Published December 17, 2014 by

Now and then an analogy pops up that really resonates with me, and seems to nicely provide a way to sum up a set of disconnected trends and technological steps in a generative way; an analogy that both helps make sense of and explore these trends in a good way. The latest example of this is the concept of “social sensing”. If social media is media built in and consumed in collaboration, social sensing is essentially the use of technologies of different kinds to add a social or societal sense for what is happening, a kind of collaborative (perhaps collective) sixth sense. In an exciting new paper, “Information Diffusion in Social Sensing” by Vikram Krishnamurthy and William Hoiles, some of this is laid out – enough to really get your own imagination going – and explored. Here is the abstract:

Statistical inference using social sensors is an area that has witnessed remarkable progress in the last decade. It is relevant in a variety of applications including localizing events for targeted advertising, marketing, localization of natural disasters and predicting sentiment of investors in financial markets. This paper presents a tutorial description of three important aspects of sensing-based information diffusion in social networks from a communications/signal processing perspective. First, diffusion models for information exchange in large scale social networks together with social sensing via social media networks such as Twitter is considered. Second, Bayesian social learning models in online reputation systems are presented. Finally, the principle of revealed preferences arising in micro-economics theory is used to parse datasets to determine if social sensors are utility maximizers and then determine their utility functions. All three topics are explained in the context of actual experimental datasets from health networks, social media and psychological experiments. Also, algorithms are given that exploit the above models to infer underlying events based on social sensing. The overview, insights, models and algorithms presented in this paper stem from recent developments in computer-science, economics, psychology and electrical engineering.

Where we previously have been thinking and speaking about an Internet of Things, the perhaps more interesting trend is what is happening with these things, that they are becoming sensors, they are building out a sensorial dimension of the Internet. Now, there are a series of interesting questions that we can ask now:

  1. What is the most optimal size of such sensing networks? If we think about clustering sensor data in different ways, what is the most efficient, coherent understanding we can gain through them? I think this could be a size thing, and I would suggest, tentatively, that maybe the city is the optimal sense network (this dovetails with another hypothesis I have been thinking about, and that is that the optimal size of an AI would be a city for social, technical, logical and semantic reasons – more about that in another post).
  2. Some of what is called social sensing is inferences through data streams — this network intuition that we are building may well quickly become very complex, and just as really intuition be difficult to reverse engineer and understand in detail – so how do we develop methods to understand what social intuitions we should trust?
  3. Should we actively be designing new social senses? Maybe that is key to understanding some problems we need to understand better? In Bosnia-Herzegovina there are sensor based pollution tracking systems that can be used to understand the flow of pollutant release into the environment – can we imagine other areas where social senses can be helpful?

Many other questions here as well, of course, but I believe “social sensing” provides us with a very interesting and generative analogy for exploring where we go next.

artificial intelligence Dagsnotering

Published December 15, 2014 by

In this excellent little post the importance of reading with pen in hand is so well explored and stated that it is hard to do better. I can only agree — if there is anything that really has made a difference in my reading it is this one piece of advice: always read with a pen:

And always make three or four comments on every page, at least one critical, even aggressive. Put a question mark by everything you find suspect. Underline anything you really appreciate. Feel free to write “splendid,” but also, “I don’t believe a word of it.” And even “bullshit.”

I have made a lot of such comments through the years. It is about active reading as pointed out in both this article and this one.

The argument can be made, I think, that the marginalia thus produced is really much better than any diary or journal in reflecting who you were at the time of reading, what you thought and what you did – or did not – understand. I think that e-books will only take off for me when they have a solution to the marginalia challenge: how to enable as quick and integrated note taking in the margin as I can have with pen and book.


Published December 11, 2014 by

A note on a few thoughts today: One way of studying law in time is to figure out if there are natural or recurring patterns in the way legislation develops, thinking about legislation very much like a form of biological organism. Let us start with the large, and naturally ill-defined questions:

I) Does legislation naturally evolve in any specific fashion if left completely to its own devices? Are there intrinsically motivated convergences in the way legislation develops over time? For example: would it be correct to state that the arc of regulation bends towards incumbencies?

II) Can we say something about the evolution of complexity in legal systems over time? Is Swedish law today less or more complex than it was 150 years ago? How would we measure legal system complexity?

III) Is legal change continuous or discrete — if we look at laws over time do they change by shifting punctuated equilibria or through slow, gradual shifts? (A thought: why should legal systems evolve different from any other systems? And if the follow a standard evolutionary path – does that then mean that we should see punctuated equilibria)

IV) If we use an evolutionary analogy: how much of legal change is drift and how much is legislation? Can we describe and quantify selection pressures and mutations?

Devising methods and models for answering these questions is not easy, but I do not think it needs to be impossible either.

