Frågor V: Vem – del III

Frågor och svar bygger relationer, och dessa relationer betyder mycket för hur både frågandet och svaren ser ut och tas emot. Det finns några särskilt viktiga exempel på hur vem som frågar kan inverka mycket på hur vi upplever frågorna – och svaren. Det kanske mest uppenbara fallet är relationen mellan en chef och hennes team. Låt oss se på några exempel.

*

Vad är micromanagement? De flesta av oss tänker nog på en chef som nogsamt och detaljerat beskriver allt som skall göras, tvingar sina anställda att göra det och sedan mäter deras resultat. Men verkligheten kan se mycket annorlunda ut. Även bland chefer som inte gör något av detta kan medarbetarna ibland klaga på micromanagement, och skälet är inte detaljstyrning, utan något mycket enklare: chefen svarar på alla frågor som han eller hon får.

Tänk dig själv. Du arbetar med ett problem, du har några olika tankar om hur det kan lösas, du vill ha ett samtal om problemet, frågar chefen  – som svarar:

– Gör X.

X kan mycket väl ha varit en av dina alternativ, kanske till och med det som du skulle ha föredragit, men nog skulle det kännas snöpligt? Och visst skulle det kännas som om chefen gick förbi allt det arbete du gjort, och styrde i detalj? Så ser ofta micromanagement ut. Det handlar om att underkänna din förmåga att resonera, att ignorera att frågan ställts för att ha en diskussion, inte för att få ett svar. I min roll som chef har jag hållit ett antal kurser för chefer som anklagats för micromanagement, och ett av de kanske vanligaste problemen är just detta: att de svarar – omedelbart – på frågan. Och det är inte bara ett problem för den anställde, det blir också snabbt ett problem för chefen. När en chef hela tiden svarar på frågor – snarare än att uppmuntra den som frågar att själv svara, gärna tillsammans med chefen, så lär hon alla i teamet att bara fråga chefen. Teamet blir mindre självständigt, chefen blir en flaskhals och stämningen sjunker snabbt. För några år sedan skrev jag om detta och menade att chefens vanligaste misstag förmodligen är att svara på frågan – något som många höll med om, men lustigt nog var det flera chefer som inte gjorde det. De ansåg att det var just att svara på frågan som var deras jobb. Jag antar att det är en fråga om hur man ser på chefsrollen.

*

Frågor spelar också roll när det gäller utvärderingar på arbetsplatsen. Att ge återkoppling och feedback till sina medarbetare är ett måste, men det sätt på vilket man gör det spelar roll. Det finns en del undersökningar som visar att rak feedback helt enkelt inte fungerar. Om det är bra feedback diskonteras den av medarbetarna som tänker att “ja, jag visste nog att jag var bra” om det är negativ feedback slår den klassiska kognitiva dissonansen till och vi bortförklarar den: “jag var sjuk” eller “om bara Y gjort sitt jobb bättre!”. Varken bra eller negativ feedback ger några verkliga beteendeförändringar, utan absorberas bara för att sedan försvinna. Hur kan man då åstadkomma verkliga beteendeförändringar? Jo med frågor.

Den chef som istället för att skälla eller berömma frågar “hur tyckte du att det där gick?” eller “vad skulle du göra annorlunda nästa gång?” smiter snabbt förbi de försvarsmekanismer som hjärnan sätter upp. Frågan tvingar fram ett svar – och svaret förändrar den som fått frågan. När vi besvarar frågor absorberar vi frågeställningen, accepterar den och påbörjar ett inre förändringsarbete. Sokrates kallade det majevistik – förlossningskonst. Anledningen till att Sokrates använder den sokratiska metoden – eller en av anledningarna – är att det är så oerhört mycket mer effektivt än att tala om för folk hur det är. Dessutom finns det en annan aspekt som är värd att nämna: det kan faktiskt vara så att vi som ledare eller chefer inte vet hur det är. Sokrates var fast övertygad om att han inte visste något alls, och därför var frågorna det enda som stod honom åter. Kanske är det så att en riktigt bra ledare antar att hon inte vet allt och därför borde utvecklas med sina medarbetare i ett gemensamt frågande i stället för monologer?

