innovation

Combinatorial innovation and evolution

An analogy that has been gaining in popularity these last few years is the idea of “innovation as evolution” — a model that implies that combinations of earlier innovation are what drive innovation not entirely new unheard of technologies suddenly appearing. In a recent paper, “Invention as a Combinatorial Process: Evidence from U.S. Patents” authors Hyejin Youn, Luis M. A. Bettencourt, Deborah Strumsky, Jose Lobo show that this is indeed what innovation looks like. They write:

Arthur and Polak [38] eloquently state the combinatorial view of technological change: “New technologies are never created from nothing. They are constructed – put together – from components that previously exist; and in turn these new technologies offer themselves as possible components – building blocks – for the construction of further new technologies.” (p.23) By using patent technology codes to identify distinct technologies and their combinations we are able to systematically and empirically study the combinatorics of invention. We find that the combination of technologies has indeed been the major driver of invention, reflected in an invariant introduction of new combinations of technologies engendered by patented inventions.

The introduction of new technological functionalities plays a minimal role in fueling invention once the system is mature. Instead, tinkering, gradual modification and refinements are very important in pushing invention forward. (My emphasis)

This is quite interesting and seems to imply that what we should do is to maximize the space for just this: tinkering, gradual modification and refinement. The results are worth examining closely, and we should of course be careful with drawing to far-reaching conclusions, but the method and results at least merit consideration by anyone interested in innovation, and perhaps in creativity overall. (Image. Dan Mason)

Innovationspolitik II: Vem betalar och vad är innovation?

När vi diskuterar statens roll i innovationspolitiken, eller utformningen av innovationspolitiken i stort är det intressant att fundera kring hur innovationen i samhället finansieras i dag. I en utmärkt, och redig, post visar Sciencogram detta. Notera att de driver frågan om mer forskningsfinansiering oavsett källa, och att de därför knappast är en marknadsliberal aktör i debatten. De visar i sina siffror att det inte är staten som investerar mest, utan företagen. Ur deras slutsatser, i ett fint CC-diagram:

international-gdp-research-government-business-other-conversation

 

Det röda är privat sektor. Varför är då det intressant? Jo, för att föreställningen om var innovationen sker i samhället måste kopplas till pengarna någonstans i resonemanget. Då kan man läsa diagrammet på följande vis:

(i) Det blå möjliggör det röda. Utan offentlig finansiering skulle vi inte ha någon privat utveckling alls, så egentligen sker den privata investeringen endast för att den offentliga finns.

(ii) Den privata finansieringen döljer egentligen ingen innovation, det är bara utveckling, ingen forskning.

(iii) Den privata sektorn investerar mest, och satsar mest på innovation och är därför innovationsmotorn i samhället. Staten bidrar, men leder inte.

Var man landar beror på vilken syn man har på innovationssystemets funktion. Jag tror att (i) speglar en minoritetsåsikt. Visst betyder staten en del – det har vi aldrig förnekat – men att den statliga investeringen skulle vara en nödvändig förutsättning är en väldigt stark tes som jag saknar några bevis för alls. Förklaring (ii) tycks mig bygga på ett enkelt missförstånd där innovation likställs med forskning, och innovationsbegreppet begränsas till någon sorts uppfinningsbegrepp, eller helt enkelt idéer. Här är det värt att citera Schumpeter:

To produce means to combine material and forces within our reach (footnote omitted). To produce other things, or the same things by a different method, means to combine these materials and forces differently. In so far as the “new combination” may in time grow out of the old by continuous adjustment in small steps, there is certainly change, possibly growth, but neither a new phenomenon nor development in our sense.

Kombinationen av material och krafter inom vår förmåga, är grunden för innovationen. Och sedan kan dessa kombinationer ske på olika sätt:

This concept covers the following five cases: (1) The introduction of a new good – that is one with which consumers are not yet familiar – or a new quality of a good. (2) The introduction of a new method of production, that is one not yet tested by experience in the branch of manufacture concerned, which need by no means be founded upon a discovery scientifically new, and can also exist in a new way of handling a commodity commercially. (3) The opening of a new market, that is a market into which the particular branch of manufacture of the country in question has not previously entered, whether or not this market has existed before. (4) The conquest of a new source of supply of raw materials or half-manufactured goods, again irrespective of whether this source already exists or whether it has first to be created. (5) The carrying out of the new organization of any industry, like the creation of a monopoly position (for example through trustification) or the breaking up of a monopoly position.

Observera att alla dessa innovationsformer är marknadsledda. Och det är detta som är styrkan i analysen i Schumpeters argument, som jag för övrigt också gärna ansluter mig till. Han förväxlar inte grundforskning och innovation på det sätt som vi så ofta gör i dagens debatt. Skulle vi vilja att staten hade en roll i några av Schumpeters innovations former? Ska den introducera nya varor? Nya produktssätt? Nya marknader och så vidare? Jag tror inte det, jag tror att staten har en negativ roll här, att det finns ett behov av en negativ innovationspolitik som möjliggör dessa nya kombinationer med klangbotten i ett nätverkssamhälle.

En liten lunchfundering sådär.