Law and time

Published December 9, 2014 by


Det är väl känt bland familj och vänner att jag är en nervös resenär. Jag vill inte stressa till gaten, eller stå och stampa i security. Hellre då tid att dricka kaffe, och läsa litet på flygplatsen. Jag trodde länge att det hade med brist på rutin att göra, men efter det gångna året är det inte längre en särskilt övertygande hypotes. Så det handlar om något annat – om en viss resstil. Jag är inte så zen att jag kan säga att det är resan som spelar roll snarare än målet – jag vill verkligen komma fram – men jag tror att de små ögonblicken mellan städer och kontexter är underskattade. De är en sorts fragmentariska undantagstillstånd, sprickor i livet där ljus och mörker sipprar in. Tid på flygplatser fungerar som en sorts terapi, en samtalsterapi med tillfälligheter i en värld där ingen hör hemma.

Douglas Adams skrev en gång ungefär att “inget språk någonsin producerat uttrycket ‘vacker som en flygplats'” – en onekligen bitande iakttagelse. Men nog har dessa små rum något som gör dem värda att utforska närmare? Undrar om det finns någon som skrivit en flygplatsernas sociologi. Det måste det väl göra?


Published December 7, 2014 by

Kolumn i dag i Svenska Dagbladet: om politisk pessimism och optimism och om att söka asyl i optimismens republik:

Det kändes som en annan politisk gemenskap, en sorts optimismens konspiration grundad på en förvissning om att politiken utgör ett verktyg för att forma den ljusnande framtid, inte en smärtstillande medicin som skall lindra det långa, oundvikliga förfallet.



Published December 7, 2014 by

In the New York Times on the 5 of December there was an interesting article about trusts established for eternity. The article raises doubts from legal academic Robert T Sitkoff about whether these trusts are constitutional (a recent paper of his suggests that they are not), but the more interesting question may be if a society should allow the freedom of disposition of one’s property to extend into an unknown future. Should we be legally able to establish trusts that last forever? Should organizations be able to exist forever? Or should we perhaps set a legal limit on an organizations life span? That seems absurd on the face of it, but if we think about the institutional legacy environment that we live in, it seems clear that we could end up in a situation where “dead man’s control” of enormous resources actually becomes a significant influence for future generations.

As we extend this question across religious organizations, family foundations and others we see that organizations, institutions and time seem to make up a very specific set of legal problems, worth discussing and studying. I will start compiling a few notes on it and we will see what we end up finding. But the questions are many and interesting:

1) Cross-generational freedom of disposition (i.e. does the individual will cease, decrease or stay the same after the death of an individual (and what about what that individual does to preserve the chance of returning from death as in cryogenic experiments or DNA-depositions?)

2) Law and time generally (what is the perspective on time in legal systems?). This is enormously interesting and a subject of some complexity: the way time is regulated, the way time cures certain legal deficits, the way that we apply law across time — this set of problems need to be unpacked and discussed separately, but seem to present an especially interesting mine of questions.

3) The legal rights of organizations. Is dead man’s control in fact live organization’s control? As organizations acquire and develop artificial intelligence – if they do – will that matter. Can we imagine a world in which we end up having eternal, artificial individuals? And what would that do with the legal system?

And much more. A good area of study!

Law and time

Published December 7, 2014 by

När dataskyddet infördes i början av 1970-talet handlade det till stor del om att definiera och reglera relationen mellan medborgare och stat. Analysen var enkel: staten hade tillgång till en kapacitet som gjorde det möjligt att utöva mer makt över individen, och genom att staten fick en bättre bild av individen kunde denna makt skräddarsys så att staten i detalj kunde styra oss medborgare. Dataskyddet utgick också från att skyddsintresset – medborgarnas integritet – var höggradigt fragmenterat eftersom ingen enskild person kunde begränsa statens hela användning av teknik. Därför behövdes både en reglering – persondataskyddet – och en institution som kunde ta vara på detta skyddsintresse – Datainspektionen.

De regleringsmekanismer och idéer som denna analys byggde på gav 1980 års OECD-principer och därur grodde sedan de flesta olika dataskyddslagstiftningar.

Bland de största riskerna som lagstiftningen då ansågs behöva minimera fanns det som kallades “samkörning” – att staten lade samman informationen i två databaser. Samkörningen ansågs vara den handling varigenom staten fick en så klar bild av individen att maktrelationen mellan individ och stat förvreds bortom det acceptabla.

Spola så fram till i dag. En av de största utmaningarna för de statliga systemen är att de inte kan utbyta information. I länder som Estland och Kroatien skapas i dag kontaktpunkter mellan stat och medborgare där målet är att medborgaren bara ska behöva kontakta staten en enda gång – allt annat skall ske bakom kulisserna, och det uttalade målet är att medborgaren inte ska behöva bry sig om vilken myndighet som har uppgifterna. I vissa stater är målet med regelförenklingen att staten endast skall få fråga efter uppgifter en enda gång och att det sedan är statens ansvar att se till att rätt uppgift når rätt beslutsfattare.