Frågor IV: Frågeforskningsgenomgång del I

Förändras ditt beteende när du besvarar några frågor i ett forskningsarbete? Förändrar vi oss själva när vi vet att vi har blivit föremål för forskningsfrågande? Det finns de som tror det, och det bredare fenomenet, att vi förändrar vad vi gör när vi observeras i forskningsprojekt, kallas ibland för Hawthorne-effekten[1]. Effekten fick sitt namn i samband med en studie över produktiviteten på just Hawthornefabriken i USA, där ett antal forskare genomförde produktivitetsstudier. Fabriksarbetarnas produktivitet ökade under studiens gång, men forskarna ställdes snabbt inför det besvärliga problemet att de inte visste om det var för att arbetarna visste att de observerades, eller om det var för att de åtgärder man studerade verkligen fungerade. Kan det vara så att bara det faktum att du studeras gör att du förändrar ditt beteende?

Åsikterna går isär. Hawthorne-effekten är kontroversiell, många menar att den är gravt feltolkad och flera tror att den inte existerar alls. Samtidigt är tanken att vi beter oss annorlunda om vi vet att det forskas på vad vi gör inte svår att förstå. Och om vi studerar vad som sker i forskningssituationen närmare så blir det intressant för forskningen om frågor. Är det så att de frågor som ställs i forskningssituationen faktiskt förändrar hur vi beter oss? 

Det antyder försiktigtvis forskarna Jim McCambridge och Kypros Kypri, som i artikeln[2] “Can Simply Answering Research Questions Change Behaviour? Systematic Review and Meta Analyses of Brief Alcohol Intervention Trials” studerat vad som händer med deltagarna i en studie om alkoholbruk. De studerade deltagare i korta forskningsinterventioner om alkoholanvändning och fann att “Answering questions on drinking in brief intervention trials appears to alter subsequent self-reported behaviour” och de konstaterar vidare att “These findings are relevant to evaluations of any interventions to alter behaviour which involve participant self-report.” 

Vad de menar sig ha funnit är alltså att bara det att vi med jämna mellanrum tillfrågas om ett beteende faktiskt förändrar just detta beteende. Inte särskilt uppseendeväckande, kanske ni tycker, men fundera över vilken intressant nyckel det ger till hur vi kan förändra oss själva. Om vi utsätter oss för frågor om vad vi gör med jämna mellan rum kan vi förändra vilka vi är. 

Vi ser det förstås på massor av olika områden. Den som vill minska i vikt vinner på att regelbundet besvara frågan om vad han väger, den som vill börja träna vinner på att då och då förhöras om hur det går med löpningen. 

Kanske behöver det inte ens vara människor som frågar oss – alltfler använder nu appar som dagligen ställer frågor om vikt, kost, motion och andra vanor som vi försöker skaffa oss — har du tränat i dag? Möjligheten att låta tekniken ställa frågor till oss skulle alltså kunna vara ett utmärkt sätt att hjälpa oss att förändra de vanor eller beteenden som vi inte är nöjda med. McCambridge och Kypri menar att med de nya möjligheter till tekniskt frågande som nu öppnas är det viktigare än någonsin att förstå hur frågor förändrar oss. Och det är lätt att se att de har rätt. Hela den subkultur som kallas “quantified life” och som sysslar med att mäta livet i alla dess dimensioner (vissa publicerar till och med årsrapporter [2] där de går igenom sitt liv som om vore det en företagsverksamhet), är en sorts satsning på att om vi frågor oss själva vilka vi är och vilka vi vill vara tillräckligt ofta så kan vi förverkliga våra drömmar. 

Tillbaka till forskningen. Jim McCambridge och Kypros Kyri studerade ett antal andra studier för att försöka få reda på om det kan vara så att frågandet i sig förändrar beteendet, och de tyckte sig hitta en liten, men viktig effekt. Samtidigt är de noga med att påpeka att detta är ett område där vi vet alldeles för litet – att det saknas forskning och att deras resultat är otillräckliga för att dra de bredare slutsatser som skulle göra det möjligt att mer konstruktivt bygga ut frågebatterier och frågande som en behandlingsform.