Innovationspolitik I: Statens roll i innovationsprocessen

Oj, vad många roliga kommentarer jag fått på kolumnen jag skrev i lördags, det är uppenbart att frågan om statens roll i innovationssystemet engagerar. Till min stora förvåning tycks det som om de flesta menar att all innovation egentligen kommer från staten. Håkan Gergils skriver på sin blogg att jag “kastar sten i glashus”, för tydligen var det staten som uppfann Google:

Du hade inte suttit som Googles rådgivare i samhällsfrågor om inte National Science Foundation hade finansierat den forskning kring algoritmer som blev Google.

Sedär. Jag antar att allt det arbete som lagts ned sedan Larry och Sergey under statsfinansiering byggde Backrub egentligen var mest finlir? Säkert. Nej, här finns anledning att hyfsa tankarna litet. Jag skrev ett inlägg på min engelska blogg Perscrutor som jag skall sammanfatta här också. Vi tycks nämligen leva i en tid där det blivit populärt att hävda att det är staten som ligger bakom innovationen, och att den baktalats av elaka marknadsliberaler – litet förenklat.

Nå. Så är det nu inte. Jag tror att den föreställningen baseras på tre stycken felslut, som alla är intressanta i sig. I korthet ser de ut såhär:

(i) Många framgångsrika företag använder i sin egen teknik annan äldre teknik eller idéer som producerats i grundforskningen. Alltså är all det offentlig finansiering som står för all innovation. (Felslutet om källan)

(ii) Staten finansierar grundforskning som ger bränsle till de idéer som senare kan kombineras av innovativa företag. Det betyder att innovationen egentligen sker i staten. (Felslutet om idéerna)

(iii) Staten investerar där marknaden inte investerar, och genom att avhjälpa detta marknadsmisslyckande öppnar den och bara den helt nya marknader och teknikfält. (Felslutet om utformningen).

Det första felslutet är rätt enkelt att lämna åt sidan. Innovationen ligger i kombinationen av olika typer av krafter, tekniker och affärsmodeller – och att en tidigare teknik används i denna kombination betyder inte att det inte finns något innovationsinnehåll i denna senare teknik. Det vore som att påstå att all innovation är beroende av den som uppfann elden.

Det andra är ett enkelt felslut som består i att tro att idén är ensamt avgörande. Schumpeter fokuserar på kombinationen av det enkla skälet att han inser att idéerna inte avgör ensamma. Det är genomförandet som innovationen ligger i. Det är kanske inte så glamoröst, och det är enklare att fokusera på idéer och grundforskning för det ser verkligt banbrytande ut. Men det är minst lika banbrytande att som Reid Hoffman bygga upp LinkedIn från inget över tiotals år till vad det är idag. Det är inte mindre entreprenöriellt.

Det tredje felslutet utgör egentligen bara en otillräcklig dikotomi. Misstaget där består i att tro att det är staten som innoverar, och att det bara är staten som kan investera där det verkligen spelar roll på lång sikt. Det stämmer helt enkelt inte. Och staten investerar inte heller alltid särskilt bra. Som det står i Economist-recensionen av den bok som tycks ligga bakom detta nya ivriga statskramande:

So far, so good. However, Ms Mazzucato omits to acknowledge how often would-be entrepreneurial states end up pouring money down ratholes. The world is littered with imitation Silicon Valleys that produce nothing but debt. Yes, private-sector ventures also frequently fail, but their investors know when to stop: their own money runs out. Governments can keep on throwing taxpayers’ money away. It was once fashionable to praise Japan as an entrepreneurial state being guided to world-domination by the enlightened thinkers in its mighty industry ministry. Nowadays it is clearer that the ministry has been a dead hand holding back innovation and entrepreneurship.

Just så. Utformningen av innovationssystemet kan definitivt förbättras, jag tror till exempel på innovationspriser och möjligheten att utvärdera innovationspolitiken mycket mer. Argumentet i min kolumn var att staten bör se lika mycket till hur existerande regelmassa, strukturer och invanda mönster förhindrar förnyelse – om inte mer – än den ser till hur den kan främja ned pengar i de råtthål som The Economist talar om. Jag tror också att vi kan bli bättre på att tidigt i utbildningen lösa problem och ifrågasätta sanningar.

Så, låt mig också för tydlighets skull säga vad jag inte försöker hävda, så att ingen slösar tid på att argumentera mot skenåsikter och stråmän. Jag säger inte:

  • …att staten inte har någon som helst roll att spela i innovationssystemet. Jag tror att grundforskning är viktigt, jag har själv arbetat på ett industriforskningsinstitut och tror att de är underskattade verktyg som spänner över både offentlig och privat sektor.
  • …att allt som skapats skapats utan några som helst länkar till statligt finansierad forskning. Jag skriver ju tvärtom att vi lever i ett nätverkssamhälle, och där är nätverket innovationens motor – med både offentliga och privata noder.
  • …att alla offentliga pengar till forskning är bortslösade. Se ovan,
  • …att Google uppfunnits ur intet utan några kopplingar till statligt finansierad grundforskning.
  • …att vi redan uppskattar statens bidrag till fullo. Det finns ett gott argument för att lyfta fram de lyckade innovationsprojekten och lära sig från dem. Men hur mäter vi då lyckad innovationspolitik?

Det här är en rolig och intressant debatt. Och den är långsiktigt viktig för att Sverige skall kunna bli det bästa innovationslandet i världen. För det tycker jag att vi ska försöka bli.

