prövades aldrig eftersom en annan tidning publicerade informationen i stället – och då var den redan spridd. 

Publicerade anvisningar om hur man gör en atombomb upprör fortfarande, och leder ibland till extrema motåtgärder. Nu gäller det snarast publiceringar på Internet, förstås. Enter Stage Right – en sajt som beskriver sig själv som konservativ – publicerade adressen till den man som lade upp en beskrivning av hur man gör en atombomb på domänen araburanium.com (nu nedtagen) och uppmanade sina användare att gå och “hälsa på honom”. I dag är emellertid informationen om hur vi bygger en atombomb väl spridd.

Försöken att stoppa informationsspridning fortsätter och rör en mängd olika områden. Ibland används sekretesslagstiftning. Ibland upphovsrätten. Ytterligare ett exempel finns i Scientologikyrkans många olika rättsprocesser, som ofta använder immaterialrätten. I det fallet försvaras försöken med att det handlar om religionsfrihet – och med upphovsrätten. 

Allmän säkerhet, försök att stoppa vapentillverkning, religionsfrihet, psykologisk forskning – det saknas knappast exempel på värden som skulle kunna värnas om vi begränsade informationsspridningen. Hur kan vi försvara spridningen av information om den kränker dessa etablerade värden?

Det finns två möjliga svar på den frågan. Det första är att vi här har en skenfrågeställning – det har aldrig funnits någon möjlighet att kontrollera informationsspridningen, eftersom informationen endast behöver spridas en gång för att sedan vara tillgänglig överallt. Diskussioner om att stoppa informationsspridningen är alltså meningslösa och i allt väsentligt hopplösa.

Problemet med det svaret – bortsett från att det litar tungt till en sorts teknisk determinism (information wants to be free) – är att det inte besvarar den verkliga frågan som Wikipediafallet rör: bara för att information sprids följer inte att en enskild sajt bör sprida den. Av ett vara följer inte ett böra. Wikipedia har fortfarande ett val, och kan välja att inte publicera viss information. Frågan är vilka principer en webbplats ska följa när den väljer att begränsa informationsspridningen.

Det finns något fegt över just detta svar – det undviker det ansvar som följer med informationsspridning. Ett ansvar som i stället kanske borde välkomnas. I Jefferson’s Moose resonerar David G Post om detta och han erbjuder en princip grundad i Jeffersons analys av yttrandefriheten. Jefferson gör en intressant observation när han ser att det i inget mänskligt samhälle råder konsensus. I stället är det oenigheten som härskar och den i sin tur ligger i människans natur.

På basis av detta bygger Jefferson ett försvar för yttrandefriheten som grundar sig i att oenigheten är vår främsta tillgång: det är i den motorn för samhällets framåtskridande står att finna. Yttrandefriheten är den mekanism som tillför oenigheten energi, och därför är yttrandefriheten naturgiven – eller mer: påkallad av vår mänskliga natur.

Principen blir då enkel: inga inskränkningar av yttrandefriheten bör tillåtas.

Men hur väger vi då yttrandefriheten mot andra rättigheter? Jeffersons svar utgår från att vi måste vikta de andra rättigheterna. När det gäller upphovsrätten, skriver Post, menade Jefferson att svaret var enkelt: upphovsrätten var i grunden en samhällelig, social konstruktion utan någon grund i människans natur. Tvärtom: försök att konstruera ägande i idéer eller immateriella produktioner var fåfänga eftersom det immateriella lämpade sig sällsynt illa för ägandets metaforer.

If nature has made any one thing less susceptible than all others of exclusive property, it is the action of the thinking power called an idea, which an individual may exclusively possess as long as he keeps it to himself; but the moment it is divulged, it forces itself into the possession of every one, and the receiver cannot dispossess himself of it. Its peculiar character, too, is that no one possesses the less, because every other possesses the whole of it. He who receives an idea from me, receives instruction himself without lessening mine; as he who lights his taper at mine, receives light without darkening me.

Yttrandefriheten trumfar alltså alltid upphovsrätten i Jeffersons värld, endast för att naturen trumfar samhället.

Vad skulle då Jefferson ansett om Rorschach-testerna på Wikipedia? Svaret är förmodligen enkelt: värdet i diskussionerna vi har nu, i oenigheten som detta skapat, är vida större än det eventuellt vetenskapliga värde i Rorschach-testerna själva.

