Flyttar till Kalifornien…

- Do you know the best way to make God laugh?
- No…?
- Tell him your plans.

Efter blott 6 månader på Handelskammaren går jag vidare den 1 mars. Om allt går som planerat ska jag ska bygga upp en liten grupp vid Googles högkvarter i Mountain View som skall syssla med public policy, internationella kontakter och forskning. Det innebär att jag flyttar till Kalifornien, förhoppningsvis senast 1 maj. (Hur länge? Tills vidare). Mellan mars och maj kommer jag alltså att ha fullt upp med en del flytt, föreberedande arbete i Europa och en del andra roliga saker som förmodligen kommer att ligga på min lott. Som Kurt Vonnegut så träffande uttryckte det: “så kan det gå!”

Om jag är litet dålig att svara på mejl den närmaste tiden är det alltså för att jag försöker förstå amerikanska visumansökningar, hitta någonstans att bo, fylla i blanketter om bankkonton, sälja hus och packa. Förutom att jag ska arbeta tre veckor till på Handelskammaren med några kul projekt och sedan kasta mig in i Googles universum igen. Yey!

Det kommer att bli svindlande, fantastiskt, omvälvande.

Jag har valt ett ledmotiv för den närmaste tiden, också, eftersom jag är en skarp anhängare av den gamla Ally McBeal-sanningen att alla behöver ett ledmotiv. Det är Einstürzende Neubautens Alles Wieder Offen. Spotifyanvändare kan lyssna här. Ett underbart stycke som fångar känslan av det nya som öppnar sig och en av få Neubautensånger som inte vrids ned i svärta. Texten är vintage-Blixa.

Alles Wieder Offen

Die Gleichungen
Die Rechnungen
Die Fragen und das Meer
Grenze, Mauer, Lachen, Haus
Feindschaft und Visier
Die Karten liegen offen
Wie die Grube
Wie das Grab
Das Ende und die Feuerstelle
Das Geheimnis und die Quelle
Die Schleuse und der Sarg
Und möglicherweise auch das Magengeschwür

Es ist alles wieder offen

Die Zukunft
Die Folge, Nachfolge
Resultat
Tür, Tor, Wein, Hose, Bluse, Hemd und Haar
Die Fontanelle
Schlucht
Die Zukunft und die Bar
Die Runde
Der Schmerz (Das Spiel)
Die offene Marktwirtschaft
Das Messer
Jacques Offenbach

Es ist alles wieder offen

Vorwärts
Rückwärts
Seitwärts
Raus raus raus
Es ist alles wieder offen
wieder offen
wieder alles

Das System
Die Stelle und der Bahnübergang
Zeit, Platz, Buch, Krieg
Briefe, Schrank und Schuh
Dach, Kanal
Der Sieg und der Kamin
Die Geschäfte bleiben offen
Bleiben offen sowieso
Das Angebot ist offen für alle

Es ist alles wieder offen
wir hoffen
wieder alles

Ich lehne mich kurz zur Seite
und erwarte einen kleinen Schub
Ich weiss nicht ob ich heulen sollte …
Was ist offen?
Die Wunde und das Herz

Das Gesicht
Die Kirche
Die Gesellschaft und der Staat
Das Mikrofon
Der Himmel
Die Partnerschaft
Das Wort
Der offene Vollzug

Es ist alles wieder offen

Frågor på det?

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks
  • Twitter

Metainformation II: Law produces metainformation

It is possible to think about law as a kind of metainformation. Law structures information, concepts and actions and describes consequences of an action assuming that it conforms to criteria set up. Law consists of a set of rules that describe how information should be treated, what it is and how it can be transmitted. Law thus produces metainformation in a very real sense.

Take copyright. Copyright information is metainformation about how certain information may move in a market and under what conditions it can be shared, transmitted, stored…the legal status of a certain piece of information determines its use in several different situations, and we see this explicitly in so-called rights-management information systems. In watermarking metainformation even becomes explicit: any work can be assessed as to its legal status by reading the “meta-tag” provided with the work. In intellectual property law we also see even metainformation being regulated. The most obvious example of this is the regulation of rights management information in the European directives on copyright. The prohibition against manipulating or removing electronic rights information (or metainformation as it were) is a legal rule pertaining to metainformation. The RMI is not protected because of its own value, but because of its value as metainformation.

