Wolodarskis signerade ledare om ‘Internetparasiterna’, som jag skrev om i föregående post, föranleder också en mer principiell fråga om definitioner. Om informationsaggregatorer och söktjänster är parasiter, vad är det då de parasiterar på?
Ett äldre garde går upp till kamp med en övertygelse som bottnar i att internetentreprenörer livnär sig på någon annans arbete, och därmed borde dela med sig av vinsten. Det är en – för att uttrycka sig milt – naiv ansats.
Det Internetentreprenörerna säljer är inte den slutgiltiga informationen, sökningsvägs ände. Det handlar istället om vägen dit. Allt mer information görs tillgänglig på Internet, och detta har etablerade aktörer som mediekoncerner och stora bolag insett. De har också insett att de inte har råd att inte vara med på det tåget. Vad de däremot inte har insett är att när mängden information tilltar i allt högre hastighet börjar det strax bli svårt att hålla koll, hitta och hantera informationen. Det är här Wolodarskis så kallade parasiter kommer in i leken.
De är nyfikna, innovativa och entreprenöriella. De ser en möjlighet och en efterfrågan, och de agerar på den. Men vad de gör är inte att stjäla och sälja vidare någonting. vad de gör är att sälja möjligheten att hitta och tillägna sig information. Vad de säljer är information om information eller produkter, inte den slutgiltiga informationen eller produkterna. Med Wolodarskis logik borde karttillverkare dela med sig av sina intäkter till alla landägare vars egendom porträtteras på kartorna, för att inte tala om natur- och landskapsfotografer.
Så vem är parasiten, och vad parasiterar parasiten på (säg det snabbt fem gånger)?
Ett svar på den frågan är att det är de gamla mediekoncernerna som parasiterar på andras innovationer och företagsamhet. Samtidigt skulle man kunna peka på att det inte hade funnits behov av söktjänster och informationsflödeshantering om det inte fanns några informationsflöden att hantera (hade det bara handlat om en statisk mängd X av information hade problematiken också sett annorlunda ut). Är det möjligtvis så att det inte alls handlar om parasiterande, utan om en symbios?
I vilket fall framstår ett svarsalternativ som så hopplöst vilse att det helt kan och bör förkastas på en gång. Det är inte ett tillräckligt svar på frågan att påstå att Internetentreprenörer och innovativa utvecklare parasiterar på på den etablerade strukturen. Om något så utvecklar de den, något som alla förespråkare för företagsamhet, entreprenörskap och marknadsekonomi borde kunna sympatisera med och uppskatta.
Information om en produkt får inte, och kan inte med intellektuell hederlighet, likställas med produkten själv, inte ens om produkten i sin tur är en mängd information. De är helt enkelt inte samma sak. Men å andra sidan är inte upphovsrätt en äganderätt heller, så debatten i stort lämnar ännu rätt mycket i övrigt att önska.
5 Comments
Du vill läsa Serres The Parasite. Han förstår parasiten. Och metaparasiten. Du kan låna mitt ex om jag bara hittar det, har ett ex som inte är extremt sönderläst.
Problemet, Stefan, är ingen förstår Serres.
I’ll give it a try
Man behöver inte förstå Serres!
(Eller, jag menar. Jag förstår Serres!, Sätter man honom i ett Luhmannskt perspektiv och läser honom “konceptuellt” blir det nästan begripligt, utom när han svävar iväg på för mycket fabler.)
Han är så vacker i språket att man kan läsa honom som ren prosa..
“What is a work? It eats its worker, devouring his flesh and his time; it is slowly substituted for his body. This invasion causes fear. Who am I? This, there, written in black on white, fragile, and this is my body, has taken the place of my body, frail.
This is written in my blood; I am bleeding from it, and it will stop only with the last drop. The work parasites the worker; no, soon he no longer exists. He dies of it. And he can do noting about it. He lives from it.
I eat my work and from it; I drink this streaming production daily. I sleep under the tent of its tabernacle in the expanse of its space; I exist in the shade of it volumes-fruits.
Who am I? This body, united in its crucible – I would be nothing without this. The work parasites me, and I parasite it.
Soon, perhaps, we will be wise fellows together at dinner. Soon, let us hope, we will be adapted to each other at a joyous banquet, both light and perpetual, where we will share ambrosia.
Yes, I know, my life is becomming symbiotic.”
Men vad som är relevant just för denna diskussion är just Serres syn på att världen byggs upp av parasiter, som parasiterar på varandra. “The town makes noise, but the noise makes the town.”. Du kan inte ta bort alla parasiter, då finns inget kvar.
Mmmm.. Nu vet jag vad jag ska göra idag…
Parasitera på staden? =)
Serres, så som du läser honom nu, har ju mest vidgat begreppet för att omfatta alla symbioser.
Det betyder ju inte att inte vissa symbioser är destruktiva för helheten, eller blir det på grund av att de utvecklas annorlunda eller inte utvecklas när helheten, definierad som summan av symbioser, förändras. It’s evolution!
Det hela påminner om en avlägsen släkting till David Bohms försök att kategorisera eller föreslå en struktur för kreativitetens väsen och roll.