Om det nu är så att ett regelbundet frågande faktiskt kan hjälpa oss att bli de vi vill vara vore det både intressant och viktigt att se mer forskning här.

[1] Mer om Hawthorneeffekten här http://www.economist.com/node/12510632 och med referenser till Gillespie, G., “Manufacturing Knowledge, A History of the Hawthorne Experiments”, Cambridge University Press, 1991, Mayo, E., “The Human Problems of an Industrial Civilisation”, Macmillan, 1933; 2nd edn Harvard University, 1946, Mayo, E., “The Social Problems of an Industrial Civilisation”, Routledge and Kegan Paul, 1949; later edn with appendix, 1975, Roethlisberger, F.J. and Dickson, W.J., “Management and the Worker: An Account of a Research Program Conducted by the Western Electric Company, Hawthorne Works, Chicago”, Harvard University Press, 1939

[2] McCambridge j, Kypri K (2011) Can Simply Answering Research Questions Change Behaviour? Systematic Review and Meta Analyses of Brief Alcohol Intervention Trials. PLoS One 6(10): e23748. do:10.1371/journal.pone.0023748 

[3] Se feltron.com och http://bits.blogs.nytimes.com/2010/02/09/an-annual-report-on-one-mans-life/?_r=0

Frågor III: Vem – del 2

Förmågan att ställa frågor är kanske nära sammankopplad med vad det är att vara människa, men den har också att göra med vem jag är. Själva tänkandet, självuppfattning och självbild, formas hela tiden i frågor som andra ställer till oss och som vi ställer till oss själv. Andras uppfattning om vem vi är formas också av de frågor de ställer till oss, och de vi ställer till dem. Den franske filosofen Voltaire lär ha sagt att vi inte bör döma människor efter de svar de ger på våra frågor så mycket som efter de frågor de själva förmår ställa. Det är värt att fundera på vad det betyder, och hur de frågor vi ställer formar andras uppfattning om oss.

Det gäller inte bara vilka frågor vi ställer, utan också om vi överhuvudtaget ställer frågor. Den som aldrig frågor något om sina medmänniskor upplevs ofta som både ohyfsad och kanske ointresserad av dem. Att ställa frågor – och sedan lyssna till svaren – är ett av de karaktärsdrag som återkommande anses vara avgörande för om en person är en bra ledare, en attraktiv man eller kvinna och en bra förälder.

Det är kanske just detta som gör frågor så intressanta i spel. Vi spelar alltfler spel som bygger på frågor av olika slag: trivial pursuit, på spåret…vår förmåga att besvara frågor låter oss vinna social status eller andras aktning. Detta är inte något nytt fenomen, utan är något som vi kan spåra i idéhistorien. Att ställa en fråga till någon är att pröva denne. Svaret på våra frågor kan ha avgörande inverkan på våra liv. Det formar vem vi blir.

Vi ser det i nästan alla kulturer.

Tänk på oraklet i Delfi. Dit vallfärdade människor för att ställa frågor till oraklet som kunde bryta igenom denna världens sken och ge svar på de frågor som var mest angelägna för människan. Som när oraklet fick frågan om vem som var visast i Aten, och svarade Sokrates. Sokrates själv tyckte att det var så häpnadsväckande att han omedelbart började söka upp de visa män och kvinnor han visste fanns i staden och i sin tur ställa frågor till dem – för att nå slutsatsen att det var för att han visste att han så litet visste – för att han hela tiden fortsatte att fråga, som oraklet kallat honom vis.

Det sokratiska frågandet identifierades med grunden till filosofin, och de sokratiska frågorna om vad rättvisa, skönhet och rätt är återkommer vi till i ett senare kapitel. Men det finns ett exempel där Sokrates kan ha ställt en ”vem”-fråga väldigt medvetet. Det finns ett avsnitt i dialogen Gorgias – där Sokrates slutligen möter just Gorgias – den kanske störste sofisten av dem alla, en man som lärde ut att det inte fanns något han inte kunde argumentera för. Så hur närmar sig Sokrates då Gorgias? Debatterar han frågor om filosofi med honom? Med denne mästersofist? Nej, i stället låter han sin unge följeslagare inleda konversationen med Gorgias, som generöst erbjudit sig att svara på precis vilken fråga som helst.

