Published October 9, 2010 by

Robert Darnton ställer några viktiga frågor i en essä i New York Review of Books. Hans centrala tes kommer från Jefferson och hans argumentation för tillgänglig kunskap är mumma för alla som tror att tillgången till kunskap är nyckeln till en ljus framtid. (Visst, Darnton kritiserar gärna Google Books, men so what: här lyfter han diskussionen på ett sätt som jag tycker är viktigt). Vi behöver en motsvarande debatt i Sverige, inte en debatt om hur vi “digitaliserar kulturarvet”, utan hur vi bygger ett digitalt bibliotek för framtiden.

Skillnaden är viktig. I det ena fallet bygger vi med blicken riktad bakåt, i det andra med blicken riktad framåt. Ett nationellt digitalt bibliotek skulle också kunna ha helt andra, spännande uppgifter vad gäller dokumentationen av samhället. Några enkla förslag:

  • Ett NDB skulle kunna ålägga universiteten (de som får privilegiet att kalla sig universitet) att videofilma sina större kurser i en sorts nydaning av begreppet pliktexemplar: vad staten presterar och producerar i kunskap skulle därmed också dokumenteras och mervärdet mångfaldigas. Samma med all public service förstås. (En mer extrem position: varför inte dokumentera med ljud och bild alla viktigare styrelsemöten i myndigheter, m.m.? Ett sorts omvänt panoptikon, kanske).
  • Ett NDB skulle kunna administrera och arbeta med alla de frågor som gäller vidareutnyttjande av offentlig information (ja, jag skriver inte kommersiell, för jag tror det är en delmängd, mycket av vidareutnyttjandet kommer att ske i mellanformer som inte enkelt låter sin klassificeras).
  • Ett NDB skulle kunna erbjuda individuella arkiv (eller tidskapslar) med dagböcker och fotoalbum, där tillgängligheten kan bestämmas av testamentariska förfoganden, så att jag kan bestämma att när jag går bort blir materialet tillgängligt efter tio, femtio eller hundra år. Tänk bara för framtidens sociologer: att kunna mönsteranalysera tusentals dagböcker eller foton för att finna nya historiska insikter och sociala fakta.
  • Ett NDB skulle kunna koordinera det internationella arbetet med att öppna datakällor och litteratursamlingar, och administrera ett nytt digitaliseringsbistånd, riktat mot att digitalisera fattigare länders kulturer, men också investera i deras kunskapsproduktion i dag i skolor och annorstädes – och dokumentera dessa länders nu levande kultur för framtiden.

Bibliotekets funktion skulle liksom breddas, från att kurera till att dokumentera och spela in – och javisst, det reser oerhört många frågor också. Vi behöver förstå det samhälleliga minnets praktik på nytt, för att tala med Alain Renaud (gratis .pdf här)

  • Hur skulle en sorts neutral ståndpunkt och urval garanteras? Den som spelar in nuet är så nära det som sker att det alltid finns vinklar och värderingar.
  • Om man vill sprida arbetet för att få en mångfald av värderingar: kan man crowdsourca ett bibliotek, och inte bara en encyklopedi? Finns det viktiga skillnader mellan Wikipedia och Wikilibrary? Wikisources är ett sorts mellanting, men med blicken riktad bakåt, och utan inspelningsförmågan.
  • Vad betyder det att gå “from a deleting society to a recording society” för att tala med Viktor Mayer Schönberger?

Framförallt: Darnton påpekar att det satsas stort i alla andra länder just nu, och här riskerar faktiskt Sverige att hamna på efterkälken, när vi skulle kunna leda och förvandla vårt kunnande på detta område till ett stort bevis på att vi fortfarande är en IT-nation – en möjlighet för god för att låta gå förlorad, tycker jag nog.

Dagsnotering E-förvaltning Upphovsrätt

Published December 17, 2009 by

Ett av förslagen i moderaternas DN-debattartikel i dag förtjänar särskilt att diskuteras på djupet, och det är förslaget om avsägelse. Det kan tyckas vara en märklig reform, men den innehåller ett perspektivskifte på djupet. Låt oss se på motargumenten så ska jag förklara varför:

“Man kan ju använda Creative Commons i dag”

– Detta är en enkel missuppfattning. Creative Commons är en licens, inte en avsägelse. Material under Creative Commons
lyder fortfarande under alla de olika upphovsrättsliga regler som kan appliceras. Inte minst löper den ideella rätten – rätten att bli omnämnd som upphovsman och rätten att inte framställas på ett kränkande sätt – oaktat eventuell licensiering under Creative Commons. Att jämföra en Creative Commons-licens med avsägelse är alltså fullständigt fel.