Det finns en viktig lektion i detta som vi alltför ofta glömmer bort. Oenigheten driver oss in i framtiden. Vår lagstiftning bör slå vakt om och våra principer bör uppmuntra oenigheten så långt det är möjligt. Yttrandefrihet är egentligen en dålig term: det är inte yttrandet i sig som bär värdet, utan oenigheten som följer av det.

Vi behöver en bredare oenighetsfrihet…

Third Voice – 10 år senare

När Third Voice lanserades 1999 – för tio år sedan – var det som ett verktyg för att stärka yttrandefriheten och skapa dialoger mellan användare. Tanken var enkel: entreprenörerna bakom företaget ville låta internetanvändare kommentera sajter som de besökte. Den tekniska lösningen var lika enkel: ett tilläggsprogram (som i tidens anda bara fanns för Windows, tyvärr) som laddades i webbläsaren och öppnade en sidomeny där användaren kunde se vilka andra användare som kommenterat. Det fanns också möjligheter att skikta kommentarer på ett sådant sätt att vissa var helt privata, vissa öppna bara för grupper och företaget självt hade också redaktionella anspråk och reserverade ett kommentarsfält för redaktionellt innehåll.



Ruinerna av Third Voices webbplats i Wayback Machine.

En till synes briljant idé, och recensenterna reagerade med att bikta sig om hur härligt de tyckte att det var. En misstänkte att det var olagligt – så stor var frihetskänslan:

This has just gotta be illegal, I think, typing away with a grin. Surely I’m not allowed to be doing this.

Men tjänsten spreds snabbt och användare älskade den. Det gjorde emellertid inte sajtägarna. Plötsligt hade de inte kontroll längre över vad användare såg när de surfade in på deras sidor, och en motståndsrörelse formades. Användningen av Third Voice, hävdade de, stred mot upphovsrätten.

Ett alltigenom löjligt argument, men oerhört intressant ur ett diagnostiskt perspektiv: varför användes upphovsrätten som argument mot vad som alla i dag skulle både acceptera var inte bara tillåtet, utan önskvärt – användarskapat innehåll? Vad vi i web 2.0-eran accepterar som en fantastisk möjlighet – att se vad användarna tycker – var inte bara skrämmande för sajtägarna under web 1.0, de menade att det kunde inte vara lagligt. En särskild motståndsrörelse – Say No To Third Voice – formades och snart var grälet ett faktum. Third Voice, menade sajtägarna, var som “web graffiti”:

But the seemingly innocuous “sticky notes” gained enemies quicker than users. Launching a grassroots campaign called Say No to TV, some 400 independent Web hosts banded together to gag Third Voice, which they likened to “Web graffiti.”

Nearly two years later, it would appear that the group got what it wanted. On Monday, Third Voice posted a short message on its site, notifying users that the service had been discontinued.

Företaget fick förstås ingen finansiering, rädslan bland riskkapitalister för att hamna i upphovsrättsstrider i Napsters kölvatten dödade en hel del företag, och efter två år gick man under – på det sätt som teknikföretag gör i Silicon Valley, med en litet annorlunda, sämre och långsamt övergiven affärsmodell.

Vad var det som beseglade företagets öde?

*

Third Voice utmanade den etablerade ordningen när det gällde kontroll över informationen. Sajtägare trodde att de ensamma skulle kunna kontrollera exakt hur deras webbplatser såg ut, och att de skulle kunna kontrollera inte bara den vertikala informationsspridningen, utan att det inte fanns någon horisontell informationsspridning att tala om. Vad Third Voice gjorde var att den lilla mjukvaran skapade horisontell informationsspridning och dessutom bäddade in den i vertikala informationsstrukturer. Plötsligt blev sajterna platser för diskussioner mellan användare, inte platser för monologisk marknadskommunikation. I en tid där webbplatser beskrevs som företags “webbnärvaro” eller “web presence” upplevde sajtägarna Third Voice som en objuden gäst, som dessutom hade med sig alla sina kompisar.

Att upphovsrätten blev det centrala vapnet i kampen mot Third Voice är än mer intressant. Redan 1999 sågs alltså upphovsrätten som ett sätt att utöva informationskontroll. När sajtägarna upplevde att de inte hade kontroll över informationsspridningen grep de efter det verktyg som de trodde gav dem kontroll: upphovsrätten. De tolkade upphovsrätten inte endast som rätten till det de själva skapat, utan också rätten att kontrollera hur information om det de skapat kunde spridas och kanske ytterst till vem. Upphovsrättens roll i dramat om nätet var alltså redan då klar: den var den magiska formel som alla grep efter när informationsflödena skrämde och vägrade låta sig kontrolleras. Även journalisten i citat ovan var så starkt skolad i den tidens informationskontroll att han trodde att han gjorde något olagligt när han kommenterade en webbplats.