Fråga honom då, föreslår Sokrates, vem han är.

Socrates_Louvre

Sokrates – det filosofiska frågandets fader.

I vissa översättningar av dialogen föreslår översättaren att vi istället skall läsa grekiskan här som ”vad han är”, men låt oss för ett ögonblick dröja vid tolkningen ovan. Sokrates fråga utmanar Gorgias i grunden. Om han kan argumentera för allt, och om han kan besvara vilken fråga som helst — vem är han då? Finns det verkligen något kvar av honom då som kan sägas vara Gorgias?

Det sätt på vilket vi besvarar frågor tecknar vår identitet. Det bygger upp en bild av oss. Om vi kan besvara alla frågor på alla olika visa förvandlas vi långsamt till ingen alls.

Att fråga blir ett sätt att ta reda på vem jag är.

Oraklet i Delfi besvarade frågor med dunkla, öppna svar – och formade därigenom liv och öden. Ett sätt att förstå oraklet är att säga att det är ett tecken på vår vilja att fråga även där vi vet att det kanske inte finns givna svar. Det är lätt att tro att spådomar och annat bara är vidskepelse, men det är också möjligt att se oraklet och andra spådomstekniker som en sorts kognitiv strategi: att fråga någon stimulerar det egna tänkandet, det tvingar fram nya perspektiv och vinklar på det problem du studerar – frågan kastar nytt ljus över problemet och svaret – särskilt om det är dunkelt och märkligt – tvingar dig att se problemet på nytt.

Det samma gäller den kinesiska boken I Ching. Denna spådomsbok, som ibland anses vara en av världens äldsta böcker, används som så att vi ställer frågor till den och sedan rullar vi mynt eller använder rölleksstjälkar för att kasta ett hexagram med sex brutna eller hela linjer. Detta hexagram slår vi sedan upp och i gåtfulla ordalag får vi sedan ett svar som måste tolkas, förstås och uttydas.

Diagram_of_I_Ching_hexagrams_owned_by_Gottfried_Wilhelm_Leibniz,_1701

I-Ching: förändringarnas bok – vi ställer frågor som vi vet att vi inte kan få besvarade för att tvinga oss att tänka i nya banor. Spådomskonsten är egentligen en kognitiv strategi. 

Vi ställer frågor för att ta reda på vilka vi är, vad som kommer att hända oss och hur vi skall handla. Oraklen visar tydligt hur viktiga frågorna är för oss – och hur vi sedan med hjälp av frågor och svar formar oss själva. Sokrates gick så långt att han i dialogen Teiatetos identifierade tänkandet med en process där vi ställer frågor till os själva och sedan besvarar dem. När vi tystnar har vi nått vår åsikt – denna inre dialog, detta inre frågande blir nyckeln till jaget.

Även i andra sammanhang, enklare lekar, ser vi hur identitet och frågande hör samman. Ta leken ”Sanning eller konsekvens” – den har du kanske spelat någon gång som barn eller tonåring? Det är en mycket enkel lek, som kräver tre deltagare. En ställer en fråga som den andre måste besvara sanningsenligt – eller utföra en handling som den tredje lagt fast. Det kittlande i leken är att man kan fråga vad som helst, och att medspelaren måste svara sanningsenligt. Vi avslöjar något om den andre när vi kan utöva sådan makt över honom. Leken kommer också, menar vissa, från så kallade kommandolekar där en person befaller en annan att göra något eller att lida ett visst straff. Men kommandon är inte så intressanta när vi växer upp – ju mer vi utvecklas och identiteten formas, desto mer spännande blir också frågorna. Det är kanske typiskt att ”Sanning och konsekvens” spelas av ungdomar, barn och är en del av identitetens framväxt.

Det är genom de frågor vi ställer oss själva och andra som vi formar vilka vi är.