 

 

Thiel on the pace of innovation and planning – gradualism, punctuated equilibria and Small Plans

During the recent, rainy weekend we spent in Seattle I did some reading. One of the things that I came across was a fascinating interview by Fukuyama with Peter Thiel. A couple of different things in the interview struck me as worth reflecting on. The first and most well-known is Thiel’s view that the pace of innovation has slowed down and that we are seeing massive deceleration of technological change.

Thiel:

So you have these two different blind spots on the Left and Right, but I’ve been more interested in their common blind spot, which we’re less likely to discuss as a society: technological deceleration and the question of whether we’re still living in a technologically advancing society at all. I believe that the late 1960s was not only a time when government stopped working well and various aspects of our social contract began to fray, but also when scientific and technological progress began to advance much more slowly. Of course, the computer age, with the internet and web 2.0 developments of the past 15 years, is an exception. Perhaps so is finance, which has seen a lot of innovation over the same period (too much innovation, some would argue).

There has been a tremendous slowdown everywhere else, however.

There seems to be a number of different questions here that are slightly different. One is if the pace of technological change is slowing down, another if the pace of innovation is slowing down. Technological change is not necessarily equal to innovation, depending on your definition of innovation. If we use the Schumpeterian definition of innovation as ideas brought to a market, then the pace of technological change is not enough: we need to look at new ways of making raw materials available, new ways of organizing ourselves, new products, new services and a lot more. In order to measure all of this our measurements also need to be able to take into account new values produced, something that is of course notoriously difficult.

So how could we determine the answer to any of these questions? It looks as if the answer is the same for most versions of the problem. We decide on a basket of numbers and track that basket from an arbitrary point in history and plot it. If innovation (or technical change) is accelerating we expect to see a curve that proves that, or we expect to see a flatline if we believe with Thiel that it is actually decelerating. The construction of those baskets will matter a lot. On transportation for example we could measure safety: number of people killed per mile travelled, or we could measure energy consumption per mile travelled or we could measure lots of other things. There will always be a set of data sets such that it implies either deceleration or acceleration. The debate will then be about what basket looks most reasonable, and that will most likely be a value judgement in the end.

But there is a third possibility. It could well be that the pace of change is not continuous, but that what we are seeing in innovation is much more like the punctuated equilibria that evolutionary biologists argue we see in evolution. Not incremental, continuous change, but stepwise change. Punctuated equilibria would look very much like deceleration, but the predictions for the two scenarios are very different. And the solution sets look very different too.

If we do believe in continuous change (or gradualism) in innovation we will look for things to speed change up again, boosts so that we can accelerate again. If we believe in punctuated equilibria we will look for things that will set of cascades of innovation, disruptive innovations that will shift the equilibrium. The policy prescriptions will also be very different: if we believe in continuous change we will invest more in existing institutions and encourage more R&D. If we believe in punctuated equilibria we will try to ensure that incumbents are not protected and that we invest in moon shots. Roughly.

So from the the same data sets that imply deceleration we could infer punctuated equilibria. I think the deceleration meme is destructive, and believe in the equilibria meme, but I guess my big problem is to devise an experiment that could be used to determine which scenario we are in from the data that we are gathering. That is an interesting problem.

*

Another part of the interview that I found eye-opening and that rang very true with me was Thiel’s observations on planning:

 We have different kinds of challenges on the government side. One is a little more philosophical in nature: We tend to think the future is indeterminate. But it used to be seen as a much more determinate thing and subject to rational planning. If it’s fundamentally unknowable, it doesn’t make sense to say anything about it. To put it in mathematical terms, we’ve had a shift from thinking of the world in terms of calculus to statistics. So, where we once tracked the motions of the heavenly bodies and could send Voyager to Jupiter over a multiyear trajectory, now we tend to think nature is fundamentally driven by the random movements of atoms or the Black-Scholes mathematical model of financial markets—the random walk down Wall Street. You can’t know where things are going; you only know they’re going to be random. I think some things are true about this statistical view of the future, but it’s extremely toxic for any kind of rational planning. It’s probably linked in part to the failure of state communist central planning, though I would argue that there is something to be said for some planning over no planning. We should debate whether it should be decentralized or centralized, but what the United States has today is an extremely big government, a quasi-socialist government, but without a five-year plan, with no plan whatsoever.

I think this is right. Complexity, information deluge and the general failure of Big Planning has made us ditch even what we could call Small Planning. But that is lethal. Without any plan you are doomed to just be the victim of circumstance, adrift at the sea of possibility. This means that Government creates very little in terms of selection pressure on innovation or the economy. We should not confuse the construction of selection pressure with planning, by the way. If we set up prizes for certain innovations, if we set up the system to reward certain kinds of problem solving we are not planning for how those problems will be solved. We are not engaging in the Big Planning of the Soviet Union. The lack of any kind of planning essentially guarantees that the evolution of our society now is in a state of simple evolutionary drift. And drift does not create adaptations to the complexity we are facing.

Small Planning is setting goals that are audacious but measurable, having an idea of what the story is (SMART goals). Thinking about the change we want in micro terms. Not managing the whole complex system of society, but organizing to change the bits and pieces we know. Small Planning is the process of extremely detailed thinking about these changes, and continuous evaluation.