“Det går ju att exklusivt och slutgiltigt licensiera ut det man skapat så att man kan åstadkomma nästan samma resultat, sånär som på den ideella rätten”

– Men det är ju det som är poängen! Att man inte ska behöva bekymra sig om att licensiera sitt material, utan att man ska kuna avsäga sig rättigheterna helt. Det finns i upphovsrätten en kvardröjande paternalism som tar sig uttryck i en omsorg om upphovsmannen som går så långt att den inskränker upphovsmannens förfoganderätt: det går inte att avsäga sig sin upphovsrätt! Det är en märklig ordning för oss liberaler.

“Avsägelse kommer endast att användas mycket sällan”

– Det är en hypotes. Och beror naturligtvis av vad vi som konsumenter/”prosumers” kräver. Det är enkelt att tänka sig situationer där det uppstår en efterfrågan på avsägelse i olika sammanhang och där upphovsmannen då kan utnyttja det instrumentet för att exempelvis undvika att hans eller henens verk blir “föräldralösa”. Det går testamentariskt att avsäga sig rättigheterna till sina verk också, utan problem.

Med denna till synes symboliska förändring följer alltså en möjlighet att faktiskt också omförhandla det sociala kontraktet kring upphovsrätten i grunden. För att ändra skyddstiderna i upphovsrätten skulle det krävas en omförhandling av WIPO. Det skulle i sig vara en närmast omöjligt långdragen och kostsam process. Men genom att lägga till en rättighet till avsägelse kan alla upphovsmän som vill deklarera ensidigt att de upprättar en ny skyddstid. Det går att tänka sig en konsumentrörelse och en “svanen”-märkning av upphovsrättsliga verk där artisterna åtar sig att endast ha en skyddstid om fem år, exempelvis. Upphovsrätten läggs helt i händerna på upphovsmannen och därmed förvandlas också de stelbenta reglerna i de internationella avtalen till valbara och frivilliga regler.

Den upphovsman som tycker att det vore rimligt att bekämpa piratkopiering genom att säga att han själv tillämpar en tioårig skyddstid skulle kunna göra det och den som vill ha skydd efter sin död kan välja det. Genom att öppna för avsägelse öppnar vi för en omförhandling av det sociala kontraktet kring upphovsrätten, med en oerhört enkel, liberal och i grunden valfri reform.

Det är inte oviktigt.

Kreativitet Politik Upphovsrätt

Published December 17, 2009 by

I dagens DN debatt tecknar Henrik von Sydow och Per Schlingmann tre stycken enkla reformer för upphovsrätten. Det är en glädjande artikel av flera olika skäl.

För det första tecknar den en tydlig historiebeskrivning. Piratkopieringen uppkom inte ur intet, utan var resultatet av ett marknadsmisslyckande – det fanns en gigantisk efterfrågan på digital film, musik och annat innehåll som inte tillfredsställdes, helt enkelt. Nu växer lagliga alternativ och i samband med det behövs reformer för att stärka upphovsrättens legitimitet och därmed också stärka dessa alternativ. Behovet av reformer kommer sig av att det sociala kontraktet snedvridits när marknadsmisslyckandet bara följdes av nya sanktioner och sanktionsformer, och inte snabbt av ett utbud som kunde konkurrera med fildelningen (nej, det har aldrig handlat om att konkurrera med “gratis” – eftersom alla tjänster har kostnader: tid, utbud, kvalitet m.m. väger alltid in och det är fullt möjligt att konkurrera med den olovliga fildelningen: oavsett vad man tycker om tjänster som Spotify, iTunes, Voddler, Film2Home m.m. så är detta precis vad dessa tjänster gör).

För det andra är detta sannolikt reformer som alla kan enas om. Det är viktigt, tror jag, att inse att detta inte betyder att det är värdelösa reformer. Ta avsägelsemöjligheterna som tecknas i artikeln. Det skulle vara lätt för en upphovsrättsjurist att fnysa och säga att det “nästan” går att göra detta med avtal i dag. Det är inte poängen. Poängen är att när samhället öppnar för en avsägelsemöjlighet så är detta en bred signal om två saker: en reformvilja och en öppning av upphovsrätten för den enskilde upphovsmannen. Fram tills dess en avsägelsemöjlighet finns är upphovsrätten fortfarande kvar i ett paternalistiskt stadium där upphovsmannen saknar rätten att faktiskt ge sitt verk fritt. Rättighetsklareringsfrågan borde också vara öppet mål: vem kan väl anse att det är rimligt att Spotify – bara för att de skapades i Sverige – måste stå minst 27 ggr klareringsförhandlingskostnaderna mot om de etablerats i USA? Hur ska vi någonsin kunna konkurrera med innehållstjänster globalt om vi inte har en inre marknad för dem? EU-kommissionens tydliga signaler om att detta kommer upp på schemat är också viktiga. Och att hantera de föräldralösa verken är samma sak: det måste till.