Frågor II: Vem? – del 1

Jag börjar ångra att jag beslöt mig för att intervjua honom. Telefonlinjen sprakar och knakar, vi har kopplats ned flera gånger och det är först nu som uppkopplingen verkar fungera så att mannen på andra sidan – han sitter i Rio – hör vad jag säger. Han är musikforskare, och har skrivit om stämsång och hur människan utvecklats tillsammans med de stora kattdjuren. Hans forskning spänner över evolutionsbiologi, musik och filosofi – och han är missnöjd med de olika akademiska stuprör som hela tiden tvingas på forskningen. Han talar med en lätt brytning, men rösten är mjuk och vänlig – fast insisterande. Det är uppenbart att frågan om frågan verkligen engagerar honom.

Anledningen till att jag ringer honom – och intervjuar honom i nästan två timmar samtal som fångar mig totalt- är att han skrivit en av de få böcker om frågande och frågor som jag hittat – och i den har han formulerat just en sådan fråga som verkligen får en att tänka efter, en fråga som öppnar ett nytt perspektiv och nya intressanta forskningsfält. Professor Joseph Jordania själv blev så fångad av den frågan att han valde att låta den bli titeln på boken.

Boken ”Vem ställde den första frågan?” handlar om musik, frågor och språk och är en utmärkt introduktion till en möjlig frågeforskning. Professor Jordania börjar med att berätta om hur han alltid fascinerats av frågeintonationen – den där särskilda tonen mot slutet av en fråga som gör att man så klart hör att det är en fråga – och hur denna frågeintonation redan mycket tidigt visar sig hos barn. Den som har egna barn eller har umgåtts med andras vet att barn använder frågeintonation mycket tidigare än de kan tala.

Vi frågar innan vi kan ett enda ord.

Det är tankeväckande av två skäl. Det första är att frågandet tycks vara enormt naturligt för oss, men samtidigt är det svårt att komma på någon annan djurart som kan ställa frågor. Inte ens de stora aporna tycks kunna göra det. Professor Jordania tar exemplet med de olika experiment som genomfördes under sjuttio och åttiotalen med att lära chimpanser språk, och hur aporna, trots att de snabbt kunde lära sig språk, aldrig själva ställde några frågor. Han citerar en av forskarna, David Premack, som i sina observationer av hur aporna använde språket skrev:

”Though she [Sarah] understood the question, she did not herself ask any questions — unlike the child who asks interminable questions, such as What that? Who making noise? When Daddy come home? Me go Granny’s house? Where puppy? Sarah never delayed the departure of her trainer after her lessons by asking where the trainer was going, when she was returning, or anything else”

Det tycks gå en gräns, säger professor Jordania när jag talar med honom, just precis där, i förmågan att ställa frågor, mellan människor och alla andra djur.

Det är lätt att vara skeptisk när man ställs inför påståendet som detta. Försök att hitta en enda egenskap som definierar människan misslyckas nästan alltid. Samtidigt är det svårt att inte medge att tanken är spännande. Tänk om det som gör oss till människor är förmågan att ställa frågor till oss själva och andra?

Då har vi svaret på frågan, förklarar professor Jordania.

Den som ställde den första frågan, ja, det var ju den första människan.

Frågor I: En bok om frågor

Under våren har jag beslutat mig för att skriva en bok om frågor. Det bästa sätt jag vet att skriva är att skriva små stycken, observationer och tankar och sedan se om de håller, hänger ihop och vad jag lär mig under det att jag skriver. Därför kommer jag att publicera dessa förarbeten som bloggposter här på bloggen och sedan långsamt arbeta samman dem till en bok. Jag hoppas förstås också på synpunkter och tankar från den som har tid och lust att läsa inläggen här.

Varför skriva en bok om frågor? Svaret är förstås att frågor verkligen intresserar mig – inte bara d olika frågor vi ställer oss själva, utan det faktum att vi kan ställa frågor. Det är en samtidigt sällsam och självklar förmåga som delas av den absoluta majoriteten människor. Samtidigt är det ett område som till dels tycks ganska outforskat.

