Upprörda människor är fyra gånger mer värda än rationella

Vad sprids snabbast? Något tankeväckande, eller något som gör oss upprörda? I artikeln “Viral spread with or without emotions in online community” hävdar författarna Andrzej Jarynowski, Jarosław Jankowski och Anita Zbieg att innehåll som engagerar oss och får oss att reagera känslomässigt sprids fyra gånger snabbare än annat innehåll i deras datormodeller. De studerade särskilt kampen för att stoppa ACTA, och hur den spreds via massor av upprörda medborgare.

Resultatet är inte i sig särskilt uppseendeväckande, men det ställer några intressanta frågor om de epidemiologiska modeller som används för att förstå hur nya mem sprids i nätverk. Förmågan att engagera oss påminner om ett biologiskt virus smittsamhet – ett värde som i epidemiologiska modeller ibland kallas R0, eller “The Basic Reproduction Number”. När vi ser på virus skulle vi förenklat kunna säga att det är antalet personer i genomsnitt som blir smittade av en smittad person. Mässling, till exempel, kan ha et R0=18, vilket innebär att varje smittad person i genomsnitt smittar 18 andra. 

Slutsatsen av artikeln, då, blir att känslomässigt engagerande innehåll – där vi inte reagerar rationellt – har fyra gånger högre R0 än det som är intellektuellt intressant. (Om vi antar att den distinktionen håller, vilket kan vara värt att fundera över – och om det verkligen kan utläsas av artikeln, eller om det andra ledet fortfarande återstår att visa med mer forskning).

Om detta stämmer väcker det en del frågor.

Först och främst tycks det betyda att det är nästan omöjligt att korrigera upprörande, men falsk, information i ett nätverk. Korrigeringen är nästan alltid huvudsakligen rationell, och därför kommer den att spridas mycket mer sparsamt än den emotionella desinformationen. Det tycks alltså som att våra sociala informationsnätverk selekterar negativt för vad Kahneman kallar “system 2-tänkande” – eller rationellt tänkande. Det i sig innebär en intressant informationsarkitektonisk utmaning. Hur kan vi bygga system som har ett immunförsvar som försvarar sig mot emotionell snedvridning?

Sedan tycks det också betyda att även den som vill sprida rationell information gör klokt i att se om det kan finnas en emotionell komponent i budskapet. Detta är ingen överraskning för den som sysslat med politiska kampanjer, men det är intressant att tänka kring i folkbildningssammanhang – och frågan är förstås om det går att göra på ett sätt som inte upplevs som småfånigt eller helt enkelt djupt osmakligt.

Vad vi lärt oss om R0 kan också omvänt tillämpas på denna insikt. Vi vet att det in epidemiologin blivit allt mer intressant att studera det s.k. supersmittoproblemet. Det visar sig att väldigt få personer smittar ett genomsnittligt antal personer, och att smittsamheten snarare styrs av en s.k. power law. Det vill säga att ett fåtal personer smittar väldigt många, och det stora flertalet smittar nästan ingen alls. Dessa super spreaders är intressanta i epidemiologin, eftersom möjligheten att snabbt identifiera dem ökar sannolikheten att stoppa en sjukdom. I informationssammanhang vill vi förstås också identifiera dem, för att snabbt sprida informationen. Vi känner alla någon som skickar alla möjliga sorters upprop och petitioner till oss och kanske inser vi inte att dessa personer är motsvarigheten till superspridarna i epidemiologin. Vet du vilka de mest lätt upprörda personerna är i ditt nätverk? De är förmodligen de bästa personerna att börja med om du vill sprida ett budskap.

Därtill har forskningen visat att det finns vissa platser där smitta överförs lättare. Det är lätt att att se att vissa webbplatser, FB-sidor et cetera har samma funktion som flygplatser har för influensa när det gäller spridningen av åsikter.

Slutsatsen tycks vara att det bästa sättet att snabbt sprida information är att identifiera en liten grupp människor som lätt blir väldigt upprörda på en plats där de snabbt kan sprida sina åsikter till största möjliga grupp, och sedan göra dem väldigt upprörda med hjälp av alla till buds stående medel.  Kanske inte oväntat, men ändå ganska intressant att fundera över.