Conversely, law can also require that we know metainformation about information. In Sweden a recent legal reform prohibited the downloading of information from the net if the user knew or should have known that the information was put there without the consent of the rights holder. That rule, in essence, is a requirement that the user contextualize and assess metainformation about a work before using or accessing it (can we use work and information as synonyms? Well, perhaps we should be careful: works are information sets that present with a certain cohesion). In this case an act becomes illegal if the metainformation is not accessed or at least probably determined.

One argument against a law like this could actually be based on this: that in order to maximize the sharing of information we should never require users to assess or try to determine metainformation about any work before they use it. The logic behind such an argument could then be that any other rule would impose costs on information sharing equal to the determination of the probable metainformation applicable to a work, and that such costs will rise with the information explosion we are living through.

A related question is whether law should really be tasked with determining metainformation. That is an interesting question, and fairly complicated. It requires that we think about points of regulation and points of determination. A point of regulation is where a rule applies its force, the target for a rule. Where we place the point of regulation determines where a potential crime is committed. The point of determination is where we assess if the potential crime is an actual crime by comparing the actions we have observed with the rule we have put in place.

Assume that we want to stop access to pornography. We can then do this in two different ways. The first is to force everyone to use a standard – say PICS – and then simply require a) that all browsers implement a forced PICS-analysis and b) that all pictures published on the internet be marked up with PICS (or not visible in browsers, then). We then exclude some categories of “sexual content” in law. That places the point of regulation in the browser and it places the point of determination in the classification of pictures according to the PICS standard, where no classification means that an image will not be displayed in a browser. The potential crime here is for the browser maker not to include the PICS-based filtering, or for the user to circumvent it. The determination of whether a crime is committed then becomes the determination of whether a piece of software has been written according to the demands or if it has been tampered with in any sense.

The other alternative is to legislate and to prohibit individuals from accessing pornography. If they do so they are liable to be fined or jailed according to the severity of punishment we wish to apply. If a work falls under the prohibition in the law is determined by a legal valuation in court. This places the point of regulation at the user and the point of determination in court. The potential crime here is accessing the image, the determination of if this is an actual crime is made by looking at the image and determining if it fulfills the stated criteria for pornography that is prohibited.

One way to understand this difference is to say that the first piece of legislation is architectural and the second value-oriented. In the first case we determine if a crime has been committed by looking at the design or tampering of a piece of software. In the second we try to determine the ethical content of an action.

There is something here that needs our attention. Laws that target architecture are in a very real sense post-ethical laws, they rob legal rules of moral content. A legal rule that targets the design or tampering of software says nothing about the ethical nature of watching pornography. A legal rule that asks if a picture is pornographic requires a value-judgement to a much higher degree (is not design, ultimately, about values too? Yes, of course, and tampering even more so, but there is a difference here that still qualifies as a difference in kind rather than a difference in degree, I believe).

In the first case the image becomes pornographic when the metainformation is applied to it, and this is a process not necessarily performed in court (not probable to be performed there, as a matter of fact, but more likely to be performed by the publisher of the image). In the second case the image is deemed pornographic after a court has looked at it and the determination is made under rule of law.

There seems to be a possible hypothesis here: the more consequential the application of a piece of metainformation, the more important the judicial nature of the process, the transparency and the openness.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks
  • Twitter

Plats 1 & 5! Mest lästa understreckarna i SvD 2009…

SvD har gjort en sammanställning. Jag noterade att understreckarna jag skrev om kunskapsekonomier och YouTube blev mest lästa respektive 5:e mest lästa 2009…Roligt! Yey! Nu gäller det att hitta kul ämnen för 2010…

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks
  • Twitter

Metainformation I: Information about information

Senare i januari ska jag på en konferens med det fina namnet Global Leaders 2010 i Singapore. Ämnet är metainformation och arrangören, Viktor Mayer-Schönberger har redan signalerat att han tror att denna fråga kommer att bli en av de mest intressanta under 10-talet. Jag skall leda en workshop och litet plenarer och så, men framförallt ser jag fram mot diskussionerna. Som en föreberedelse har jag samlat litet tankar och anteckningar om metainformation som jag också publicerar här. De är på engelska.