Det är inte det att det inte finns forskning om frågor – för det gör det: inom lingvistik, psykologi, pedagogik, språkfilosofi och en hel del andra områden. Det som däremot tycks märkligt frånvarande är just diskussionen om frågor och frågande i sig – om det hantverk det innebär att ställa bra frågor och hur vi kan förbättra vår förmåga att ställa frågor. Det är där jag hoppas att det arbete som jag här håller på att sammanställa skall kunna bli intressant. Jag vill skriva en bok som hjälper oss att bli bättre på att ställa frågor, och förstå frågandet som grunden för vår nyfikenhet och kanske också för våra framsteg inom vetenskap och kultur.

Jag funderade mycket på hur man strukturerar en bok om frågor. Det finns en hel del olika möjligheter. Det är exempelvis möjligt att skriva en bok som studerar frågor och frågande i anslutning till olika områden och discipliner. Det är fullt möjligt att skriva essäer om frågor i politiken, litteraturens frågor, frågans filosofi, frågor som biologi och frågelekar. Andra ämnen – som frågor och ledarskap, eller frågande lärande är också goda grunder för essäer. Jag har en del anteckningar och idéer liggande i just det formatet och jag tror att det skulle kunna bli en ganska bra bok, faktiskt. Det jag dock till sist fastnade för, och som jag vill försöka göra – väl medveten om att det kan resultera i ett fantastiskt misslyckande – är att disponera materialet litet annorlunda. Jag skulle vilja studera ett antal olika sätt att fråga och diskutera de olika ämnena ovan utifrån dem. Jag vill nu försöka skriva en bok med följande kapitel: ”Vem?”, ”Varför?”, ”När?”, ”Hur?”, ”Vad?” och ”Om?” – och se om jag kan organisera materialet på ett intressant sätt efter just dessa frågeord. Jag tror att det kan gå, men risken är förstås att det förfaller till en gimmick. Att det blir för enkelt – en sorts kåseri över frågor. Det vill jag inte. Målet är att skriva en bok som kan hjälpa mig och andra att ställa nya, mer intressanta och kanske oväntade frågor till varandra och oss själva.

Vad sägs om det?

Om decemberöverenskommelsen, grundlagen och chilling effects

Decemberöverenskommelsen är ur ett rättsfilosofiskt perspektiv en av de intressantaste saker som skett under 2014. Vilken sorts överenskommelse är det, vad innebär den, mellan vilka har den träffats och vilka konsekvenser har den? Och hur skall vi ställa oss till att överenskommelser som rör frågor som balansen mellan regering och riksdag och riksdagens arbetsordning – som normalt regleras i Regeringsform och Riksdagsordning – hanteras i överenskommelser mellan partiledare? Mina reflektioner finns här i denna understreckare.

Några ytterligare observationer från debatten hitintills:

  • Det sägs att överenskommelsens omfattning är begränsad till ett väldigt smalt område – budgeten – och endast är till för att minoritetsregeringar skall kunna regera effektivt. Det finns två problem med denna avgränsning: om man försöker träffa kompromisser som denna i en överenskommelseform har man aldrig tid att fundera kring hur olika gränsdragningar skall ske. Hur kommer exempelvis en kraftigt utvidgad budgetproposition med även andra inslag att behandlas av oppositionen? Regeringar har i den nu skissade situationen ett väldigt starkt incitament att försöka hävda att en fråga är just en sådan som skall behandlas i särskild decemberordning.
  • Hur kommer överenskommelsen att påverka riksdagens beteenden i andra avseenden? Ta den misstroendeomröstning som nu tydligen skall väckas. Bör riksdagsledamöter ta hänsyn till överenskommelsen i sin bedömning av om denna misstroendeförklaring skall accepteras eller ej? Eller skall denna bedömas helt på egna grunder? Före överenskommelsen var det många borgerliga röster som höjdes för att riksdagen borde resa ett misstroendevotum mot regeringen Löfvén, och det ansågs att regeringen helt förverkat sitt förtroende – genom sin oförmåga att regera. Kommer hur riksdagsledamöterna nu röstar att styras av överenskommelsen fast frågan om misstroende i strikt mening faller utanför överenskommelsen?