Whenever you have a big problem you need to start with a Small Plan…

Schumpeter on innovation

In an effort to try to go to the sources I am reading Schumpeter’s The Theory of Economic Development. It is, not surprisingly, both an amazing and annoying book. Amazing because he revisits all things in their absolute simplest form, and annoying for the same reason. To read his exposition of prices is to be bored and enlightened at the same time. When he turns to economic development (or what we would possible term innovation), however, I really find only brilliance. Here are is my reading (pp 65- 67):

To produce means to combine material and forces within our reach (footnote omitted). To produce other things, or the same things by a different method, means to combine these materials and forces differently. In so far as the “new combination” may in time grow out of the old by continuous adjustment in small steps, there is certainly change, possibly growth, but neither a new phenomenon nor development in our sense.

Three things in this strike me as noteworthy.

First, Schumpeter thinks of production as the combination of forces and materials. This is an example of the fundamentalism in his exposition, but it is useful. The fun thing about this is that it seems to entail the much-touted notion of service innovation as a subset quite evidently present in his analysis.

Second, Schumpeter does not believe that what we call incremental innovation qualifies as development in the way he wants to understand and study the concept at all. This is interesting, since disruptive innovation has sort of become an extreme example in much of today’s innovation narrative. For Schumpeter disruptive innovation, innovation that changes something fundamentally, is more interesting than the gradual change. The “small steps” do not interest him.

Third, note the difference between “change” and “growth” that he introduces. Certainly change, possibly growth. Not all change is growth. This signals a separate problem set about what innovation qualifies as growth and what is simply change. This is an interesting question in many ways, and one that I would like to know more about.

Back to the text (pp 65-67):

In so far as this is not the case, and the new combinations appear discontinuously, then the phenomenon characterising development emerges. For reasons of expository convenience, henceforth, we shall only mean the latter case when we speak of new combinations of productive means. Development in our sense is then defined by the carrying out of new combinations.

Here Schumpeter makes the point that development disrupts equilibrium. He is, himself, deeply sceptical of evolutionary metaphors, finding them wholly the product of the dilettant mind, but it is easy to see that if we by evolution do not presume the assumption of a known form through development but the evolutionary process with mutations, selection and punctuated equilibria, well, then it fits the glove. Down to the observation that it is about “new combinations”. This idea, that innovation is about combinations, carries strong implications for intellectual property analysis. The ease by which combinations can be made seems to be predictive of the speed with which new combinations can emerge and development occur.

Schumpeter then delineates the different cases, and he finds five of them.

This concept covers the following five cases: (1) The introduction of a new good – that is one with which consumers are not yet familiar – or a new quality of a good. (2) The introduction of a new method of production, that is one not yet tested by experience in the branch of manufacture concerned, which need by no means be founded upon a discovery scientifically new, and can also exist in a new way of handling a commodity commercially. (3) The opening of a new market, that is a market into which the particular branch of manufacture of the country in question has not previously entered, whether or not this market has existed before. (4) The conquest of a new source of supply of raw materials or half-manufactured goods, again irrespective of whether this source already exists or whether it has first to be created. (5) The carrying out of the new organization of any industry, like the creation of a monopoly position (for example through trustification) or the breaking up of a monopoly position.

What is very clear here is that when we cite Schumpeter as a thinker about innovation there is a mis-match between how political discourse today thinks about innovation (ideas! ideas!) and how Schumpeter thinks about what he calls “development”. Schumpeter allows for creativity and the creation of the new, but he is much more down to earth than that in his analysis. The idea that the creation of a monopolist position could be development is for example quite intriguing. It is also clear that the dimensions of the concept are different from many understandings of the concept innovation. Schumpeter then weights the entire analysis in a way that I find really interesting. He writes:

Now, two things are essential for the phenomena incident to the carrying out of such new combinations, and for the understanding of the problems involved. In the first place it is not essential to the matter – thought it may happen – that the new combinations should be carried out by the same people who control the productive or commercial process which is to be displaced by the new. On the contrary, new combinations, as a rule, embodied, as it were, in new firms which generally do not arise out of the old ones but start producing beside them; to keep to the example already chosen, in general it is not the owner of the stage coaches who builds railways. This fact puts the discontinuity which characterises the process we want to describe in a special light, and creates so to speak still another kind of discontinuity in addition to the one mentioned above, but it also explains important features of the course of events.  Especially in a competitive economy, in which new combinations mean the competitive elimination of the old, it explains on the one hand the process by which individuals and families rise and fall economically and socially and which is peculiar to this form of organization, as well as a whole series of other phenomena of the business cycle, of the mechanism of the formation of private fortunes, and so on. In a non-exchange economy, for example a socialist one, the new combinations would also frequently appear side by side with the old. But the economic consequences of this fact would be absent to some extent, and the social consequences would be wholly absent. And if the competitive economy is broken up by the growth of great combines, as is increasingly the case to-day in all countries, then this must become more and more true of real life, and the carrying out of new combinations must become in ever greater measure the internal concern of one and the same economic body. The difference so made is great enough to serve as a whater-shed between two epochs in the social history of capitalism.