Metainformation is information about information. There is probably no single point where metainformation suddenly emerges, but we could imagine that information sets of certain diversity and size automatically create a demand for metainformation. One example would be a library. With a few books we can find what we need quickly, but when the size of the book collection grows it quickly becomes impossible to locate books without a systematic description of where the information is. In fact, we could argue, this is the point when the book collection becomes a library. This point, the library point, will differ for all kinds of information sets, but it will always be signified by the same qualities: the emergence of metainformation and attempts to structure the information in the information set to reduce search costs.

Now, when we construct metainformation we can do it in different ways. Constructing metainformation sets is a difficult task since it seems to require that we envision possible uses of the information sets, possible searches that we may want to perform on the material. Metainformation, in a very real sense, will be the thing that enables searches in vast information sets. Without an “index” and relevance indicators search engines would not know how to handle a search query. Or? Let’s examine that idea closer. What is the relationship between search and metainformation? One observation is that the space of possible searches is determined by the metainformation available. When you enter a library you will be able to perform searches according to the metainformation available to you. Imagine two searches: the first is “all relevant books on Picasso” and the second is “all books set in Garamond type”. The first is answerable by the index. The second is not. Metainformation thus delineates the knowable in a very real sense. Wittgenstein used to say that the boundaries of my language are the boundaries of my world (misquoted and misconstrued here, but to illustrate a point). Well, the boundaries of our searching capacity are set by the boundaries implied in metainformation.

What, then, does this mean? I think one answer to that question is that it means that the ways of producing metainformation (in this narrow sense) are ways of producing the boundaries of search space. Innovating the production of metainformation is expanding the set of possioble questions we can ask. It also implies a power relationship. He who controls the metainformation controls the search.

It is worthwhile here to make a slight detour into thinking about different ways of creating power out of information. The first point I think we need to make is that we have moved from an economy where owning information was a viable way of creating value sustainably. It is still possible, where asymmetries of information are stable or at least monetizable at very quick rates, to generate value by owning and transferring ownership of information to other parties. But another form of value creation has become much more interesting, and that is the organization of information. It is well known that Google’s vision is NOT to “own the world’s information and make it universally accessible and useful”. It is to organize the world’s information. But exactly how is value produced when we organize information? I think that it may be here that we should begin to examine the notion that if value is not produced by owning information, it may be produced by owning metainformation. I am not sure this is true, as there is another possibility as well. And that is that what we see is not value accruing to metainformation as such, as much as to the means of producing metainformation.

If this is the case it lends itself to a Marxian analysis. Marx noted that capitalism would collapse under its own victories. We would see capitalism make the means of production available to all, even to the workers, by constantly lowering the cost of the means of production. This is, essentially, what has happened to the content industry. In many cases, though not all (there is an argument here pertaining to quality and investments that I will not address here, but which I think is problematic at best), this means that films, photos, music and other forms of content can easily be produced by users. This phenomenon – user created culture – has shifted the power away from the previous owners of the means of producing content or information to users. This is a well-known analysis presented by Yochai Benkler, Lawrence Lessig and others. But what has happened at the same time is that as the information avalanche grows, we see the value shifting to another set of means of production: the production of metainformation.

The argument that we are beginning to shape here is this: in an age where anyone can make a pop song or take photos, the ability to produce metainformation is still an ability where costs prohibit the emergence of wide-scale user created metainformation.

But is this true? Look at folksonomies and tagging as phenomena. Are these not phenomena that seem to indicate the opposite? If we argue from search engines, then, yes, it seems trivial that not everyone can produce their own index and relevance algorithms on a global scale (here is an interesting question: what will happen when the prizes of indexing and relevance structuring become so low as to allow users to create metainformation on a global level?). But that is only saying that not anyone with a digital film camera can produce Lord of the Rings, right?

