Nicklas Noterar

Att mötas är ett hantverk

Jag har skrivit förut om mötesarkitekturer, och det är ett ämne som fortfarande fascinerar mig. Några dagsnoteringar: Jag tror inte att det finns många som skulle hävda att jag är teknikfientlig. Men jag har på sistone upptäckt att jag blir mer och mer irriterad på de som tar med sig sina datorer på möten, slår upp dem och sitter och skriver på dem. Jag vet att det finns många som gillar att ta anteckningar på det sättet, och att datorn är ett underbart verktyg, men ändå har jag på mina veckomöten med mitt team undanbett mig datorer. Om någon tvingade mig att förklara varför skulle jag förmodligen använda följande argumentation (ja, det har förstås hänt):

Läs mer

Leken är värd att ta på allvar

I en artikel i New York Times nyligen beskrivs den spännande forskningen om lekens betydelse för mänsklighetens utveckling. Slutsatsen är lika enkel som självklar: leken hjälper oss hantera komplexa situationer, projicera scenarier och utforska osannolika lösningsrymder samtidigt som vi lär oss. Leken och lärandet är nära förbundna med varandra på ett sätt som visar oss något om det unikt mänskliga, tror jag. Ända sedan Johan Huizinga myntade termen Homo Ludens – den lekande människan – har vi utforskat hur leken gör oss mänskliga och varför det faktiskt betyder något att människor leker mer än många andra djur och i högre åldrar.  Roger Callois forskning och den samtida forskningen om dataspel pekar på liknande slutsatser. Ändå tycks utbildningen, åtminstone i USA, gå åt andra hållet. Leken sätts på undantag och föräldrar här sätter sina barn i extraskolor, i eftermiddagsmatematik och andra liknande ämnen i tron att det viktigaste för dem i framtiden kommer att vara förmågan att räkna, inte förmågan att leka. Leken är på reträtt på alla sätt.

Läs mer

Saker att göra i Almedalen 2013?

Så i sommar kommer jag som sagt hem till Sverige. Vi flyttar i maj, och jag kommer att vara fast bosatt i Sverige från och med början av juni.  En av de saker som jag planerat att göra är att ta mig till Almedalen och återknyta kontakten med vänner och bekanta, samt njuta av ett sommarfint Visby. Jag har aldrig tillhört de som tycker om att hacka på Almedalen, utan tycker att det är ganska fint att det ägnas en vecka av det långa svenska sommarlovet åt samhällspolitiska frågor. (Men så är jag ju en nörd också och road av just den här typen av forum och frågor.)

Nu har jag emellertid inte varit i Almedalen på tre år, och har ingen aning om vad jag borde göra, inte får missa och så. Därför tänkte jag att jag kanske kan ställa den frågan publikt, och se om någon har vänligheten att berätta om vilka olika saker jag borde lyssna på, eller samtal man kan delta i. Kommentera gärna, eller mejla mig om du har några idéer.

Jag håller på att fila på en längre post om hemvändandet också, och de tankar det väcker, men den kommer litet senare. Just nu är jag i full fart med en miljon olika saker här i Mountain View som måste avslutas först. Läser Richard Wisemans bok om As If principen, också. Även den förtjänar en bloggpost. Jag skrev om hans Quirkology här.

Nyupptäckt gotisk country för helgen

Det senaste svepet ned i de mörka delar av själen där den gotiska countrymusiken lurar har gett en hel del nya bekantskaper. Här kommer en spellista som passar lika bra i svarta marsnatten i ett fruset Sverige som i Kalifornien under ointresserade solen.

Från Slim Cessnas sorgset ylande Hold My Head går vi snabbt vidare till Antic Clay och en mer traditionell blues. Därefter beklagar Reverend Glasseye den dumme pojkens öde. Vi landar i mer högtidliga Birch Books Feet of Clay, en resignerad visa om cyklernas meningslöshet där till och med textens klichérim uttrycker en kosmisk leda (Have some fun/Under the sun). Därefter rycker vi upp oss med vägarbetarens blues och Old Pine Box av The Dead Brothers. Frustande snabb stomprytm blandas med pianoarpeggion och sedan bryter det samman i gitarrångest – sedan en sång om flickvännen som bor i källaren i en låda av tallträ. Peculiar Pretzelmen kontrar med att det kanske är dags att kontakta begravningsentreprenören. Och vi avslutar med en passande optimistisk observation från Graham Lindsey: Tomorrow is Another Night. Sådärja! Ha en underbar helg.

(Bild CC Attrib: Smabs Sputzer)

Om essäer och dialoger – hur lär vi oss bäst?

