Taylor går igen i Almedalen

Under årets upplaga av Almedalsveckan var det tydligt att IT-debatten har krupit in under skinnet på samhällsdebatten, och frågan är inte längre ‘om?’ utan ‘hur?’. Inte minst märktes detta på finansdepartementets seminarium om e-förvaltning, men även om trenden i sig måste sägas vara positiv så tillför även den några mörka moln på den samlade svenska IT-politikens grådassiga himmel.

Just finansdepartementets seminarium lämnade jag med en märklig känsla av dejavu från någon företagsekonomikurs jag läste för några år sedan. I organisationsteorins bångstyriga ungdom trodde man mycket på styrda, kontrollerade och optimerade processer. En aldrig så god intention att effektivisera lade grunden för Scientific Management, eller Taylorismen som den också kom att kallas efter grundaren Fredrick Winslow Taylor. Taylorismen gjorde anspråk på att överföra tidigare framgångar från ingenjörskonsten till personalhanteringen på fabriksgolven.

Man räknade på olika arbetsmoment och tog fram optimala tider och rörelsemönster för att få en så effektiv produktion som möjligt med så korta ledtider som möjligt. Problemet ligger i taylorismens kärna, att Taylor försökte separera allt tankearbete från allt fysiskt arbete. Föga förvånande ledde taylorismen till ointresserad och oengagerad personal som närmast kände sig körda med av de strikta reglerna, och historien gav oss på gott och ont istället andra managementskolor och trender så som HR.

Intuitivt kan Taylorismen verka ligga förhållandevis väl i linje med Adam Smiths argument för arbetsdelning, men det finns en väsentlig skillnad, och den ligger i tolkandet av utförandet av en handling. Inkluderar utförandet beslutet om att utföra någonting, eller är det en rent maskinell uppgift som kan styras fullständigt utifrån? Freidrich Hayek belyser motsvarande scenario väl när han beskriver kunskap som en dynamisk del av marknaden.

Hayek menar att det som gör marknaden så fantastisk är att varje individ besitter individuell och delvis tyst kunskap som tillåter henne eller honom att agera utifrån sina förutsättningar på ett för henne eller honom optimalt vis. Sammantaget bildar dessa lokala optimala lösningar en oändligt kompetent marknad som gör avvägningar för såväl lokala fakta som personliga preferenser. På motsvarande vis kan man konstatera att Taylorismen gör intrång i avvägningen mellan uppgiften och dess utförande på ett vis som tränger undan och helt utelämnar utrymme för tyst kunskap och personliga preferenser.

Hur hänger då taylorismen ihop med den svenska IT-politiken i allmänhet, och eförvaltning i synnerhet? Jo, när vi diskuterar IT så befinenr vi oss i designade system, som per definition bara är så fria som vi gör dem (kod är lag). Således har optimeringsprocessen och effektiviseringen för många kommit att handla om att göra system som är anpassade efter hur den optimala medborgaren vill använda dem. När man talar om att släppa data fritt så talar man strikt om hur man utformar system som ska presentera den fria datan. Min käre bror använde sig under en presentation på tidigare nämnda seminarium ordnat av finansdepartementet av olika bilder av medborgaren – medborgaren som ideolog, entreprenör, riksrevisor och smatalspart. Till denna skara tror jag att vi inom kort för en god eförvaltning måste lägga ännu en kategori – medborgaren som tjänsteman. Det var inte från statligt håll som Citizen’s Intelligence Agency, CIA, utvecklades. Den riktigt fria eförvaltningen är den som inte bara tillgängliggör data, utan som även öppnar upp för medborgaren att delta i visualiseringen av datan. Detta är också ett genomgående behov inom andra delar av IT-politiken där man iallt högre grad försöker optimera definitionen av frihet genom att göra den snävare.