Well, yes and no. I think that there are reasons to think about the means of producing metainformation as a new and unevenly distributed source of value. The anatomy of the new source of value may offer interesting fields of exploration, not least when we think about how metainformation is best produced. We seem to need two things: relevance producing mechanisms (or algorithms) as well as vast data sets to test them. Now, one crucial question here seems to be if producing qualitative metainformation (in a sense, producing relevance) is positively correlated with the size of the information sets available to the party producing the metainformation. If this is the case – if those with larger data sets produce better metainformation – it would seem that there is still value in owning information. At least in owning vast information sets.

The larger the information sets I command, in that case, the better the metainformation I can produce. Think about the library. Which library would you predict has the better catalogue? A large library or a small library? Here is a thought: may it be that once we pass the library point where metainformation emerges we see the quality of the metainformation grow with the set of information it is being produced from? Is the quality of metainformation a function of the size of the set it is being generated from? Some studies – specifically of translation technology – would imply that this is indeed the case.

Indeed, beyond the library point, where metainformation emerges, we may imagine another point, the general search point, where the marginal utility of adding information to the set for the value of the metainformation being produced explodes. In such a scenario we should expect the producers of metainformation to try to access all kinds of information and accelerate this process as their information sets grow. Of course, we need to qualify this scenario, by thinking about how different kinds of information add value. One thing we can see is that personal information seems to be rich with metainformation values. The value of work shifts to the value of attention, and the value of the traces of our attention in vast information sets, used to structure metainformation, may very well be the main source of competitive advantage in the metainformation markets.

We are all, in a very real sense, librarians engaged in structuring the world.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks
  • Twitter

Om poängen med avsägelse av upphovsrätt

Ett av förslagen i moderaternas DN-debattartikel i dag förtjänar särskilt att diskuteras på djupet, och det är förslaget om avsägelse. Det kan tyckas vara en märklig reform, men den innehåller ett perspektivskifte på djupet. Låt oss se på motargumenten så ska jag förklara varför:

“Man kan ju använda Creative Commons i dag”

- Detta är en enkel missuppfattning. Creative Commons är en licens, inte en avsägelse. Material under Creative Commons
lyder fortfarande under alla de olika upphovsrättsliga regler som kan appliceras. Inte minst löper den ideella rätten – rätten att bli omnämnd som upphovsman och rätten att inte framställas på ett kränkande sätt – oaktat eventuell licensiering under Creative Commons. Att jämföra en Creative Commons-licens med avsägelse är alltså fullständigt fel.

“Det går ju att exklusivt och slutgiltigt licensiera ut det man skapat så att man kan åstadkomma nästan samma resultat, sånär som på den ideella rätten”

- Men det är ju det som är poängen! Att man inte ska behöva bekymra sig om att licensiera sitt material, utan att man ska kuna avsäga sig rättigheterna helt. Det finns i upphovsrätten en kvardröjande paternalism som tar sig uttryck i en omsorg om upphovsmannen som går så långt att den inskränker upphovsmannens förfoganderätt: det går inte att avsäga sig sin upphovsrätt! Det är en märklig ordning för oss liberaler.

“Avsägelse kommer endast att användas mycket sällan”

- Det är en hypotes. Och beror naturligtvis av vad vi som konsumenter/”prosumers” kräver. Det är enkelt att tänka sig situationer där det uppstår en efterfrågan på avsägelse i olika sammanhang och där upphovsmannen då kan utnyttja det instrumentet för att exempelvis undvika att hans eller henens verk blir “föräldralösa”. Det går testamentariskt att avsäga sig rättigheterna till sina verk också, utan problem.

Med denna till synes symboliska förändring följer alltså en möjlighet att faktiskt också omförhandla det sociala kontraktet kring upphovsrätten i grunden. För att ändra skyddstiderna i upphovsrätten skulle det krävas en omförhandling av WIPO. Det skulle i sig vara en närmast omöjligt långdragen och kostsam process. Men genom att lägga till en rättighet till avsägelse kan alla upphovsmän som vill deklarera ensidigt att de upprättar en ny skyddstid. Det går att tänka sig en konsumentrörelse och en “svanen”-märkning av upphovsrättsliga verk där artisterna åtar sig att endast ha en skyddstid om fem år, exempelvis. Upphovsrätten läggs helt i händerna på upphovsmannen och därmed förvandlas också de stelbenta reglerna i de internationella avtalen till valbara och frivilliga regler.