Diognetus, en konstnär och filosofilärare, möter på sin väg in till staden sin vän med det märkliga namnet Eyquem och de börjar samtala.

Diognetus: Min vän, det var länge sedan jag såg dig! Var är du på väg?
Eyquem: Jag är ute i samma ärende som du, lärandets! Jag skall posta dessa skrifter som jag skrivit till mina elever, för att se till att de lär sig mer om den klassiska filosofin. Visst undervisar även du i filosofi?
D: Visst gör jag det, men skrifter…vad är det för skrifter?
E: Essäer, om de olika filosoferna. Det är, enligt min mening, det bästa sättet att lära sig. En prövande skrift som öppnar för personliga erfarenheter och tänkande.
D: En utmärkt form, men kanske litet…stel?
E: Hur menar du?
D: Jag skulle aldrig låta mina elever läsa en essä. Mycket bättre att samtala om saken, sitta ned och i samtalet gemensamt upptäcka frågorna och filosoferna. Det tycks mig ett renare sätt att bilda sig.
E: Tja, kanske. Det låter ju tidskrävande. Och hur ska du sedan veta att de lärt sig något? Jag plockar hit dem och sedan förhör jag dem på essäerna. Då vet jag ju om de förstått vad de läst.
D: Verkligen? Det skulle jag aldrig göra. Jag ser till att de skriver dialoger i stället. Det är ju först när någon skriver en dialog, representerar båda sidorna av argumentet och hur det flödar mellan parterna som vi vet att de verkligen förstått vad de lärt. Dialogen, inte essän är det ultimata verktyget för att utforska filosofin.

Läs mer

Att lära sig i smyg och vikten av att öva kata

Sedan jag var 12 har jag tränat olika kampkonster. Den kampkonst som alltid kommer att ligga mitt hjärta närmast är aikido, men under ett par år nu har jag ägnat mig åt karate, eftersom min yngsta son ville pröva det. Vi hade turen att hitta en fantastisk tränare som helhjärtat lägger allt i sina lektioner och inte nöjer sig med mindre från sina elever, Kancho John Chiang, och har sedan 2010 lärt oss shotokan-karate av honom. En viktig del av nästan alla budoformer är kata eller olika mönster. Förenklat är en kata en serie rörelser som utförs i följd och som används för att förstå den kampkonst som vi studerar.

Läs mer

Att skriva är att tänka – något om anteckningsböcker

En av mina laster, kanske den svåraste av dem alla, är allting som liknar anteckningsböcker, pennor och olika typer av skrivmaterial. Jag har alldeles för många anteckningsböcker, och pennsamlandet går tydligen i släkten (farfar hade en av Sveriges största pennsamlingar och visade den på Tekniska Muséet). Jag lämnar sällan en bokhandel utan att köpt en bok, men det händer aldrig att jag lämnar den utan att ha köpt en reservmoleskine, eller en liten penna av något slag. Det hela är absurt, men jag har med åren kommit att se det som en karaktärsdefekt som jag kan leva med. Vissa röker. Jag köper anteckningsböcker och pennor. Möjligen finns det någon annan som också gör det (och intresset för kontorsmateriel – som det egentligen rör sig om är märkligt utbrett på min arbetsplats) så jag tänkte tipsa om några intressanta anteckningsböcker som jag sprungit på på sistone.

Läs mer

Konsert med KMFDM

Så! Nu var det dags att gå på konsert igen, ett nyupptäckt glädjeämne. Ikväll är det amerikanska gruppen KMFDM som spelar inne i SF. Det skall blir roligt och det finns nog skäl att tro att det kan bli rätt högljutt så öronproppar är nedpackade. Jag är ju trots allt ganska gammal. Ju. Liksom. Nåväl. Jag har observerat att konsertklimatet i Sverige är oändligt mycket bättre än det i SF, lustigt nog, och ser fram ännu mer mot att gå på konsert när jag kommer hem i sommar. Fram till dess kan jag nog klara mig med KMFDM, Nick Cave och kanske några till. Ha en trevlig lördag kväll!

Chefens vanligaste misstag: att svara på frågan!

För ett par dagar sedan satt jag med i en panel på en chefsutbildning som vi har här på Google för nya managers. Eftersom jag varit med ett tag får jag berätta om allt som kan gå fel, och hur man inte ska göra. Det är faktiskt ganska roligt och en anledning att reflektera litet över alla dåliga beslut som man sett i sina dagar. En fråga som jag fick var vad jag ansåg var det absolut vanligaste problemet med chefer, inte bara hos oss utan överallt, och jag har ett väldigt enkelt svar på den frågan, och det är att det vanligaste misstaget en chef gör är just att svara på frågor. Read more