Yttrandefriheten, webben och nätet

Hur skulle yttrandefriheten förändras om webben försvann, men nätet fanns kvar? Eller annorlunda uttryckt: hur mycket av internets förmåga att främja yttrandefrihet är beroende av webben och informationslagret, och hur mycket ligger i kommunikationslagret?

Många böcker på 1500, 1600 och 1700-talen trycktes i länder med liberala lagar och skickades sedan kors och tvärs över världen. Under kalla kriget skickades kokböcker och annat till östblocket, med små foldrar som gjorde reklam för andra böcker som sedan kunde beställas via post. Kommunikationsnäten underminerade till sist både de religiösa och kommunistiska censurregimerna.

E-posten spelar förmodligen samma roll, och en underskattad roll, i detta arbete i dag. En dissident jag nyligen diskuterade detta med skrattade och sade att han inte publicerar någonting på nätet. Han har ett antal epost adresser med autorespondrar som skickar ut svar på olika frågor, anvisningar om hur man kringgår censur med mera. Det visar, för mig, att frågan om yttrandefrihet på nätet förmodligen är mycket mer komplex än frågan om yttrandefrihet på webben.

Det i sig är litet intressant, och tycks ha en del politiska konsekvenser. Det kommer också i konflikt med Mills syn på yttrandefriheten som en publicistisk rättighet. I Mills distinktion mellan mobben och pressen, och hans försvar för friheten i det senare sammanhanget döljer sig en modell av yttrandefriheten som knuten till en en-till-många modell snarare än en en-till-en-till-en modell.

E-postens förmåga att sänka kostnaderna för distributionen av information kan vara ett lika kraftfullt verktyg för internetfrihet som möjligheten att blogga. Eller kanske kraftfullare?

Transparens och trafik

Det här är jag stolt över. Normalt skriver jag inte så mycket om vad Google gör här, för att inte blanda ihop min yrkesroll och mitt privata skrivande, men det här är ett undantag. Transparency Report, som vi kallar detta, är något som mitt team arbetat länge med tillsammans med många andra inom Google. Det är en sak som företag kan göra för att bidra till en mer transparent bild av blockering av trafik runtom på nätet. Visst, det finns säkert mer, men det är ett stort steg.

Ett exempel på hur transparensrapporter ser ut.

Redan sedan tidigare finns ju en sammanställning över de förfrågningar som vi får av olika regeringar och deras rättsapparater också:

Men även denna tjänst innehåller nu mer data och uppdateras regelbundet. Det är än så länge ganska unikt. Låt oss hoppas att det blir mer vanligt.

Vi behöver ett NRA för Internet – Frihetsterminaler, vapen och informationsdemokrati

I de pågående utfrågningarna av domare Sotomayor har frågan om rätten att bära vapen och vapenkontroll i USA återigen blivit en het fråga. The National Rifle Association motsätter sig domare Sotomayor på basis av hennes – enligt dem – skakiga attityd till frågan om varje amerikan har rätt att bära vapen.

Den regel det gäller, det andra tillägget, lyder i korthet:

A well regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear Arms, shall not be infringed.

eller

A well regulated militia being necessary to the security of a free State, the right of the People to keep and bear arms shall not be infringed.

beroende på vilken version man tittar på. Det har skrivits spaltmeter om huruvida det andra tillägget verkligen ger den rätt som exempelvis NRA hävdar att den gör, men det är intressantare att fråga om det finns någon sanning i hypotesen att om man garanterar ett folk att bära vapen så garanterar man därigenom också att staten inte växer sig för stark och tyrannisk.

Det är lätt att döma ut den tanken, inte minst för att förekomsten av vapen i ett samhälle riskerar att skapa ett otryggt samhälle där ingen vågar delta i den demokratiska processen, eller ett samhälle där brottsligheten växer sig så stark att det är meningslöst att tala om demokrati alls. Men låt oss vända på frågan: finns det någon sorts teknisk artefakt som staten inte borde få kontrollera, som staten inte borde få förbjuda? Finns det någon teknisk artefakt som det borde vara en rättighet att inneha?