Jag tror att det förtjänar att sägas en extra gång. Att dessa reformer är enkla, och att det finns stor enighet om dem (rimligen) är en styrka i förslagen. Det startar en dialog och diskussion som vi hade behövt initiera för fem, kanske sex, år sedan. Det sker med små steg, men det är en absolut nödvändighet efter det skyttegravskrig vi levt i, där positionerna polariserats allt mer.

För det tredje är detta ett partis styrelse som tittat på frågan, sett reformbehovet och satt en viktig riksdagsman på att utföra detta arbete. Det i sig är också en viktig signal: det är ingen liten arbetsgrupp eller fristående tänkare som talar i artikeln. Det är Sveriges nu största regeringsparti.

Kritik då? Jag kan tänka mig två typer av kritik. Den ena är en sorts kritik som utgår från att alldeles oavsett hur man utformar upphovsrätten så behövs sanktioner mot illegal fildelning. Men den kritiken missar helt målet. Vi har som samhälle infört en hel del sanktioner. Det finns extra åklagare, IPRED genomfördes, det genomförs husundersökningar och alla medel som rimligen kan behövas finnas på bordet. Faktum är att de senaste åren har vi inte gjort annat än att diskutera just sanktioner. Det i sig har skadat upphovsrättens legitimitet. De av oss som tror på en reformerad upphovsrätt har inte kunnat göra annat än att med en dåres envishet upprepa att vi behöver tänka kring upphovsrättens legitimitet också, kring dess roll i samhället och förtroende för den som institution. Faktum är att även den som bara tror på sanktioner gör klokt i att välkomna moderaternas förslag eftersom det faktiskt möjliggör en dialog om vilken upphovsrätt som kan vinna bred respekt i samhället. Dagens upphovsrätt har inte gjort det: trots alla sanktioner har fildelningen ökat, inte minskat. Trots alla extra resurser och alla medel nedlagda i olika ansträngningar och rättsliga processer är det bara två saker vi kan observera: ökad fildelning och ökad laglig försäljning. Den som vill förskjuta proportionen mellan dessa två fenomen, utväxlingen så att säga, gör klokt i att försöka hitta nya medel.

Den andra kritiken skulle vara en kritik av typen: för lite, för sent. Och visst, det skulle vara lätt att skriva en kommentar på det temat. Det kommer säkert också att skrivas sådana kommentarer av andra. Men jag tänker inte stämma in i dem. Här har vi för första gången tre någorlunda konkreta reformförslag tagna i ett stort partis partistyrelse, och det borde inte inleda en diskussion om vad som saknas eller nyttan av små reformer, utan en diskussion om vad som kommer härnäst – hur vi gemensamt kan hitta en ny balans som ger oss en upphovsrätt för alla.

Det är rätt enkelt. Detta är en vändpunkt. Den är värd att ta tillvara på.

Full disclosure: jag var talare på ett av Henriks seminarier om framtidens IT-politik. Liksom Per Strömbäck, Martin Rolinski, Johanna Nylander och många andra har jag alltså deltagit i diskussioner kring Henriks arbete, utan att ha haft något inflytande över dess slutgiltiga utformning.

Upphovsrätt

Published October 16, 2009 by


Skulle Newsoms röst låta likadant utan en norm?

Idol är ett program som bygger på att talangfulla människor framför andras musik och bedöms för hur väl de efterliknar den ursprungliga musiken. I kvällens avsnitt rörde sig den estetiken nära en sorts animistisk religion när en av deltagarna påstods ha uppenbarat den avlidne Michael Jacksons ande. Michael, fick vi veta, var med honom i rummet.

Med honom i rummet var också den producerade musiksmak som förmodligen är ett långt mer effektivt verktyg för att säkerställa gamla musikstrukturers fortsatta dominans på musikmarknaden än upphovsrätten är. Jag tror att det vi ser här är egentligen en sorts instinktiv förståelse för att vi rört oss från ett samhälle där kontrollen över musiken kunde uttryckas i lagar som kunde sanktioneras med statens våldsmonopol (Weberska lagar) till ett samhälle där musikkonsumtionen styrs mindre av lagar än av normer. Det mest effektiva sättet att säkerställa att konsumtionen fortsätter att förstärka de existerande strukturerna är att se till att de blir normerande för vad vi lyssnar till och hur vi gemensamt bedömer talang.