So, this is complicated, but a couple of take-aways to me seem to be inescapable. The first is that development (or innovation) is intrinsically about people. It is about new companies, it is about the social and economic history of individuals and families. This to me is a real thought-provoking hypothesis. This is not something that is reflected in the EUs Innovation Union for example. It is nowhere to be found in the OECD Innovation Strategy. The notion that we can understand innovation only if we key it to the social end economic histories of individuals and their private fortunes seems to open up all kinds of new questions to be explored in-depth. Then Schumpeter goes on to argue that innovation in the “great combines” will be more important than innovation in new firms (this is contradictory to me, is this really what he means?) and that part I am not sure about. What exactly does that mean? One reading would be that the Bells’ labs of the world become the engines of growth and that this is what he was arguing, but I am not sure at all about that interpretation. Any ideas?

The second modifier Schumpeter then goes on to explore is the notion that development happens not through taking what is unused, but through finding new combinations of what already exists. He writes:

The carrying out of new combinations means, therefore, simply the different employment of the economic system’s existing supplies of productive means [...]

And then, by a might detour, he connects development with credit in a way that seals the deal. He essentially says that we “ride to success on our debts” and so makes the point that without capitalists no capitalism.

What to make of all of this in analyzing innovation generally, though? Aye, there is the rub. More later.

Innovation II: Skill gaps and the nature of the disruptive technology

One thing that was fairly obvious to me in yesterday’s seminar, was that everyone recognizes that innovation – probably both incremental and disruptive – will destroy one kind of jobs (simplified: the old ones). This creates a skill gap that then needs to be bridged. This was not in my model yesterday, but it sort of determines the length of A, I think. Anyway, the other thing might be more interesting. A persistent example used in the debate was the Swedish shipyard industry that was the victim of a wave of innovation. The skills gap – and some of the innovation was not only skills based, it was an innovation in organizing cost structures, i.e. outsourcing – was around shipyards and how they work (and where they work). But the innovation targeted a sector in that case, and even though the State subsidized heavily, all the jobs disappeared.

Here is the rub, though. Information technology changes not just one industry, but information processing in all industries. And on of the largest information processing industries is the public sector. So not only do governments have to withstand the lobbying of incumbents, they will find themselves being an incumbent. The re-organization and need for structural shift in the public sector needs to happen at the same time as the restructuring of industry. Healthcare, education, law enforcement — all of these are now being re-invented in a sense. The government, or parts of it, is the new shipyard industry, if you will. We know that the productivity gains (and new innovation) from investments in tech depend on organizing around the new technology and not using it as a carpenter would use a slightly better hammer. The hypothesis then becomes: we need new models of governance to reflect the shifting technological mode of production.

Anders Flodstrom also said something that really resonated with me. He pointed out that skills gap in general depend on the inertia in the education you are given as well as the inertia in when you are given it. We educate for specialist positions, we might even see vocational schools as a way to retrain people, but what we ultimately need is education that creates fluid competence on a broad scale. One participant suggest a revival of the trivium, what the Educated Man knew in the Middle Ages, and it is not a bad idea. If school produced Educated Women and Men we could leave to industry to assume the costs of organizing education so that it fits its current needs. In the OECD innovation strategy and the EU Innovation Union there are calls for industry to involve itself in the design of curriculae, but that is of course the wrong way to go: allocate the costs of tailoring competence to where they are most likely to be lowest. Who has the knowledge to make the right decision? A committee? Hardly. The actual employers? Why not. As an aside I think the problem with this is that employers have started at the low end with what in Sweden is called disciple systems. If industry was the only place to get a really good third tier education, i.e. doctorates et cetera, and competed with universities for that competence, well, that would at least be an interesting thought-experiment. (Though the obvious comeback is that the structure of democracy depends on the education we collectively decide on providing, but that is where I think the trivium could be even more powerful. Just think about it, what if everyone that left high school understood the difference between correlation and causation, I mean…)

More on this later.

Organizing politically for the value of new technologies

One of the fundamental problems in ICT-policy is actually an intra-governmental problem. While everyone agrees on the importance of new technologies, it seems equally obvious that our way of measuring the information economy, well, sucks. That means that any serious ICT-policy works needs to start out with an internal discussion in government about what this new technology actually is and how much it is worth. I would argue (and have argued in this column, for example), that we can observe a very destructive pattern in the development of ICT-policies everywhere, and that is this:

(i) Everyone agrees on the importance but not the value of information and communication technology.

In fact, many of the measures we have used vastly underrepresent the new technologies and what they mean, and there are few if any ways to represent the increase in possible innovation capability brought about by these technologies. So while all politicians will agree that ICTs are very important to the future of the municipality/nation/region, the follow-up question of how important, i.e. what the value we are discussing actually is. That leads to a secondary effect that is equally worrying:

(ii) We consistently overvalue the damage disruptive technologies do to incumbents and undervalue the new opportunities these technologies open up.

This is well-known in behavioural economics and simply a version of loss-aversion, but on a societal level. One effect of these two observations is a purely organizational observation:

(iii) ICT-policy work rarely results in a political and executive organization that accurately represents the value of the phaseshift in economics the new technologies enable.

This slows development, and leads to a number of baffling inefficiencies. It also leads to situations where a good and strong policy programme never gets executed on. In the column above I argued that the ICT-policy departement (in Sweden it is the Ministry of Enterprise and Industry) should be given a veto over proposals in government that will hurt developing the new technologies. That is a kind of thought experiment that is admittedly provocative, but the alternative, frankly, is that ICT-policies get dereailed by incumbent interests, budgetary concerns and other short-term more effectively organized interests in government.