Det är frågor som den senare – om chilling effects och en dunstkrets av beslut som färgas av överenskommelsen – som gör att vi normalt valt att behandla frågor som dessa i grundlag, eller i riksdagsordningens mellanform – med klara regler för hur förändringar av spelreglerna skall ske. Det kan vara värt att också kommentera de som sagt att Riksdagsordningen inte är en grundlag – och att överenskommelsen därför är lika oproblematisk som en ändring av, säg, trafiklagar. Det är fel, av tre enkla skäl.

För det första påverkar överenskommelsen balans mellan riksdag och regering, och berör därför även grundlagsregleringar i RF. Riksdagsordningen är den enda lag som nämns i överenskommelsen men det betyder inte att det är den enda som påverkas.

För det andra tillhör Riksdagsordningen mycket tydligt den familj av lagar som vi ansett behöver särskild ordning för att ändras – 75% majoritet – och som traditionellt faktiskt också behandlats som en medlem i den lagfamiljen. Den bereds av konstitutionsutskottet och behandlar regler om hur riket styrs. Det är sant att den intar en mellanställning i termer av hur omfattande detta skydd är, men det är klart mer omfattande än skyddet för vanlig lag.

För det tredje är det en syn som är gravt ohistorisk. Tillkomsthistorien kring RO och de regler som nu gäller visar tydligt att de avsetts vara just spelregler för regerandet och en del av vår konstitutionella tradition och demokratiska regelverk. Riksdagens egen förklaring är ganska bra – under rubriken “Riksdagsordningen – nästan en grundlag” skriver man:

Riksdagsordningen innehåller regler om riksdagens arbetsformer. Fram till 1974 var riksdagsordningen en grundlag. Nu har den en mellanställning mellan grundlag och vanlig lag.

Riksdagsordningens huvudbestämmelser kan ändras antingen genom två likalydande riksdagsbeslut med val emellan eller genom att beslut fattas med kvalificerad majoritet. Kvalificerad majoritet innebär i det här fallet att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för beslutet.

Riksdagsordningen är mycket omfattande jämfört med motsvarande regler i andra länder. De 14 kapitlen tar till exempel upp hur sammanträdena i kammaren ska gå till och vad som gäller för talmannen.

Hur förslag lämnas, förbereds och avgörs regleras också i riksdagsordningen. En viktig del utgörs av bestämmelserna om hur riksdagens 15 utskott ska tillsättas och arbeta.

Diskussionerna kommer säkerligen att fortsätta, och det finns all anledning att tro att det kommer att skrivas rättsvetenskapliga uppsatser om denna överenskommelse under en lång tid framöver. Dess dagspolitiska konsekvenser kommer vi att kunna följa i högupplöst detalj redan om några veckor.

A note on mind-body problem

We assume brain causes mind, and the evidence of this is that if you change the brain you change the mind. This is a good argument, but if we assume consciousness is Chalmerian and primary to the universe we could shrug and say well, imagine another set up: a light that is reflected through a lens and whenever we change the lens the light we observe changes. But the lenses do not cause the light.

What if consciousness can only be reflected – and concentrated – through the lenses of systems that are sufficiently complex? Just as sunlight can be focused through a lens and create a fire, certain complex systems can focus consciousness of the cosmos and create an individual.

The analogy seems to break since the fire is not immediately extinguished when the lens breaks – but over time the fire goes out.

Individual awareness as cosmic consciousness focused through systems of sufficient and specific complexity. Of course, I can feel Occam’s razor against my throat at this point. But still.

“Social sensing” – from Internet of Things to Sensing Internet

Now and then an analogy pops up that really resonates with me, and seems to nicely provide a way to sum up a set of disconnected trends and technological steps in a generative way; an analogy that both helps make sense of and explore these trends in a good way. The latest example of this is the concept of “social sensing”. If social media is media built in and consumed in collaboration, social sensing is essentially the use of technologies of different kinds to add a social or societal sense for what is happening, a kind of collaborative (perhaps collective) sixth sense. In an exciting new paper, “Information Diffusion in Social Sensing” by Vikram Krishnamurthy and William Hoiles, some of this is laid out – enough to really get your own imagination going – and explored. Here is the abstract:

