Jag skriver sedan ett tag med några forskarvänner på Masudabreven.org – en sorts blogg med ett enkelt format: först skriver en av oss ett brev och sedan svarar de övriga på det. Till sist summerar den som skrev brevet. Det fascinerande med denna form är att det verkligen ger utrymme för att ändra åsikt och komma framåt i sitt eget tänkande, med hjälp av andras kvalificerade kritik. Jag gillar det verkligen, och ser det som en sorts kunskapsproduktionsmekanism som drar nytta av nätets många olika fördelar. Jag avslutade precis en cykel som jag inlett, som handlade om att det var tjugo år sedan Flaherty beskrev Sverige som världens mesta övervakningsland. Men varför gör vi då inget, undrade jag, och svaren fick mig att ändra både min egen fråga och mitt tentativa svar efter ett tag. Hur ofta får man förmånen att få kritik som gör att man ändrar sig till en bättre position, inte bara faller i reträtt?
Det här är nog det roligaste jag gjort på länge i skrivandeväg.