Interestingly this is not only a governmental problem. It is also observable in industry. One of the largest photo-film makers knew that photography would become digital, but the way it “knew” this organizationally was through a “future commission” that was actually set up twice, and the results of which were dismissed as economically irresponsible and risky. Loss aversion in this case led to a massive loss of momentum as well as the near bankruptcy of the company. One of the people in Kodak was quoted to say:

Kodak’s executive staff were simply not prepared to take the necessary risks required in the form of a DRP, “the difference between [Kodak’s] traditional business and digital was so great. The tempo is different. The kind of skills you need are different. Kay [Whitmore, President] and Colby [Chandler] would tell you that they wanted change, but they didn’t want to force pain on the organisation.”

That is exactly what is happening in ICT-policy. And the signals are there, just as they were with Kodak, but the pain of reorganization are doubly difficult to implement in a political organization, where requiring that the electorate feel and share this pain is simply near-impossible. Until the executive/political commitment exists, that is. And yet, this is just a case of (iii) above. The organization does not respond to assertions of “importance” it asserts to assertions of value, and that also allows rational trade-offs.

It will be interesting to see how this plays out. One theory would be that state capitalists systems may be more resilient and adaptable, because they can make the changes quickly. On the other hand these economies may be even more vested in the old ways of measuring economic impact, and so completely fail to take account of the consumer surplus-values and enabling aspects of new technologies. We will see.

The information revolution will reward those that follow the advice of Clausewitz, the relentless military genius, who remarked acidly: “Amateurs discuss strategy, professionals discuss organization“.

Informationsepidemologi, kunskap och sanningssökare

I mitt kapitel i boken Framtiden är nu skriver jag litet om hur kunskap smittar i nätverk (kapitlet publicerades online idag). Det visar sig att goda modeller för informationsspridning också kan användas för att spåra och avslöja propaganda. I projektet Truthy försöker man göra precis detta.

Genom att identifiera ett antal olika spridningsmönster som äkta och några som propaganda kan man kartlägga och snabbt avslöja politiska kampanjer och spam. Det är en spännande utveckling, med flera olika lager. Möjligheterna och frågorna är oändliga:

  1. Kommer vi att se strategier som går ut på att försöka leverera äkta spridningsmönster nu? Sannolikt, och därför kommer spårandet av propaganda att bli svårare.
  2. Är all propaganda dålig? Tänk på en samhällskritisk varningsinfrastruktur på Twitter — skulle inte den också bete sig som propaganda?
  3. Går den här tekniken att använda också på bloggar och på bloggosfären i stort? “Propaganda detection technologies” skulle vara kraftfulla vapen i kampen mot statsfinansierade kampanjer på nätet.
  4. Hur mycket beror vad som blir kunskap helt enkelt på hur framgångsrikt ett mem smittar?
  5. I detta schema blir dumhet att vara immun mot att bli smittad med kunskap. Jag kan tycka att det är en rätt bra bild av dumhetens väsen.

Men det finns en större lärdom att dra av Truthy, och det är att öppenheten i de sociala medierna är oerhört viktig för att garantera att vi kan fånga deras samhällsvetenskapliga och ekonomiska värde. Om det inte gick att fånga och studera twitterströmmar, sökningar och annat skulle vi som samhälle gå miste om en enormt viktig forsknings- och kunskapsresurs.

Och då skulle vi verkligen bli dumma.

Om vad tillgängligheten till offentliga data kan betyda

Tillsammans med flera andra har jag under flera års tid nu ägnat mig åt att försöka förändra lagregler och ramverk för tillgängliggörandet av offentliga data. Den första rapporten om frågan skrev jag 2007, i samband med att Handelskammaren också anmälde Sverige till EU-kommissionen för att ha underlåtit att införa de europeiska reglerna för tillgängliggörandet av offentlig information, det s.k. PSI-direktivet. Frågan hade dock funnits mycket längre än så, och jag var på intet sätt först när det gäller att uppmärksamma problemen. Inom EU formades redan tidigt en PSI-grupp som i olika format levt vidare som bl.a. ePSI-nätverket. Särskilda näringslivsinitiativ som PSI-Alliance grundlades också ganska tidigt.

Över tiden har min motivation för att engagera mig i frågan emellertid förändrats. När jag började titta på hur staten säljer information var det en effekt av att jag indignerad kunde se hur en stor myndighet konkurrerade ut ett av Handelskammarens medlemsföretag på ett sätt som tedde sig alldeles skogstokigt. Denna osunda konkurrens fick mig att gå i taket och jag såg inget annat sätt att bekämpa den än genom en ganska strikt reglering. Vartefter mina studier i frågan fördjupades blev jag imponerad av de olika möjligheter som dolde sig här: det såg ut som om en öppning av informationskällor i staten skulle kunna leda till utvecklingen av en helt ny klass entreprenörer, i Ted Valentins anda, kanske. Jag såg för mig hur ekonomin skulle kunna få en nystart och injektion med offentlig information.