*

I dag är situationen förstås en helt annan. Horisontella och vertikala informationsflöden har flätats samman, kommentarer är lika mycket, eller ofta mycket mer, värd än de artiklar de kommenterar, alla kan publicera sig i bloggar med några få knapptryck, länkningar och wikisar tillåter kollaborativ produktion och spridning av information. Upphovsrättens mer militanta kontrollfalang spelar nu som Tigran Petrosjan, defensivt och med hopp inte om seger, utan om remi.


Tigran Petrosjan, en av schackhistoriens mest defensiva spelare.

Third Voice i sin tur har försvunnit i historiens mörker, men när vi en gång skriver informationskrigens historia förtjänar företaget definitivt en plats bland de många olika entreprenörsinsatser som definierade om vår syn på information, kontroll och kollaboration. Och det är lätt att se hur en tjänst som Third Voice skulle kunna utvecklas i dag. Tänk att ha en tjänst som lät dig se alla bloggkommentarer om en sajt i en sidopanel när du surfar, alla tweets och andra kommentarer över webben – en marginal för webben som samlar och strukturerar alla marginalanteckningar som redan finns därute.

Domännamnen FourthVoice.com och WebMargin.net är lediga…

Charles Clarks dröm, Maskinen och DRMs nära döden-upplevelse

När Charles Clark, en av Storbrittaniens mest kända upphovsrättsjurister och internationella förhandlare på upphovsrättsområdet, mötte nätet insåg han snart att den upphovsrätt han ägnat så stor del av sitt liv åt att utveckla, vårda och förstärka stod inför sin största utmaning någonsin. Han såg hur de kostnader som tidigare kunnat hålla kopierandet på en rimlig nivå och de kvalitetsreduktioner som kopierande innebar utplånades i digitaliseringens kölvatten. Likaså insåg han sannolikt att nätverkets snabbt växande, globala omfattning skulle göra de lagvalsfrågor och jurisdiktionsfrågor som upphovsrätten så omsorgsfullt konstruerat meningslösa.

Upphovsrätten stod inför sin gamla fiende, Maskinen, i en helt ny, starkare och till synes oövervinnelig inkarnation. Liksom tidigare gånger då Maskinen dykt upp i upphovsrättens historia utmanade den själva föreställningen om att det gick att kontrollera information på något meningsfullt sätt. Tryckpressen, videobandspelaren, kassettbanden…alla Maskinens olika inkarnationer var nästan till sitt vara negationer av drömmen om informationskontroll som upphovsrätten vilar på, litar till.

Clark våndades sannolikt inför detta, men han ville inte ge loppet förlorat. I stället sökte han en lösning som en gång för alla skulle kunna neutralisera fienden – en lösning som skulle kunna besegra maskinen. I en skrift som inte kan beskrivas som något annat än grandios lade Clark fast hur lösningen skulle sökas inte i en kamp mot Maskinen, utan i Maskinen själv.

Artikeln – The Answer to the Machine is in the Machine – visade hur vi skulle kunna bygga om Maskinen för att se till att den internaliserade den makt som upphovsrätten förlänar rättighetsinnehavaren. Metoden skulle gå ut på att injicera kontrollen i Maskinen, som en mutation och förändra maskinen inifrån.

Hädanefter skulle alla Maskinens inkarnationer vara tämjda.

Clarks tanke möttes med entusiasm, inte minst från forskningshåll. Under mitten av nittiotalet lades miljontals euro ned på vad som då kallades Electronic Copyright Management Systems (ECMS) – babyloniska system som allt innehåll skulle kontrolleras i. I korporativistisk anda föreslogs att system skulle präglas av en konsensus mellan de kommande informationsindustrierna som man kallade dem, och upphovsrättsindustrin. I ett projekt – som talande nog lånade sitt namn från påvens godkännande (IMPRIMATUR) – var det uttalade målet att förhandla fram lösningar som alla kunde leva med. Eller som projektet själva uttryckte det:

Eventually IMPRIMATUR will devise and recommend processes to protect and trade all types of intellectual property, whereby rights are respected while user needs are met.