Samkörningen har liksom gått från synd till dygd.

Här kan man landa på olika sätt i debatten. Å ena sidan finns de som menar att den ursprungliga analysen var helt riktig och att det som nu sker innebär en farlig snedvridning av relationen mellan medborgare och stat. Dessa originalister menar att vad den ursprungliga lagstiftningen utgick ifrån var den grundläggande principen att staten måste utformas så att den kan tas över av onda politiker utan att medborgarna hotas. Denna designprincip kräver alltså att samkörning förbjuds och att statens förmåga att se medborgarna som data reduceras till fragment och pusselbitar.

Å andra sidan finns de som menar att statens förmåga att tjäna medborgaren beror av att ha tillgång till data och förmå att tydligt hantera och lösa problem som medborgarna behöver hjälp med. Denna falang menar också att frågan går djupare än så: ett förbud mot samkörning innebär en farlig reduktion av rättssäkerheten i statens myndighetsutövning: hur skall man kunna fatta goda beslut utan data? Samkörning blir därmed inte bara tillåtet utan påbjudet. Den designprincip som här tillämpas utgår från att statens teknikanvändning måste utformas så att beslutskvaliteten optimeras så mycket som möjligt.

Det finns ett tredje sätt att lösa upp spänningen här, och det är att skifta fokus från samkörningen som regleringsobjekt till något annat. Här finns flera alternativ: vi kan exempelvis säga att det finns en lösning som uppfyller båda designprincipernas krav och det är att skapa mycket starka dataportabilitetslösningar i staten. Den som företräder denna lösning skulle också kunna påpeka att genom att ge medborgaren rätt att ta ut sin information och kanske även radera den så skulle staten vara tvungen att förtjäna sin legitimitet som beslutsfattare. En sådan lösning skulle ge medborgaren en nödlösning om det ser ut som om staten kommer att tas över av mörkerkrafter, och samtidigt låta medborgaren dela så mycket information som möjligt för att förbättra beslutskvaliteten.

Nå, nu finns det åtskilliga problem med denna lösning också: för vad skulle det innebära om en individ raderade sig från alla statliga databaser? Och skulle man till exempel kunna ta sina data och istället söka medborgarskap i Estland som redan nu har en tekniskt avancerad infrastruktur för medborgarskap? Portabelt medborgarskap skulle också ställa intressanta frågor om de politiska gemenskapernas nivåer. Varför skulle man inte kunna bli medborgare i en stad?

Här finns inga givna svar, eller enkla lösningar, förstås. Men studier av dataskyddets utveckling är både fascinerande och lärorikt som en inblick i hur vi som samhälle tänker kring relationen mellan stat och medborgare, och hur denna relation i dag präglas av teknikens utveckling. Hans Jonas, den tyske teknikfilosofen, hade rätt när han konstaterade att all teknikanvändning är maktutövning – och därmed förskjuter och förändrar tekniken existerande maktrelationer. Exakt hur detta sker är, tror jag, ännu inte studerat i grunden.

P.S. Den andra intressanta utvecklingslinjen är förstås utvecklingen av relationen mellan kommersiella aktörer och individer, liksom den mellan individerna i samhället i sig självt. Mer om detta vid ett senare tillfälle.


Published December 4, 2014 by

Is not the whole debate about super intelligence and AI a debate about a series of concepts that we have access to only in biologically bounded conceptual spaces? That is: we are projecting concepts of intelligence we know into an abstract future where the underlying processes may be radically different. It is like speaking of artificial
boredom or artificial sorrow. But the question of how a machine mourns is a question that shows the limits of a concept, nothing else. An old observation of a wittgensteinian nature but I think it cuts deeper than some realize. What we create when we replicate evolving intelligence in other domains may well be something radically new, and perhaps inaccessible.


Published December 4, 2014 by

We’re caught between our hopes and our fears when it comes to technology. Our hope is this new technology will be “Socratic,” that it will allow us to deepen dialogue, that it will allow us to really become more engaged in democracy, that it will provide more voices to more people.

Our fear is that it will be a sophistic technology, providing only the tools of rhetoric to a small, powerful elite. […]

Some remarks from a panel in Athens on democracy just appeared in the New York Times. The event was actually very interesting, and I am lucky to have been invited: discussing democracy in Athens and with the splendid set of people was a pleasure.


Published October 12, 2014 by

So this is alternatively sourced to Marcus Aurelius and Oswald Spengler “The secret of victory lies in the organization of the non-obvious”. I would love to know the source, mostly because I would like to read what comes next. I really think that there is a profound truth to be explored along those lines, one that would resonate with Lidell-Hart as well as with Borges. And what a tag line…”The organization of the non-obvious”. I will use that from here on on.