Om vi bedömer talang utifrån förmågan att reinkarnera olika uttryck som musikindustrin redan äger säkerställer vi också att det som faller utanför låter märkligt. Alternative. Det är intressant. Faktum är att om jag hade hundra enheter av någon sorts pengar att satsa och skulle försvara den existerande musikindustrin, ja, då skulle jag nog satsa en del på lobbyister (precis som man gör i dag), men jag skulle satsa det mesta på olika typer av normerande mekanismer som Idol – för att också tydligt teckna bilden av vad “lyckat” utövande är. Inte bara handlar det om att frambesvärja döda popartister, det handlar också om att bli bedömd som “artist”. Det blir livsviktigt att kombinera olika egenskaper till en sorts artefakt – artisten – som är särskilt väl anpassad till den marknad som finns i dag.

Hela den strategin bygger också på en annan analys: att vi behöver dela normer när det gäller olika typer av konstnärlig smak. Det finns en sannolikhet att konsumtionen på kulturmarknader alltid kommer att vara koncentrerad, eftersom det är då som kulturkonsumtionen kan producera identitet. En fullständigt individualiserad kulturkonsumtion kan inte göra det. Det krävs en sorts nätverk i vilket konsumtionen äger rum, och det nätverket skapar ett värde för oss som sociala varelser, där vår konsumtion signalerar en sorts samhörighet.

Men det kanske mest intressant är det som röstas ut, produktionen av det mediokra. Genom att gradvis rösta ut olika deltagare produceras det mediokra i en serie exempel som sedan bildar en bakgrund till den slutliga idolen. Observera vad detta gör med begreppet “talang” – det är det som blir kvar när det mediokra rensats ut.

Kunde det vara annorlunda? Visst – det skulle vara möjligt att ha ett Idolprogram uppbyggt på andra regler. Fundera litet kring exempelvis vad följande regeluppsättningar skulle producera.

  • Absoluta röstetal. Det skulle vara möjligt att utnämna den deltagare till idol som först lyckas mobilisera ett visst antal röster i en omgång. Tävlingen skulle då kunna ta slut omedelbart, i första avsnittet, för att en person så förenat tittarna i bifall att idolstatus garanterats. Det skulle också vara möjligt att sekventiera detta – den som först uppnår 1 miljon röster tre program i rad vinner.
  • Originalitet. Vi skulle kunna får rösta efter originalitet – och rösta inte på den “bästa artisten” utan på den som visade något vi inte sett förut, något som utmanar. Bara egna verk skulle vara tillåtna.
  • Aggressivitet. Vi skulle kunna tänka oss att den flest vill stoppa i tävlingen vinner, att rösterna läggs mot deltagare i stället för på dem och att massiv avsky var något som vi uppskattade, som vi vill utforska mer för att utmana oss själva. Det är nästan samma tanke som ovan, men det blir en annan effekt.
  • Lott. Vi skulle helt slumpmässigt kunna välja ut deltagarna och rakt genom hela processen slumpa vem som stannar kvar och vem som får gå vidare.
  • Marknad. Vi skulle kunna ha en röstmarknad, där den som är villig att betala mest för rösterna får dem.
  • Matematisk analys. Vi skulle kunna fördefiniera en modell som vi ville använda, en komplex kalkyl som innehåller slumpelement, men också en jämförelse av de framförda verken med varandra för att hitta avvikande eller nya värden.

Det finns fler alternativ (kommentera gärna med förslag) och det vore möjligt att hitta processer som blottlägger helt andra värden tror jag. Det skulle också vara möjligt att i stället fokusera på remixer av framträdandena och ha parallella tävlingar för remix av de verk som framförs, eller bästa musikvideo m.m.

Men det relevanta är inte att förändra eller försöka förbättra. Jag tror att Idol gör precis vad man avsett – det skapar ett nätverk av normer kring musikkonsumtion som tar över den styrande roll som tidigare upphovsrätten spelade och säkerställer att den trögrörliga koncentration i kulturkonsumerandet inte skiftar snabbt till andra produktionsformer.

Det finns en koppling här också till det som i bland kallas “kvalitetsargumentet”. Olika debattörer har sagt att om vi släpper på upphovsrätten ens det minsta lilla så försvinner kvaliteten i det skapande. Det kanske mest försåtliga i det argumentet är inte den märkliga föreställningen om att det finns ett enkelt kvalitetsmått, så mycket som den naiva hållningen till hur kvalitetsintrycket produceras. Det är givetvis så att det som upplevs som kvalitet i mixning m.m. är en del av ett tilltal i en genre – och det enda som sagts i kvalitetsargumentet är att det tilltalet kommer att vara fortsatt efterfrågat, men den efterfrågan är skapad.

Kanske är det så att all upphovsrättskritik måste kombineras med försök att bygga alternativa normerande system för smaken? Men det är en utmaning som är mycket svårare än att “bara” reformera upphovsrätten. Newsom sjunger: I have read the right books/to interpret your looks – just det. Makten över de rätta böckerna spelar roll. 

Peach – plum – pear.

Kreativitet Upphovsrätt