Som om det handlade om en en enkel förhandlingslösning om hur Maskinen skulle se ut.

Det byggdes till och med särskilda språk för att beskriva rättigheter i komplexa tekniska lösningar. Bland de första fanns Mark Stefiks Digital Property Rights LanguageDPRL – som saknade stöd för undantag och begränsningar i upphovsrätten, och vägrade att diskutera frågan om hur upphovsrätten kunde begränsas och hur man kunde garantera att verk släpptes fria efter skyddstiden med orden “det är en samhällelig och rättslig fråga, inte en teknisk”.

Det stora systemen och med dem drömmarna om att bygga en slutlig version av Maskinen som skulle tvingas tjäna upphovsrättens syften föll snabbt samman. ECM-systemen muterade och blev till dagens Digital Rights Management – DRM. Industrin krävde att DRM skulle inkluderas överallt och vägrade entreprenörer möjligheten att ens försöka bygga affärsmodeller utan att dessa stympades av kompliecarde skyddsmekanismer som ibland till och med endast fungerade på vissa operativsystem.

Samtidigt som DRM spreds, blev allmänt och utvecklades till helt nya nivåer av kontroll ökade piratkopieringen. Det enda samband som till dags dato kan beläggas mellan DRM och piratkopiering är ett positivt – alltså: piratkopieringen ökar med ökande användning av DRM. Ändå försvarade industrin religiöst användingen av DRM, även när resultatet blev stämningar och riktiga skandaler för att tekniken som användes skapade allvarliga säkerhetsproblem.

I en intervju nyligen ryktades det att den nuvarande chefen för Recording Industry Association of America, Lamy, sagt att DRM är dött. Men lika snabbt som ryktet spred sig, lika snabbt ångade industrins dementimaskin igång. Lamy sade aldrig att DRM är dött, förklarade RIAA. Det finns bara inte längre. (Tankarna går till John Cleese och hans papegoja.)

Charles Clark gick bort 2006. Hans dröm om att det en gång skall gå att tämja Maskinen, bygga om den och tvinga den till lydnad var så stark att det ännu – tre år efter hans död – finns en hel industri som vägrar att släppa taget om Clarks dröm trots att den falnat till en flimrande hopp vid horisonten. Det är ett vittnesmål om lockelsen i Clarks vision, men också om den rädsla som Maskinen fortfarande väcker hos många.

Kanske är det en berättigad rädsla.

Clark anade något i Maskinen som var fundamentalt motsatt upphovsrätten, ett väsen eller vara som till sin grundläggande ontologiska beskaffenhet inte kunde förenas med en föreställning om informationskontroll. Däri ligger kanske en djupare insikt än vi anar. En av våra främsta tänkare kring tekniken, Heidegger, lär oss ju att det ligger i teknikens väsen att ställa till förfogande, att blottlägga – att tekniken är Gestell. Tekniken avslöjar, eller i upphovsrättens språkspel: den tillgängliggör.

I så fall är inte DRM bara dött, det var aldrig metafysiskt ens möjligt att förverkliga Clarks dröm om en lydig Maskin.

Handelspolitiska avlatsbrev för upphovsrättsintrång – affärsidé?

Forskaren och författaren Tim Wu sade vid OECDs toppmöte om Internet i Seoul att vi inte skulle bli överraskade om det vi i dag tänker på som IT-politik kommer att bli handelspolitik. TRIPS, ACTA och andra förkortningar tar över upphovsrättsfrågorna, och kanske tar kampen mot icke-tariffära handelshinder över kampen mot censur.

Vad ingen väntat sig var att WTO också skulle kunna använda just upphovsrätten, eller upphävandet av den, som sanktion. Ändå är det precis det som tycks ha hänt i fallet Antigua. LA-Times berättar att när USA vägrade efterkomma ett beslut från WTO om att tillåta spelsajter i Antigua att nå kunder i USA så beslöt WTO att Antigua kan ignorera sina skyldigheter att värna amerikanska upphovsrättsintressen upp till ett belopp om 21 miljoner USD.

Uh, va? Ja. Just det. Ett upphovsrättsavlatsbrev för ekonomisk skada (får vi anta, det skulle kunna vara vinst också) som företag baserade på Antigua orsakar den amerikanska upphovsrättsindustrin. Vips! dök förstås en entreprenör upp och erbjöd nedladdning utan gräns för 10 dollar i månaden på siten Zookz.com (som i skrivande ögonblick tycks ligga nere) – med just argumentet att skadan aldrig kommer att nå till den rätt betydande summa det rör sig om i undantaget.