Den upphovsman som tycker att det vore rimligt att bekämpa piratkopiering genom att säga att han själv tillämpar en tioårig skyddstid skulle kunna göra det och den som vill ha skydd efter sin död kan välja det. Genom att öppna för avsägelse öppnar vi för en omförhandling av det sociala kontraktet kring upphovsrätten, med en oerhört enkel, liberal och i grunden valfri reform.

Det är inte oviktigt.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks
  • Twitter

Moderaternas vändning

I dagens DN debatt tecknar Henrik von Sydow och Per Schlingmann tre stycken enkla reformer för upphovsrätten. Det är en glädjande artikel av flera olika skäl.

För det första tecknar den en tydlig historiebeskrivning. Piratkopieringen uppkom inte ur intet, utan var resultatet av ett marknadsmisslyckande – det fanns en gigantisk efterfrågan på digital film, musik och annat innehåll som inte tillfredsställdes, helt enkelt. Nu växer lagliga alternativ och i samband med det behövs reformer för att stärka upphovsrättens legitimitet och därmed också stärka dessa alternativ. Behovet av reformer kommer sig av att det sociala kontraktet snedvridits när marknadsmisslyckandet bara följdes av nya sanktioner och sanktionsformer, och inte snabbt av ett utbud som kunde konkurrera med fildelningen (nej, det har aldrig handlat om att konkurrera med “gratis” – eftersom alla tjänster har kostnader: tid, utbud, kvalitet m.m. väger alltid in och det är fullt möjligt att konkurrera med den olovliga fildelningen: oavsett vad man tycker om tjänster som Spotify, iTunes, Voddler, Film2Home m.m. så är detta precis vad dessa tjänster gör).

För det andra är detta sannolikt reformer som alla kan enas om. Det är viktigt, tror jag, att inse att detta inte betyder att det är värdelösa reformer. Ta avsägelsemöjligheterna som tecknas i artikeln. Det skulle vara lätt för en upphovsrättsjurist att fnysa och säga att det “nästan” går att göra detta med avtal i dag. Det är inte poängen. Poängen är att när samhället öppnar för en avsägelsemöjlighet så är detta en bred signal om två saker: en reformvilja och en öppning av upphovsrätten för den enskilde upphovsmannen. Fram tills dess en avsägelsemöjlighet finns är upphovsrätten fortfarande kvar i ett paternalistiskt stadium där upphovsmannen saknar rätten att faktiskt ge sitt verk fritt. Rättighetsklareringsfrågan borde också vara öppet mål: vem kan väl anse att det är rimligt att Spotify – bara för att de skapades i Sverige – måste stå minst 27 ggr klareringsförhandlingskostnaderna mot om de etablerats i USA? Hur ska vi någonsin kunna konkurrera med innehållstjänster globalt om vi inte har en inre marknad för dem? EU-kommissionens tydliga signaler om att detta kommer upp på schemat är också viktiga. Och att hantera de föräldralösa verken är samma sak: det måste till.

Jag tror att det förtjänar att sägas en extra gång. Att dessa reformer är enkla, och att det finns stor enighet om dem (rimligen) är en styrka i förslagen. Det startar en dialog och diskussion som vi hade behövt initiera för fem, kanske sex, år sedan. Det sker med små steg, men det är en absolut nödvändighet efter det skyttegravskrig vi levt i, där positionerna polariserats allt mer.

För det tredje är detta ett partis styrelse som tittat på frågan, sett reformbehovet och satt en viktig riksdagsman på att utföra detta arbete. Det i sig är också en viktig signal: det är ingen liten arbetsgrupp eller fristående tänkare som talar i artikeln. Det är Sveriges nu största regeringsparti.

