Det postideologiska klimatet är bekymmersamt, inte minst för den intellektuella hederligheten.
Under våren har ett långdraget och bitvis blodigt slag utkämpats om den svenska bilindustrin, om världen under och efter finanskrisen samt om framtiden. Argumentationen mot stödpaket och förstatligande har varit klar och tydlig – det handlar om en strukturomvandling. Till syvende og sidst handlar det om Schumpeters kreativa förstörelse, som rubbar befintliga ordningar, skapar ringar på vattnet och tvingar fram förändringar i ett större perspektiv. Den här argumentationen instämmer jag så gott som fullständigt i, och jag har ofta utgått från Schumpeters kreativa förstörelse för att belysa nödvändigheten i att utveckling medför förändring. Så långt så väl, men samma debattörer och samstämmiga skaror som stått bakom strukturomvandlingsargumentationen visar sig vid en närmare inspektion ha ett kollektivt minne som skulle kunna utmanas av en dement guldfisk.
När innovationerna och entreprenörskapet når Nätet låter det genast annorlunda. Då skriver oberoende liberala ledarskribenter om dessa ‘parasiter’ och hur den suger ut den riktiga produktionen, tidningar och mediekoncerner skriker efter ’sin beskärda del’ och ickehandlingar kriminaliseras i samma andetag som en hel kommunikationsform fördöms som brottslig. Och det är inte heller första gången. När Schumpeters skugga faller över mediebranschen tas den inte emot med samma förstårelse och insikt som när den faller över bilfabriker, hur kommer detta sig? Det är väl ändå så – det fick åtminstone jag lära mig som barn – att är man med i leken får man leken tåla.
Strävan efter ett postideologiskt politiskt klimat med riktiga frågor och riktiga svar lämnar en bitter eftersmak som bara kan botas med en nypa konsekvens. Om vi väljer att förhålla oss till näringslivets utvecklingsdynamik i enlighet med Schumpeters kreativa förstörelse, strukturomvandlingar och en smula gammal hederlig marknadsekonomi, måste vi då inte acceptera att den dynamiken även kommer vara på plats på vår egen bakgård?
One Comment
Absolut, precis som Maud Olofsson säger, om ingen vill köpa svenska bilar, ja då väljer vi tyskt. Den hårda skolan, men i riksdagshuset hugger man in på en gratis lunch varje dag, precis som djuren i manegen. Den bara finns där, ingen undrar varför.
“Biltillverkarna i Sverige har det tufft när de amerikanska ägarna vill sälja både Volvo och Saab. Och när den svenska staten köper bilar blir det tyska märken som Volkswagen och Mercedes, skriver va.se.”
Dagens Industri, 2009-04-22
“Wallenbergsfärens överhuvud, Peter Wallenberg, tycker att regeringen agerar i “bonuspanik”. Han påpekar också att även statligt kontrollerade bolag delat ut stora bonusar. En slags dubbelmoral, enligt Peter Wallenberg.”