Det finns en mängd invändningar att göra här: naturligtvis måste diskuteras hur ett företag skall kunna självt besluta sig för att utnyttja ett WTO-beslut och förmodligen krävs det att regeringen formaliserar detta på något sätt: man skulle kunna auktionera ut rätten att piratkopiera litet som man auktionerar ut spektrum, kanske. Det är en, eh, annorlunda idé.

Intressant nog är det lätt att tänka sig framtidens handelskrig: EU, medlemsstater och andra skulle kunna söka för just den här typen av undantag för att skapa utrymme för nya affärsmodeller och begära kompensation i form av upphovsrättsundantag för alla möjliga inbillade och verkliga oförrätter. Samma rättspolitiska drag som skapat det mystiska ACTA verkar alltså ha skapat ett annat nytt instrument: upphovsrättsundantaget som enskilda länder kan ansöka om som kompensation i de fall USA inte följer WTO-beslut.

Det moraliska valet blir också intressant: vad kommer USA att göra? Kommer man att tillåta spel, eller tillåta piratkopiering? Vad är värst? Rent rättsligt är svaret förmodligen trivialt: ett enskilt bolag kan inte försvara ett upphovsrättsintrång med hänvisning till ett WTO-beslut som gäller nationen. Men om nationen formaliserar beslutet och säljer upphovsrättsundantagsrätter (litet som utsläppsrätter?) skulle resultatet bli mycket mer intressant. Länder med stora handelspolitiska tvister med USA skulle på detta sätt kunna skapa en blomstrande Internetmarknad som kompensation för upplevda missförhållanden.

Ytterst illustrerar ju detta en annan sak, förstås. Att handelsrätten är ett märkligt nätverk av regler att hantera upphovsrätten i – och att vi förmodligen bör försöka reda ut den institutionella ordning som upphovsrätten för närvarande lever i för att få överblick och insikt i hur reformförutsättningarna för en ny, legitim upphovsrätt skulle kunna se ut.

Och att entreprenörskapet ser möjligheter i allt. Även WTO-beslut.

Upphovsskyldigheter, cyborginstrument och nätverksbegrepp

Zoe Keating spelar med sig själv; hon har förvandlat cellon till en mångfald som hon kan lagra, lägga på varandra och i realtid spela mot. Hennes musik är trollbindande och fantastisk. Men vad är egentligen hennes instrument? Är det cellon? Inte bara. Det är cellon och datorn som i samklang bildar något nytt. Denna generation av cyborginstrument blir allt vanligare i allt från det enklaste skapande till komplext, nyskapande material som detta. Det som en gång var inspelningsverktyg blir en del av instrument och löser upp gränserna mellan instrument, verktyg och upphovsman.

Kreativiteten här består av ett sammanvävt nätverk av insatser: kreativiteten bakom det ursprungliga instrumentet, bakom datorn och dess olika mjukvaror, bakom mjukvaran som Zoe använder för att skapa sitt unika cyborginstrument och naturligtvis: Zoes eget fantastiska bidrag. Ingen del kan tänkas utan någon annan, det hänger helt och hållet samman. Kreativiteten är ett nätverk av skulder och tillgångar, egna insatser och andras. Ingen kreativitet är ex nihilo, ab ovo.

Utforskandet av kreativitets moralfilosofi skulle kunna börja i den insikten, tror jag – inte i hävdandet av den individuella kreatörens rättigheter, utan i utforskandet av de skyldigheter som kreativiteten skapar. En upphovsrätt författad i Simone Weils anda: där utforskande av skyldigheterna skapar rummet som rättigheterna kan leva i.

Jag kan inte se att det vore så illa.