På sistone har det stått alltmer klart för mig att det viktigaste med den förändring som vi alla arbetar för är något annat. I ett av de senaste numren av Prospect Magazine finns det en intressant artikel – Mash The State – som fångar det hela rätt väl:

It is this that has led some, like Martha Lane Fox, to think of open data as the spark for a power shift between citizens and government. If so, these citizens – the new class of über-geeks and “data mashers” – could be as important to good public policy, and to helping citizens make better decisions, as Whitehall strategists or government statiticians.

Martha Lane Fox och andra ser frågan om öppna data som en fråga om balansen i makten mellan medborgare och stat. Siter som WhereDoesMyMoneyGo.org och liknande skapar om det politiska fältet. Och vi bör vara försiktiga med beskrivningen av vad det är som kommer att hända. Att bara mumla att det “demokratiserar” är en ofullständig analys, om ens en analys alls. Vad som sker är att vi får en ny politisk aktör, den politiska hackern, som kommer att kunna bemöta slapp retorik med rik visualisering och djupa datasökningar. Den politiska hackern är nästa steg i evolutionen av politiska kommentatorer på nätet. I de gånga valen har vi haft en hel del som kollat siffror, undersökt fakta, hittat fel och anmärkningsvärda missar. Dessa personer har dock fortfarande bara agerat mot politikens yta. Med öppna data kommer grunden för argumenten att kunna utforskas, ifrågasättas och förändras.

Argumentet för att tillgängliggöra data är alltså enkelt: det öppnar för nya drag i det politiska samtalet, för nya sorters politisk debatt. Inte nödvändigtvis – även om jag vill hoppas det – en mer “korrekt” analys av verkligheten med tillgång till fakta och siffror, men en mer transparent diskussion.

Följderna kan vara ganska omfattande. Låt oss ta några exempel.

1) Ett av de viktigaste skälen till den svaga ställning som riksdagen har i Sverige är att den inte förfogar över särskilt rika utredningsmöjligheter. Statens Offentliga Utredningar är nyckeln i, och motorn för, politisk förändring I Sverige, och denna institution kontrolleras helt av regeringen. Riksdagens utredningstjänst är en blek varelse i jämförelse. Kontrollen över den utredande makten är central för kontrollen över politiken. Tillgängliggörandet av offentliga data öppnar för en spridning av den kontrollen. Ett exempel på detta är just i studierna av PSI. Många av de kanske mest uppseendeväckande resultaten och de politiskt drivande insikterna har kommit från privatpersoner som ägnat sig åt att söka och analysera data. Mitt favoritexempel är när Peter Krantz snabbt visade att SMHIs intäkter till 71% kom från offentlig sektor. I det fallet var det bara analys av data från SMHI, men tänk bara vilka möjligheter till egna utredningar som öppnar sig om datakällor blev öppet tillgängliga. Här tror jag att NOU – Nätmedborgarnas Offentliga Utredningar – skulle kunna vara en väsentlig förändringsfaktor i samhället i framtiden.

2) Visualiseringar är enormt kraftfulla verktyg för att förebygga myter på olika sätt. Hans Roslings fantastiska föredrag är det uppenbara exemplet, men tänk bara om samma teknik för att visualisera information fanns i händerna på lokala politiker? Nu när städer släpper, eller signalerar att de ska släppa data, kan till och med kommunpolitiken bli datadriven. Det har stor betydelse inte minst för framväxten av en fungerande, oberoende kommunal revision (en av de saker som Inga-Britt Ahlenius en gång sade återstår innan Sverige kan kalla sig modern demokrati).

3) Entreprenörerna kommer att spela en stor roll också i detta perspektiv. Data.gov.uk har möjliggjort sajter som Best Care Home. Sajten listar och jämför olika vårdhem, och möjliggör för patienter och anhöriga att utvärdera och analysera sina möjligheter innan de väljer. Här händer något annat intressant: plötsligt blir öppnandet av data ett element i kvalitetssäkringen av offentliga tjänster. Det är faktiskt möjligt att fråga sig vad som ger bäst resultat: en lag som kräver att man anmäler missförhållanden, eller helt öppen access till utvärderingar och granskningar av olika vårdleverantörer. Det torde vara ostridigt att om man kombinerar de två möjligheterna skapar det en väsentligt starkare medborgare. Här finns ytterligare ett viktigt argument för en borgerlig regering, för övrigt. Valfrihetsreformer utan öppna data är nästintill meningslösa. Om inte medborgarna vet vad de väljer mellan, om inte valfrihetsreformer som Lag om Valfrihetssystem kombineras med öppna data och extremt tillgängliga och lättanvändbara verktyg för att jämföra olika alternativ, ja, vad har man då egentligen åstadkommit? Valfrihetsreformerna blir då inget annat än charader i mörkret. Här har tyvärr just den utredningen helt missat 2000-talets inträde. Utredaren skriver om information (s. 213):

Brukarna behöver stöd och hjälp för att kunna välja. Denna hjälp ges i praktiken av biståndshandläggaren. Biståndshandläggarens roll som myndighetshandläggare och informatör/vägledare har ibland uppfattats som otydlig. Det är enligt utredarens mening viktigt att uppvärdera biståndshandläggarens roll som företrädare för den politiska nämnden. Arbetet med att ge stöd och service till brukaren i en valsituation och samtidigt vara neutral i förhållande till de utförare som finns på marknaden är en viktig uppgift i ett valfrihetssystem. Detta kräver att den politiska ledningen är tydlig vad gäller riktlinjer och uppföljning av verksamheten.