Statistical inference using social sensors is an area that has witnessed remarkable progress in the last decade. It is relevant in a variety of applications including localizing events for targeted advertising, marketing, localization of natural disasters and predicting sentiment of investors in financial markets. This paper presents a tutorial description of three important aspects of sensing-based information diffusion in social networks from a communications/signal processing perspective. First, diffusion models for information exchange in large scale social networks together with social sensing via social media networks such as Twitter is considered. Second, Bayesian social learning models in online reputation systems are presented. Finally, the principle of revealed preferences arising in micro-economics theory is used to parse datasets to determine if social sensors are utility maximizers and then determine their utility functions. All three topics are explained in the context of actual experimental datasets from health networks, social media and psychological experiments. Also, algorithms are given that exploit the above models to infer underlying events based on social sensing. The overview, insights, models and algorithms presented in this paper stem from recent developments in computer-science, economics, psychology and electrical engineering.

Where we previously have been thinking and speaking about an Internet of Things, the perhaps more interesting trend is what is happening with these things, that they are becoming sensors, they are building out a sensorial dimension of the Internet. Now, there are a series of interesting questions that we can ask now:

  1. What is the most optimal size of such sensing networks? If we think about clustering sensor data in different ways, what is the most efficient, coherent understanding we can gain through them? I think this could be a size thing, and I would suggest, tentatively, that maybe the city is the optimal sense network (this dovetails with another hypothesis I have been thinking about, and that is that the optimal size of an AI would be a city for social, technical, logical and semantic reasons – more about that in another post).
  2. Some of what is called social sensing is inferences through data streams — this network intuition that we are building may well quickly become very complex, and just as really intuition be difficult to reverse engineer and understand in detail – so how do we develop methods to understand what social intuitions we should trust?
  3. Should we actively be designing new social senses? Maybe that is key to understanding some problems we need to understand better? In Bosnia-Herzegovina there are sensor based pollution tracking systems that can be used to understand the flow of pollutant release into the environment – can we imagine other areas where social senses can be helpful?

Many other questions here as well, of course, but I believe “social sensing” provides us with a very interesting and generative analogy for exploring where we go next.

Reading with a pen in hand & the marginalia challenge

In this excellent little post the importance of reading with pen in hand is so well explored and stated that it is hard to do better. I can only agree — if there is anything that really has made a difference in my reading it is this one piece of advice: always read with a pen:

And always make three or four comments on every page, at least one critical, even aggressive. Put a question mark by everything you find suspect. Underline anything you really appreciate. Feel free to write “splendid,” but also, “I don’t believe a word of it.” And even “bullshit.”

I have made a lot of such comments through the years. It is about active reading as pointed out in both this article and this one.

The argument can be made, I think, that the marginalia thus produced is really much better than any diary or journal in reflecting who you were at the time of reading, what you thought and what you did – or did not – understand. I think that e-books will only take off for me when they have a solution to the marginalia challenge: how to enable as quick and integrated note taking in the margin as I can have with pen and book.

Law and Time II: The arc of regulation bends towards incumbency?

A note on a few thoughts today: One way of studying law in time is to figure out if there are natural or recurring patterns in the way legislation develops, thinking about legislation very much like a form of biological organism. Let us start with the large, and naturally ill-defined questions:

I) Does legislation naturally evolve in any specific fashion if left completely to its own devices? Are there intrinsically motivated convergences in the way legislation develops over time? For example: would it be correct to state that the arc of regulation bends towards incumbencies?

II) Can we say something about the evolution of complexity in legal systems over time? Is Swedish law today less or more complex than it was 150 years ago? How would we measure legal system complexity?

III) Is legal change continuous or discrete — if we look at laws over time do they change by shifting punctuated equilibria or through slow, gradual shifts? (A thought: why should legal systems evolve different from any other systems? And if the follow a standard evolutionary path – does that then mean that we should see punctuated equilibria)

IV) If we use an evolutionary analogy: how much of legal change is drift and how much is legislation? Can we describe and quantify selection pressures and mutations?

Devising methods and models for answering these questions is not easy, but I do not think it needs to be impossible either.