Ja, hur är det exempelvis med datorer, eller med Internetaccess? Borde det vara en konstitutionell rättighet att ha tillgång till Internet? Det finns en mängd olika åsikter om hur en sådan rättighet inte borde konstrueras (exempelvis talar vi inte i första hand om en kontraheringsplikt för Internetleverantörer, en regel som skulle göra det omöjligt för dem att stänga av sina kunder om de exempelvis inte betalade sina skulder), men det finns få som har försökt konstruera en acceptabel sådan rättighet.

Bland de olika möjligheter som finns skulle man kunna tänka sig att en stat exempelvis garanterade anonym tillgång till Internet via öppna och allmänt tillgängliga bibliotek. Det skulle kräva en väsentlig uppskalning av dagens biblioteksnätverk, men det är en intressant möjlighet. Antag att vem som helst fick gå in på ett bibliotek och ladda ned, dela, skriva eller sprida vad som helst via en dator. Antag vidare att detta var en rättighet som staten garanterade och att dessa frihetsnoder inte kunde angripas eller komprometteras av någon sorts ingrepp från statens sida. Ingen övervakning, ingen inloggning, ingen identifiering. Skulle det nödvändigtvis vara en särskilt farlig reform att genomföra?

Invändningarna låter inte vänta på sig: det skulle förvandla biblioteken till spridningspunkter för allehanda material som ingen vill se distribuerat på nätet, det skulle främja anonymt hat och rasism, för att inte tala om den eviga pornografin. Men låt oss se på problemet från ett annat perspektiv: låt oss anta den utmaning som ligger i hur man skulle designa en terminal som denna – hur skulle en specifikation för Frihetsterminalen se ut? Det finns mängder av frågor att besvara:

  • Hur skulle man konstruera sessioner? Antag att jag sätter mig ned vid terminalen – hur garanterar man att användaren inte kan se vad som skett tidigare, eller vem som gjort något? Det händer inte sällan att vi på Internetkaféer kan logga in på andras e-postkonton eller se andras surfningshistorier.
  • Hur skulle man konstruera olika anslutningsmöjligheter? Ska det vara möjligt att ha öppna USB-portar? Ska man kunna ladda ned hur mycket man vill till en egen hårddisk?
  • Hur konstruerar man skärmar som det är svårt att se i offentliga miljöer? Det finns skärmskydd av olika slag, men hur kan man utveckla dem?
  • Hur garanterar man att ingen installerar keyloggers eller annan övervakningsteknik? Går det att bygga terminaler som är immuna mot den typen av teknik?

När vi väl har en specifikation på en Frihetsterminal(inget TM) skulle nästa steg förstås vara att diskutera exakt vilka potentiellt negativa effekter som detta skulle kunna ha. Samtidigt som vi måste vara modiga nog att acceptera vissa negativa effekter för att garantera viktiga positiva effekter som yttrandefrihet, informationsfrihet och personlig integritet.

Låt oss gå tillbaka till vapnen: den typ av minimigaranti för access till teknik som vi diskuterar här skulle inte komma i närheten av de risker som det innebär att ha en rätt att bära vapen för var och en i en nation. Riskerna skulle vara flera storleksordningar mindre. Men fördelarna är flera storleksordningar större: i informationssamhället är garanterad access till information en av grundvalarna för demokratin.

Till sist: notera att Frihetsterminaler på allmänna platser är en miniminivå. Det finns alla skäl att diskutera mycket mer omfattande åtgärder för att konstitutionellt garantera access till information, personlig integritet och yttrandefrihet, och förmodligen finns det antal regleringstekniska sätt att göra detta genom att garantera access till viss teknik som vore mycket spännande att utforska. Men detta vore i alla fall en början.

Informationssamhällets försvarare är ofta för snälla. Vi kanske behöver ett NRA för Internet.