Tanken att lägga en plikt på kommuner och andra vad gäller det öppna tillgängliggörandet av alla data om utförarna tycks inte ens ha föresvävat utredaren. Den brittiska, fungerande och värdefulla modellen som Best Care Home förevisar finns inte på kartan. Hur man kan fundera på valfrihet utan att se hur det samspelar med öppna data är för mig en gåta.

Nåväl. Frågan är alltså större än jag trodde. Det handlar om maktskiftningar och förskjutningar, det handlar om valfrihetsreformer, det handlar om att möjliggöra revisioner och en mer vederhäftig politisk dialog. I Storbritannien inser man det. Inrättande av data.gov.uk gör att landet ligger eoner före oss. De hade redan en avdelning på konkurrensverket som arbetade med PSI, men nu? Sverige, en gång föregångarland i öppenhet och transparens, står helt akterseglat efter många års tragglande med att ens införa – i minimiversion – ett direktiv som vi borde se som en skammens minsta gräns i vårt eget arbete med att utvecklas som informationssamhälle.

Det är litet synd.

Myterna om Google Book Search – “tänk om”-argumenten

Okej, jag antar att jag har ungefär noll trovärdighet i den här frågan, och det accepterar jag. Som tidigare anställd på Google har jag heller inga hemligheter att komma med, men jag har ändå svårt att inte kommentera dagens SvD-artikel (som privatperson då).

Det finns mycket i den som jag funderat över. Förlagens inställning är inte mycket att säga om – och jag vet inte heller om det framkommer så mycket nytt i artikeln. Huvudinvändningen är att Google inte bett om lov. Och därför utgör skanningen ett upphovsrättsintrång. Google kunde lika självklart hävda, och hävdar i domstolshandlingarna om jag minns rätt, att inskanningen bör betraktas som fair use eftersom det är en kulturgärning (av bibliska mått som Pelle Snickars skrev) att skanna in dessa böcker så att de sedan kan bevaras och kunskap om dem spridas globalt.Och visionen är faktiskt ganska vacker – ett nytt virtuellt Alexandriabibliotek som bigotta härskare aldrig kan bränna ned. Men jag vet, det spelar ingen roll att jag säger det.

Hur som. Det som jag har svårast för är de återkommande “tänk om”-argumenten. Utan att hävda dem med kraft tar Stefan Eklund ändå upp dem i sin artikel och skriver: “vad än företagets företrädare säger så finns det inga garantier för hur man tänker utnyttja sitt monopol i framtiden [...] vem vet till exempel vad som händer om företaget får nya ägare?”

Den typen av argument mötte jag ganska många gånger under min tid på Google och de är bland de mest frustrerande som finns. Det tycks inte finnas någon allmän skyldighet att analysera sannolikheten bakom de prognoser som målas upp, inget intresse av att försöka förstå om det verkligen föreligger en risk eller ej. Sanningen är ju – och detta kan verifieras av var och en som vill och har tid – att Google inte kontrollerar något bibliotek, och att förlikningsavtalet inte är utformat på ett sätt som ligger utom alla rättsliga förpliktelser. Om det skulle vara så att Google på något sätt missbrukar sin relation till den institution som satts upp gemensamt av författarförbundet, förlagen och Google (de två första glöms ganska ofta bort) så lyder företag fortfarande under amerikansk konkurrensrätt, och förmodligen även så under europeisk (om man frågar EG-kommissionen).

Så låt oss punktera några myter:

  • Förlikningsavtalet innehåller inga undantag från vanlig konkurrensrätt.
  • Förlikningsavtalet är ett trepartsavtal – det är inte dikterat av Google.

Den som är intresserad av en annan syn kan ju läsa The Economist här eller här. Och lyssna på professor Courant här. Och ja, man kan vara kritisk och ändå tycka om förslaget. Se exempelvis Lawrence Lessig:

Det kanske mest frustrerande med argument av den typen är ändå att de tycks utgå från att följande propositioner är sanna: Om vi inte kan förutsäga något med viss exakthet så ska vi inte heller gå med på några avtal som rör detta. Vi skall inte heller uppmuntra innovation som vi inte i detalj kan förutse konsekvenserna av. Men så kan väl ändå ingen tycka?

Ska vi avgöra frågan om förlikningsavtalet på basis av vad som skulle kunna hända? Eller på vad vi tror och hoppas kommer att hända och har medel för att inom den gällande rätten hantera om det skulle gå fel? Jag gissar att det andra alternativet är att föredra.

Det finns en diagnostisk observation här för G, emellertid, och det är att företaget nu är föremål för “”misstankens hermeneutik”. Allting som görs granskas som om vore det försett med en hemlig agenda. Myter och konspirationsteorier får fäste och växer sig starka. Jag tror att det finns en fas i alla teknikföretags liv där detta sker och jag skulle gissa att G varit i den fasen i snart ett år.

Det har varit och kommer att förbli en utmaning. Men det är en utmaning att försöka skriva och rapportera om detta på ett sätt som reflekterar den komplexitet som innovativa företag möter i kraschen med etablerade industrier också.