Kritik då? Jag kan tänka mig två typer av kritik. Den ena är en sorts kritik som utgår från att alldeles oavsett hur man utformar upphovsrätten så behövs sanktioner mot illegal fildelning. Men den kritiken missar helt målet. Vi har som samhälle infört en hel del sanktioner. Det finns extra åklagare, IPRED genomfördes, det genomförs husundersökningar och alla medel som rimligen kan behövas finnas på bordet. Faktum är att de senaste åren har vi inte gjort annat än att diskutera just sanktioner. Det i sig har skadat upphovsrättens legitimitet. De av oss som tror på en reformerad upphovsrätt har inte kunnat göra annat än att med en dåres envishet upprepa att vi behöver tänka kring upphovsrättens legitimitet också, kring dess roll i samhället och förtroende för den som institution. Faktum är att även den som bara tror på sanktioner gör klokt i att välkomna moderaternas förslag eftersom det faktiskt möjliggör en dialog om vilken upphovsrätt som kan vinna bred respekt i samhället. Dagens upphovsrätt har inte gjort det: trots alla sanktioner har fildelningen ökat, inte minskat. Trots alla extra resurser och alla medel nedlagda i olika ansträngningar och rättsliga processer är det bara två saker vi kan observera: ökad fildelning och ökad laglig försäljning. Den som vill förskjuta proportionen mellan dessa två fenomen, utväxlingen så att säga, gör klokt i att försöka hitta nya medel.

Den andra kritiken skulle vara en kritik av typen: för lite, för sent. Och visst, det skulle vara lätt att skriva en kommentar på det temat. Det kommer säkert också att skrivas sådana kommentarer av andra. Men jag tänker inte stämma in i dem. Här har vi för första gången tre någorlunda konkreta reformförslag tagna i ett stort partis partistyrelse, och det borde inte inleda en diskussion om vad som saknas eller nyttan av små reformer, utan en diskussion om vad som kommer härnäst – hur vi gemensamt kan hitta en ny balans som ger oss en upphovsrätt för alla.

Det är rätt enkelt. Detta är en vändpunkt. Den är värd att ta tillvara på.

Full disclosure: jag var talare på ett av Henriks seminarier om framtidens IT-politik. Liksom Per Strömbäck, Martin Rolinski, Johanna Nylander och många andra har jag alltså deltagit i diskussioner kring Henriks arbete, utan att ha haft något inflytande över dess slutgiltiga utformning.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks
  • Twitter

Föreläsning om floppar och misstag på .se

Här min preso!

Lätt att hacka på floppar, men också litet roligt.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks
  • Twitter

Är den ökande DVD-försäljningen ett gott tecken?

I DN i dag (hittar inte artikeln på nätet) skriver Jonas Leijonhufvud om den i Sverige ökande DVD-försäljningen. Den är, menar han, unik och ökningen kopplas av olika personer i artiklen till införandet av den s.k. IPRED-lagen. Temat i artikeln är inte nytt, utan återkommer med jämna mellanrum och är en del av berättelsen om IPRED: lagen anses effektiv för att den förändrat beteenden.

Men är det ett gott tecken att vi nu går tillbaka en teknikgeneration till att köpa DVD-skivor?

Det finns åtminstone två sätt att se detta. Det första är att det är bättre att konsumenter skruvar tillbaka sina konsumtionsvanor om det innebär att den lagliga konsumtionen av film och musik ökar. Det andra att varje återgång till tidigare konsumtionsmönster betyder att lagen misslyckats i grunden.

IPRED motiverades med att det skulle bli lättare för nya lagliga tjänster att växa fram på nätet. När vi nu ser rejäla ökningar i DVD-försäljningen kan vi i dessa ökningar då se något annat än ett mått på lagens misslyckande? I stället för att skapa nya konsumtionsmönster på nätet har den tvingat tillbaka konsumenter i gamla konsumtionsmönster. Varje procentökning av DVD-försäljningen blir då empiriskt stöd för att lagen slagit snett och skadat de lagliga tjänsterna på nätet såväl som de olagliga.

Den kritiske skulle på marginalen kunna påpeka att det dessutom innebär en miljöförlust: återgången till att köpa DVD-skivor är en återgång till ett mindre miljövänligt konsumtionsmönster med större inbyggda transaktionskostnader, och därmed också till en med nödvändighet annan, högre prisbild. Hela framsteget med digital distribution raderas därmed i princip ut.