Maligna licenser och den digitala äganderättens död

Amazons tilltag att radera böcker som kunder köpt för att förlaget i efterhand ångrat sig och inte längre vill tillhandahålla digitala utgåvor av sina böcker har mött kritik, för att uttrycka det milt. Det intressanta med tilltaget är dock att det illustrerar ett exempel på en konflikt som inte uppmärksammats särskilt ofta – den mellan upphovsrätten och äganderätten till det individuella exemplar av ett verk som vi köpt lagligt. Som påpekas i artikeln ovan skulle vi nog haja till om Akademibokhandeln knackade på dörren, artigt förklarade att förlaget som sålt oss den senaste delen av Harry Potter inte längre vill tillhandahålla en pappersutgåva och att de därför tagit med sig litet bensin för att elda upp vårt exemplar. De flesta av oss skulle förmodligen stänga dörren igen, sätta på litet kaffe och säga “håhåjaja” – eller något mer kraftfullt om någon sillskalle skulle försöka sig på detta. Men i övergången till den digitala ekonomin blir det svårare för oss att freda vår egen sfär och vår äganderätt, eftersom allt fler terminaler nu säljs med vad som charmigt kallas för en “kill switch”. iPhonen lär ha en, liksom Kindle och andra terminaler: en möjlighet att på distans, utan vårt samtycke i det enskilda fallet (men vi har säkert samtyckt till det i något avtal någonstans) ändra innehållet på den teknik som vi använder. Det handlar här om själva urfallet av det som Zittrain kallar “tethered devices”, kopplade terminaler i sin The Future of the Internet. Och ytterst betyder det att i det digitala samhället fråntas vi möjligheten att äga information, vi tillåts bara licensiera den.

Det har skrivits alldeles för litet om licensernas funktion i den digitala ekonomin, särskilt som det finns en mängd olika konfliktytor mellan just licenser, äganderätt och personlig integritet. En licens är ett villkorat pseudoägande, urholkat på en mängd olika sätt och försett med olika juridiska trojanska hästar som tillåter övervakning (se exempelvis de olika licenser som tillåter rättighetsövervakande teknik, eller förbjuder borttagandet av kopieringsskydd).

Till skillnad från avtalet – som är en hörnsten i den fria marknadsekonomin – är licensen ett avtal som baseras på en från början ombalanserad marknad där förhandlingsstyrkan dikterats av att staten garanterat vissa grundvillkor i avtalen i lag. Så förhåller det sig exempelvis till delar med upphovsrätten, där det till exempel inte är möjligt att avtala bort den ideella rätten, eftersom staten ansett att det skulle försvaga upphovsmannens position på ett orimligt sätt – något som mycket väl kan ha varit sant vid en given period i historien.

Men problemen med att ha en stat som sätter förutsättningarna för avtalsförhandlingar genom rättigheter garanterade i lag är att hela avtalsförhandlingen vrids ur balans. Där detta från början kan ha varit lovvärt kan sådana lagvillkor alltid kapas av kreativa entreprenörer och användas för att skapa andra, orimliga avtalsvillkor. Som rätten att radera de digitala exemplar du redan köpt av ett verk – villkor som säkert få skulle ha gått med på under avtalsfrihet.

Det är ganska lätt att se hur detta går till — när staten tror sig kunna hitta en rimlig förhandlingsposition för upphovsmännen inser de inte att de också skapar en ny förhandlingsposition för förlag, och andra mellanmän, som i andra led skapar ekonomisk ineffektivitet genom att utnyttja styrkan i den position som upphovsmannen garanterats.

Vi behöver lära oss mer om licenser, försöka förstå hur de fungerar ur ett rättsekonomiskt och moraliskt perspektiv. Ett enkelt, och elakt, sätt att definiera licensen är som en parodi på avtalet, eftersom avtalets koordinerande effekt satts ur spel redan från början av en lagstiftning som ger den ena parten all förhandlingsstyrka (och visst — jag inser att det finns rimliga licenser också, till och med Creative Commons beskriver ju sig som licenser och visar därmed att inte bara maligna licenser kan växa på en snedvriden förhandlingsposition).

Vad är slutsatsen? Kanske att vi måste börja begränsa möjligheterna att inskränka äganderätten till digitala exemplar. Ett bra sätt vore att se till problematiken med kopplade terminaler, och kanske till en sorts minimirättigheter som speglar de som gäller i den analoga världen. Bland annat borde vi diskutera om det överhuvudtaget skall vara möjligt att inskränka vad vi gör med ett digitalt exemplar vi lagligen betalat för – så länge som vi inte framställer ett nytt exemplar. Visst borde det väl vara möjligt med andrahandsförsäljning av mp3-låtar, rippade DVD:er (så länge originalet förstörs) och andra liknande åtgärder?

Det finns inget skäl att låta orimliga licenser fräta sönder äganderätten i den digitala ekonomin.