Men vi skall minnas att den digitala distributionen också ökar, framförallt på musik. Men ökningarna är långsammare nu än tidigare. De 80 procent vi talar om i musikökning på nätet må låta imponerande, men de är mindre än de ökningar vi sett föregående år. Kan det vara så att lagar som syftar till att kontrollera nätet på olika sätt faktiskt skapar en avskräckande effekt för nätdistribution i största allmänhet?

Grundantagandet, att en lag kan fostra ett nytt beteende, räcker inte för att visa att IPRED är en framgång. Det är också viktigt att visa att detta nya beteende är bättre än det som lagen syftade till att förändra. Och där delas nog analysen i två läger: de som tycker att lagligt alltid slår olagligt, och att återgång till tidigare teknik inte är ett problem om alternativet är ny distribution utom lagen och mot dem står de som menar att varje försök att skruva tiden tillbaka riskerar att skada ekonomin i stort och dessutom endast utgöra konstgjord andning för en produktion som står inför en massiv strukturomvandling.

Själv vet jag inte om jag accepterar de första leden i resonemanget. Tanken att IPRED så starkt kan kopplas till nya beteenden är fortfarande obevisad. Den ökande DVD-försäljningen kan lika gärna kopplas till ny prispolitik och framväxten av en ny DVD-marknad i ett lågprisskikt och den sjunkande trafiken var bara en tidningsanka som uppstod till följd av att justitiedepartementet tillkännagav några månaders fildelningsamnesti före det att IPRED trädde i kraft (genom att förklara att lagen inte skulle kunna användas retroaktivt).Undersökningar som visat förändringar i beteenden motsägs av stadigt stigande antal som fildelar i andra undersökningar. Från samma part!I den evidenssituationen är det vetenskapligt korrekta att konstatera att empirin spretar och att det inte finns grund för att säga det ena eller det andra. Det kan till och med vara så att fildelningen ökar parallellt med att de lagliga tjänsterna och DVD-försäljningen ökar. Denna s.k. nollhypotes – att allt annat lika så ökar vår konsumtion av innehåll i olika former hela tiden – är faktiskt det starkaste kortet just nu. Försök att väva kausalitetsnät mellan lagar och konsumtion faller snabbt offer för Occams rakkniv.

Det är alltså faktiskt fortfarande fullt möjligt att det inte vetenskapligt går att separera ut någon som helst effekt av den nya lagen. Men för de spinndoktorer som finns på de olika sidorna är det förstås intressant att försöka styrka antingen att lagen varit en framgång eller att den misslyckats i grunden.

Frågan kommer nog inte att avgöras i närtid. Men det är värt att tänka tanken: i vilken annan situation tycker vi att återgången till en tidigare teknikgeneration är en framgång för en lag?

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks
  • Twitter

Moderaterna föreslår registerförenklingar

I dagens SvD rapporteras om att Moderaterna nu föreslår registergallring och insamlingsdisciplin för staten. Jag tycker att det är utmärkt. I den rapport som jag skrev för Timbro medieinstitut menade jag att detta rimligen måste vara en av åtgärderna för att stärka integriteten och Henrik von Sydow – arkitekten bakom förslaget – har tagit idéer som denna flera steg vidare.

En liten kommentar, dock. Göran Gräslund, generaldirektör på Datainspektionen, menar att det kan finnas en integritetsrisk i att någon enskild part känner till vilka register vi är registrerade i. Här menar jag nog att det finns en större integritetsrisk i att staten inte kan redovisa tydligt vilka personuppgifter den samlar in. Generaldirektörens poäng är dock god: vi vill inte ha en registermyndighet med access till alla register, men access och kontroll kan skiljas från varandra på olika sätt så att vi undviker detta.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks
  • Twitter

Presentation om sociala media på Dataföreningen imorrn.

Här är min presentation:

Det ska bli intressant att diskutera tankarna bakom den. Jag tror det finns mycket att lära av att tillbringa litet tid med klassikerna här. Mary har tänkt sammaledes, vet jag. Vi diskuterade Johan Asplunds begrepp “asocial pratsamhet” vid ett seminarium under hösten, och hon lovade att utveckla det…så håll tummarna.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks
  • Twitter